Då änden nalkas och den värksamhet, som går ut på att gifva världen en sista varning, utvecklas, blir det allt viktigare för alla den närvarande sanningens bekännare att hafva en klar uppfattning om beskaffenheten och inflytandet af de »vittnesbörd» hvilka Gud i sin försyn från början förbundit med den tredje ängelns budskap. Följande sidor innehålla utdrag af det, som jag under de sista fyrtio åren skrifvit angående min egen tidigare erfarenhet i detta särskilda värk såväl som ock hvad Gud meddelat mig angående vittnesbördens beskaffenhet och vikt samt sättet, på hvilket de blefvo gifna, och huru de böra betraktas.VF 5.2

Icke långt efter det tiden förlupit år 1844 erhöll jag min första syn. Jag var på besök hos en kär syster i Kristus, hvars hjärta var förbundet med mitt. Vi voro fem kvinnor, som stilla knäböjde till familjeandakt. Medan vi bådo, kom Guds kraft öfver mig, såsom jag aldrig tillförne känt den. Jag tyckte mig vara omgifven af ljus och stiga allt högre upp från jorden. Vid detta tillfälle erhöll jag en syn angå- ende de adventtroendes erfarenhet, Kristi tillkommelse och den lön, som skall blifva de trognas del.VF 5.3

I en annan syn, kort efter den första, visades mig de pröfningar, som jag hade att genomgå, och framhölls min plikt att gå och omtala för andra, hvad Gud för mig uppenbarat. Det visades mig, att mitt arbete skulle röna stort motstånd och mitt hjärta uppfyllas af fruktan, men att Guds nåd skulle hjälpa mig igenom allt. Denna syn förorsakade mig stora bekymmer, ty den visade mig min plikt att gå ut bland människorna och framföra sanningen.VF 6.1

Jag behärskades af stor fruktan, att om jag följde pliktens rop och ginge ut, framställande mig såsom en af den Högste med syner och uppenbarelser benådad varelse, jag därigenom skulle förhäfva mig. själf. Men om jag ej intog den ställning, som jag borde intaga, skulle jag därigenom ådraga mig Guds misshag och förlora min egen själ. Jag kände till åtskilliga liknande fall, och mitt hjärta bäfvade för det svåra profvet.VF 6.2

Jag bad nu, att om jag måste gå ut och berätta, hvad Herren visat mig, jag då måtte blifva bevarad för otillbörlig förhäfvelse. Ängeln sade: »Dinaböner äro hörda och skola besvaras. När det onda, som du fruktar, hotar dig, så skall Herrens hand uträckas för att rädda dig. Han skall genom lidande draga dig till sig och bevara din ödmjukhet. Om du troget förkunnar budskapen och härdar ut intill änden, så skall du äta af lifvets träd och dricka af lifvets vatten.»VF 6.3

Vid denna tid hade åtskilliga, som trott på det första budskapet, hemfallit åt svärmeri, Betänkliga villfarelser hade innästlat sig i lära och vandel, och somliga voro färdiga att fördöma alla, som icke kunde antaga deras åsikter. Gud uppenbarade dessa villfarelser för mig i en syn och sände mig till sina vilsefarande barn för att upplysa dem. Men i utöfningen af denna plikt stötte jag på stort motstånd och bittra förebråelser. För mig var det en stor börda att berätta för de vilsefarande, hvad som blifvit mig visadt angående dem. Det förorsakade mig stor smärta att se andra oroade och bekymrade, men då det var min plikt att till dem framföra vittnesbörden, förmildrade jag dem ofta och gjorde dem för de beträffande personerna så gynnsamma som möjligt. Därpå drog jag mig tillbaka och grät i själsångest. Jag såg på dem, som endast hade att sörja för sina egna själar, och tänkte, att jag i deras ställning ingalunda skulle knota. Det var mig svårt att framföra de klara, skarpa vittnesbörd, som Gud gaf mig. Ängsligt väntade jag på följderna, och om de tillrättavisade personerna uppreste sig mot bestraffningen och efteråt motstodo sanningen, så uppstego följande frågor i mitt sinne: Har jag förkunnat budskapet så, som jag skulle? Hade det icke funnits någon väg till deras räddning? Och då led jag sådan själsångest, att döden ofta tycktes mig varit en välkommen budbärare och grafven en ljuflig hviloplats.VF 6.4

Jag förstod icke faran och det syndiga i ett sådant handlingssätt, förrän jag i en syn fördes inför Jesus. Han såg på mig med bestraffande blick och vände sig bort ifrån mig. Det är icke möjligt att beskrifva den förfäran och den ångest, som jag då kände. Jag föll på mitt ansikte inför honom, men jag hade icke kraft att yttra ett enda ord. O, hvad jag längtade att gömma mig för denna förfärliga blick ! Då kunde jag i någon mån förstå, hurudan de förlorades känsla skall vara, då de ropa till bärgen och klipporna: »Fallen öfver oss och skylen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede ! » Genast befallde mig en ängel att stå upp, och den anblick, som mötte mina ögon, kan svårligen beskrifvas. En skara stod inför mig, hvars hår och kläder voro sönderslitna och hvars utseende företedde en bild af skräck och förfäran. De kommo tätt inpå mig och gnedo sina kläder mot mina. Då jag betraktade mina kläder, såg jag, att de voro fläckade af blod. Åter föll jag ned som en död för den ängels fötter, som ledsagade mig. Jag kunde icke frambringa någon ursäkt och önskade endast att fly bort från denna heliga ort. Ängeln ställde mig på mina fötter och sade: »Detta är icke nu ditt fall, men denna scen har blifvit framställd för dig, på det att du må veta, hvad som väntar dig, om du försummar att för andra förkunna, hvad Herren uppenbarat för dig.» Med denna allvarliga varning framför mig gick jag nu att förkunna för folket de bestraffningens ord, som Gud gifvit mig för dem.VF 7.1

Förord.

Personliga vittnesbörd.