En oberättigad skillnad.

Somliga hafva påstått, att de varningar, råd och tillrättavisningar, som Herren gifvit genom sin tjänarinna, så framt de icke kommit genom särskilda syner för hvarje enskildt fall, icke hafva mera värde än råd och varningar ur andra källor. I somliga fall har det framhållits, att jag vid gifvande af vittnesbörd för församlingen och enskilda blifvit vid skrifningen påvärkad genom bref, som jag erhållit af församlingsmedlemmar. Det har funnits personer, som förklarat, att vittnesbörden, som framställts vara gifna af Guds Ande, endast vore uttryck af mitt eget omdöme och hvilade på de underrättelser, som jag samlat ur mänskliga källor. Dessa påståenden äro alltigenom falska. Men om jag såsom svar på någon fråga, något uttalande eller någon uppmaning af församlingar eller enskilda personer skrifvit ett vittnesbörd, som framhåller det ljus, hvilket Gud gifvit angående dem, så förringas dess värde och vikt ingalunda genom det faktum, att det framkallats på detta sätt. Jag anför ur »Vittnesbörd 31» några ställen, som hafva afseende just på denna punkt:VF 42.1

»Hur var det med aposteln Paulus? De underrättelser, som han i Kloes hus erhöll angående för samlingen i Korint, föranläto honom att skrifva sitt första bref till denna församling. Han hade erhållit privata bref, som klargjorde förhållandena därstädes, och i sitt svar nedlade han allmänna grundsatser, som, om de beaktades, skulle kunna aflägsna det onda, som förefanns. Med stor kärlek och vishet förmanar han dem att vara ens till sinnes och icke låta söndringar råda ibland dem.VF 42.2

Paulus var en af Guds Ande upplyst apostel, men Herren uppenbarade icke alltid för honom sitt folks tillstånd. Personer, som voro intresserade i församlingens framgång och sågo ondt insmyga sig i densamma, framlade saken inför honom, och genom det ljus, som han mottagit, var han i stånd att bedöma dessa afslöjanden efter deras rätta karaktär. De, som i sanning sökte efter ljus, lade ingalunda åsido hans budskap likt ett vanligt bref, emedan Gud icke gifvit honom en ny uppenbarelse för detta särskilda fall. Nej, i sanning. Herren hade visat honom de svårigheter och faror, som skulle uppstå i församlingarna, på det han, när de framträdde, måtte veta, hur han skulle handla.VF 43.1

Han var satt till församlingens vårdare och måste hafva akt på själarna såsom en, den där måste aflägga räkenskap för Gud. Skulle han då icke fästa något afseende vid underrättelserna om deras laglöshet och oenighet? Säkerligen, och den varning han sände dem var lika mycket skrifven under ingifvelse af Guds Ande som alla hans öfriga epistlar. Men då tillrättavisningarna anlände, förblefvo många oförbättrade. De intogo den ståndpunkten, att Gud icke talat till dem genom Paulus, utan att Paulus blott sagt dem sin mänskliga mening och att deras eget omdöme vore lika godt som hans. Sådant är ock förhållandet med många af vårt folk, som afvikit från de gamla stigarna och följt sitt eget förstånd.»VF 43.2

När vårt folk intager denna ståndpunkt, kunna Guds särskilda varningar och råd genom profetians ande icke hafva något inflytande och icke åstadkomma någon omdaning till lefverne och karaktär. Herren gifver icke en syn för hvarje händelse, som kan inträffa vid hans folks olika förhållanden under värkets utveckling. Men han har visat mig, att det i flydda tider varit hans förfaringssätt med sin församling att hos sina utvalda tjänare inprägla såväl sitt värks som enskilda personers behof och faror samt pålägga dem bördan att utdela varningar och råd.VF 44.1

Sammalunda har Gud i många fall gifvit mig ljus öfver församlingsmedlemmars karaktärsfel samt öfver faror för såväl värket som enskilda, då dessa fel icke aflägsnas. Under vissa omständigheter kunna falska riktningar utveckla sig och blifva starka nog att tillfoga Guds värk och enskilda personer skada. Under tider, då särskilda faror hota Guds värk eller vissa personer, kommer under natten ett meddelande till mig antingen i en dröm eller en syn, och dessa fall framföras lefvande för min ande. Jag hör en stämma säga: »Stå upp och skrif; dessa själar äro i fara.» Jag lyder Guds Andes röst och min pänna tecknar deras sanna tillstånd. När jag är på resor och på olika orter står inför folket, så framställer Guds Ande tydligt för mig dessa fall och upprepar de ting, som förut visades mig.VF 44.2

Under de sista fyrtiofem åren har Herren uppenbarat för mig sitt värks behof samt enskildas tillstånd på hvarje nytt trappsteg af erfarenhet, och han har visat mig, på hvad sätt de brista i en fullkomlig, kristlig karaktär. Hundratals olika fall hafva blifvit framställda för mig; de, som erkännas af Gud, och de, som han fördömer, ha visats mig klart. Gud har uppenbarat för mig, att en bestämd väg, när den följes, eller bestämda karaktärsdrag, när man gifver efter för dem, också frambringa bestämda resultat. Han har inpräglat och inskärpt detta hos mig, på det att jag måtte varseblifva de faror, som hota själarna, och lära och varna folket samt gifva dem föreskrift på föreskrift och bud på bud, så att de icke må vara obekanta med satans list, utan i stånd att undfly hans snaror.VF 45.1

Det värk, som Herren särskildt uppdragit åt mig, är att nödga ung och gammal, lärd och olärd att för sig själf genomforska skriften, att inprägla hos dem alla, att Guds ords studium utvecklar förståndet, stärker hvarje förmåga och sätter själskrafterna i stånd att genomtränga djupa och vidtgående frågor angående sanningen; att öfvertyga alla, att en klar kännedom om bibeln öfverträffar all annan kun-skap i att göra människan, sådan Gud vill hafva henne. »När dina ord upplåtas, gifva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga.» Kan jag nu med det ljus, som jag genom forskande i hans ord mottagit, med den särskilda kännedom, som blifvit mig gifven öfver enskilda fall bland hans folk under alla omständigheter och på hvarje nytt trappsteg af erfarenhet, kan jag nu ännu vara i samma ovetenhet, i samma andliga osäkerhet och blindhet som i början af denna erfarenhet? Vilja mina bröder säga, att syster White varit en så trög lärjunge, att hennes omdöme i denna riktning icke är bättre, än det var, innan hon inträdde i Kristi skola för att blifva uppfostrad och skolad för detta särskilda värk? Är jag icke klokare, hvad Guds folks plikter och faror angår, än de, för hvilka dessa ting aldrig blifvit framställda? Jag vill icke vanära min Skapare med den bekännelsen, att allt detta ljus, att all utveckling af hans mäktiga kraft i mitt arbete och erfarenhet skulle vara värdelösa och icke bättre utbildat mitt omdöme eller gjort mig bättre förberedd för hans värk.VF 45.2

Då jag ser män och kvinnor slå in på samma väg eller omhulda samma karaktärsfel, som satt andra själar i fara och skadat Guds värk och hvilka Herren gång på gång tadlat, hur kan jag då annat än känna mig orolig? När jag ser försagda själar, som äro uppfyllda med känslan af sin ovärdighet, men som samvetsgrannt söka att göra det, som Herren förklarar vara rätt, och när jag då vet, att Herren med välbehag ser ned på deras trogna ansträngningar, skall jag då icke tala ett ord af uppmuntran till dessa arma, bäfvande hjärtan? Skall jag tiga stilla, emedan icke hvarje personligt fall blifvit mig visadt i en direkt syn?VF 46.1

»Och om väktaren ser svärdet komma och icke stöter i basunen och folket icke blifver varnadt och svärdet kommer och tager bort någon af dem, så blifver denne borttagen för sin synd; men hans blod skall jag utkräfva af väktarens hand. Och du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus; så hör ordet ifrån min mun och varna dem på mina vägnar! När jag säger till den ogudaktige: Du ogudaktige skall döden dö, och du icke har talat och varnat den ogudaktige för hans väg, så skall han, den ogudaktige, dö för sin synd; men hans blod skall jag utkräfva af din hand. Och om du har varnat den ogudaktige till att omvända sig ifrån sin väg, så skall han dö i sin synd, men du skall hafva frälst ditt lif.»VF 46.2

Jag befann mig nyligen i drömmen inför en församling, och några af de närvarande bemödade sig att utplåna intrycket af ett mycket högtidligt, varnande vittnesbörd, som jag gifvit dem. De sade: »Vi tro syster Whites vittnesbörd, men när hon säger oss saker, som hon icke direkt i en syn sett angående det ifrågavarande fallet, så har hennes ord icke mera värde för oss än hvarje annan persons ord.» Guds Ande kom öfver mig och jag stod upp och bestraffade dem i Herrens namn. Jag upprepade i hufvudsak det, som jag här ofvan sagt om väktaren. Detta, sade jag, passar in på edert och mitt fall.VF 47.1

Om nu de, till hvilka dessa högtidliga varningar äro riktade, säga: »Det är endast syster Whites personliga mening, jag kommer dock att följa mitt eget omdöme»’ och om de fortfara att göra de ting, för hvilka de blifvit varnade, så visa de, att de förakta Guds råd, och följden blir just den, som Herrens Ande visade mig, att den skulle blifva: skada för Guds värk och deras eget fördärf. Sådana, som önska befästa sin egen ställning, anföra sådana utdrag ur vittnesbörden, om hvilka de tänka, att de understödja deras egna åsikter, och pålägga dem så den strängaste tolkning. Sådana ställen åter, som sätta deras handlingssätt i tvifvelsmål eller icke öfverens-stämma med deras åsikter, förklara de såsom syster Whites mening, förneka deras gudomliga ursprung och likställa dem med sina egna omdömen.VF 47.2

Om I, mina bröder, som sedan många år hafven varit bekanta med mig och mitt arbete, intagen den ståndpunkt, att mitt råd icke är mera värdt än deras, som icke särskildt blifvit uppfostrade för värket, så bedjen mig icke att förena mig med eder i arbetet. Intagen I denna ställning, så skolen I ovillkorligen motarbeta inflytandet af min värksamhet. Om I kännen eder fullkomligt lika säkra, då I följen edra egna hjärtans ingifvelser, som då I följen det ljus, som blifvit gifvet genom Guds utvalda tjänarinna, så är faran på eder sida. I skolen blifva dömda, emedan I förkastat det ljus himmelen gifvit eder.VF 48.1

Medan jag var i W., uppenbarade sig Herren för mig under natten och talade dyrbara ord för att uppmuntra mig i mitt värk och upprepade för mig samma budskap, som han redan ofta förut gifvit mig. Angående dem, som vändt sig bort från det ljus han gifvit, sade han: »Det är icke du, som föraktas och förkastas i vittnesbörden, som jag gifvit dig, utan det är mig, din Herre, som de hafva föraktat.»VF 48.2

När de, som äro halsstarriga och fulla af egenkärlek, obehindradt gå sin väg framåt, hurudant skall då tillståndet blifva i församlingen? Huru skola dessa egensinniga, äregiriga personers fel blifva förbättrade? Genom hvilka medel skall Gud nå dem? Huru skall han hålla sin församling i ordning? Meningsskiljaktigheter uppdyka beständigt, och församlingen oroas ofta genom affall från tron. När strid eller splittringar inträda, så göra alla anspråk på att hafva rätt och ett godt samvete, och de vilja icke mottaga lärdomar af dem, som redan länge burit värkets bördor och om hvilka de veta, att de äro ledda af Gud. Ljus har blifvit sändt af Gud till att skingra deras mörker, men de äro för stolta i sina hjärtan att mottaga det, och de välja mörkret. De förkasta Guds råd, emedan det icke öfverensstämmer med deras åsikter och planer och icke understöder deras förvända karaktärsdrag. Guds Andes värk, som skulle bringa dem i en rätt ställning, om de mottoge honom, kommer icke på ett sätt, som behagar dem och smickrar deras själfrättfärdighet. Det ljus, som Gud gifvit, är för dem intet ljus, och de vandra i mörker. De mena, att man icke kan hafva mera förtroende till dens omdöme, som haft sådan lång erfarenhet och som Herren undervisat och brukat till att utföra ett särskildt värk, än till någon annan persons. Är det Guds plan, att de skola så handla, eller är det ett särskildt arbete af fienden till all rättfärdighet för att hålla själarna i villfarelse, binda dem med starka fjättrar, som icke kunna brytas, emedan de satt sig själfva utom området för de medel, som Gud använder för sin församling?VF 49.1

Herren har under alla tidsåldrar gifvit sin församling tillrättavisningar, varningar och bestraffningar. Dessa bestraffningar blefvo på Kristi tid föraktade och förkastade af de egenrättfärdiga fariseerna, hvilka menade, att de icke behöfde sådan bestraffning. De ville icke mottaga Herrens ord genom hans tjänare, emedan det icke öfverensstämde med deras naturliga böjelse. Skulle Herren i våra dagar gifva en syn just för denna klass af människor, utvisande deras fel, bestraffande deras själfrättfärdighet och fördömande deras synder, så skulle de resa sig i ovilja liksom invånarne i Nasaret, då Kristus visade dem deras sanna ställning.VF 50.1

Om dessa personer icke ödmjuka sina hjärtan inför Gud, om de lyssna till satans ingifvelser, så skola tvifvel och otro intaga deras själar, och de skola betrakta allt i ett falskt ljus. Låt tviflets säd en gång blifva sådd i deras hjärtan, och de skola erhålla en rik skörd. De skola misstro och betvifla sanningar, som äro klara och fulla af skönhet för andra, som icke uppfostrat sig själfva för otro. De, som uppöfva sinnet till att öfverallt uppleta orsak till tvifvel och som äfven ingifva andra sina tankar, skola alltid finna tillfälle att tvifla. De skola ifrågasätta och kritisera allt, som framträder under utvecklandet af sanningen, de skola kritisera andras värksamhet och ställning samt hvarje gren af värket, i hvilket de själfva icke hafva del. De fröjdas öfver andras fel och villfarelser, »tills»’ sade ängeln, »Herren Jesus skall resa sig från sitt medlarevärk i den himmelska helgedomen, kläda sig i hämdens skrud och öfverraska dem under deras oheliga gästabud. Sådana skola icke vara redo för Lammets bröllopsmåltid.» Deras smak är så fördärfvad, att de till och med vore i stånd att kritisera Herrens bord i hans rike.VF 50.2

Har Gud någonsin uppenbarat för dessa själfbedragare, att hans tillrättavisningar och hans tuktan hafva värde endast då, när de komma genom en särskild syn? Jag dröjer vid denna punkt, enär den ställning, som många nu intaga angående denna fråga, är ett satans bedrägeri till själars fördärf. Då han genom sina spetsfundigheter förfört och försvagat dem, så att Guds Andes arbete icke har något in-flytande på dem, när de tillrättavisas, så är hans triumf öfver dem fullständig. Några, som säga sig vilja vara rättfärdiga, öfverlämna likt Judas sin Herre i hans bittraste ovänners händer. Dessa på sig själfva förtröstande människor, som föresatt sig att gå sina egna vägar och försvara sina egna idéer, blifva allt värre, till dess de hellre fullfölja hvilken väg det vara må än uppgifva sin egen vilja. De skola blindt gå framåt på det ondas väg; men likt fariseerna äro de så fångna i villfarelse, att de mena sig därmed göra Gud en tjänst. Kristus skildrar den ställning en viss klass af människor skall intaga, då den får tillfälle att afslöja sin rätta karaktär: »Och den ene brodern skall antvarda den andre till döden, och fadern sitt barn, och barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och tillskynda dem döden.»VF 51.1

Gud har gifvit mig en bestämd, allvarlig erfarenhet i förbindelse med sitt värk; och I kunnen vara förvissade om, att så länge mitt lif sparas, skall jag icke upphöra att höja den varnande rösten, såsom Gud ingifver mig genom sin Ande, vare sig människorna vilja lyssna därtill eller icke. Jag har ingen särskild vishet i mig själf; jag är endast ett värktyg i Herrens hand till att utföra det värk han upp-dragit åt mig. Den undervisning, som jag meddelat genom ord och skrift, är ett uttryck af det ljus Gud gifvit mig. Jag har försökt att framställa för eder de grundsatser, som Herrens Ande sedan åratal tillbaka inpräglat på min Ande och skrifvit i mitt hjärta.VF 52.1

Och nu, bröder, beder jag eder att icke ställa eder mellan mig och folket och afvända det ljus, som Gud vill låta dem blifva delaktiga utaf. Tag icke bort genom eder kritik all makt, kraft och vikt från vittnesbörden. Menen icke, att I kunnen sönderstycka dem för att få dem att passa in på edra egna idéer; tänken icke, att Gud gifvit eder förmåga att skilja på hvad som är ljus från himmelen och hvad som blott är uttryck för mänsklig vishet. Om vittnesbörden icke äro i öfverensstämmelse med Guds ord, så förkasten dem. Kristus och Belial kunna icke förenas. Förvirren för Kristi skull icke folkets sinnen med spetsfundigheter och tvifvelsjuka och gören icke Herrens värk om intet. Gören icke genom eder brist på urskillningsförmåga Guds värksamhet till en förargelseklippa, på hvilken många stöta sig och falla och snärjas och fångas.VF 52.2