Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vittnesbörd För Församlingen, vol. 1 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel 13—Missionsarbete.

    (»Testimonies»’ vol. III, sid. 202—211.)VF 166.1

    Den 10 dec. 1871 visades mig, att Gud vill utföra ett stort värk genom sanningen, om hängifna, uppoffrande män oinskränkt ville ägna sig åt arbetet att framställa sanningen för dem, som äro i mörker. De, som hafva kännedom om den kostbara sanningen och som äro helgade åt Gud, borde nyttja hvarje tillfälle, som gifves, till att förkunna den. Guds änglar påvärka inom andra folk människornas hjärtan och sinnen, och uppriktiga själar oroas, när de varseblifva tidens tecken i nationernas ständigt vacklande tillstånd. Den frågan uppstiger i deras hjärtan: Hvad skall blifva slutet på allt detta? Medan Gud och änglarna äro i arbete med att påvärka hjärtan, tyckas Kristi tjänare sofva; endast få arbeta i gemenskap med de himmelska sändebuden. Alla män och kvinnor, som äro kristna i detta ords sanna betydelse, borde vara arbetare i Herrens vingård. De borde taga i akt hvarje tillfälle att ifiigt värka för sina medmänniskors räddning och efterfölja det exempel, som Frälsaren gifvit världen i själfförnekelse, uppoffring och troget, allvarligt arbete.VF 166.2

    Endast föga missionssinne har visat sig bland de sabbatshållande adventisterna. Vore predikanter och folk tillräckligt varma, så skulle de icke framhärda I en dylik likgiltighet, då Gud bevisat dem sådan ära, i det han gjort dem till sin lags förvaltare genom att skrifva den i deras sinnen och pränta den i deras hjärtan. Dessa utomordentligt viktiga sanningar skola pröfva världen, och dock finnas i vårt eget land (Amerika) städer, köpingar och byar, som ännu aldrig örnummit varningsbudskapet. Unga män hafva väl genom uppropen om hjälp till ett hastigare befordrande af detta stora värk känt sig manade att taga några steg framåt, men för att genomföra, hvad de skulle vilja, känna de icke tillräcklig börda för värket. De äro beredda att utföra ett litet arbete, som icke fordrar någon synnerlig ansträngning. De lära fördenskull icke att fullständigt förlita sig på Gud och att i lefvande tro ösa ur ljusets och kraftens källa, så att deras bemödanden måtte blifva värkligt framgångsrika.VF 167.1

    De, som anse sig hafva ett värk att utföra för Mästaren, borde icke börja sitt arbete bland församlingarna; de borde gå ut på nya fält och där pröfva sina gåfvor. På detta sätt kunna de lära känna sig själfva och efter eget omdöme afgöra, om Herren värkligen kallat dem till detta värk. De skola då känna nödvändigheten af att forska i Guds ord och att allvarligt bedja om himmelsk vishet och gudomlig hjälp. När de sammanträffa med motståndare, som framställa invändningar mot de viktigaste punkterna af vår tro, skola de därigenom vinna en mycket värdefull erfarenhet. De skola känna sin egen svaghet och därigenom drifvas till Guds ord och bönen. Medan de på detta sätt använda sina gåfvor, skola de själfva inhämta lärdom och tillväxa; de skola vinna förtroende, mod och tro samt med tiden samla en god erfarenhet.VF 168.1

    Bröderna H. började rätt i detta värk. De arbetade icke i församlingarna, utan på nya fält. De började i ödmjukhet. De voro små i sina egna ögon och kände nödvändigheten af att vara helt beroende af Gud. Dessa bröder, särskildt A. H., stå nu i stor fara att förlita sig på sin egen kraft. Då han haft en diskussion med motståndare, har väl sanningen vunnit seger, men han har börjat känna sig stark i sig själf. Så snart han går ut öfver ordets enkla förkunnande, skall hans arbete icke medföra någon nytta för Guds kostliga sak. Han borde icke uppmuntra böjelsen för diskussioner, utan om möjligt är undvika sådana. Dessa stridigheter med mörkrets makter i debatter hafva sällan de bästa följder för den närvarande sanningens framgång.VF 168.2

    Om unga män, som börja arbeta i detta värk, hade sann missionsanda, skulle de gifva bevis på, att Gud värkligen kallat dem till arbetet. Men när de icke gå ut till nya platser, utan gifva sig till freds med att gå från en församling till en annan, så bevisa de just därigenom, att de icke känna någon börda för Guds sak. Våra unga predikanter sakna den vidtseende blicken. Deras nit är för svagt. Vore de unga männen vakna och Herren hängifna, skulle de taga vara på hvarje ögonblick af sin tid och hellre söka göra sig dugliga som arbetare på missionsfältet än utbilda sig till stridskämpar.VF 169.1

    Unga personer borde söka utbilda sig genom att göra sig förtrogna med främmande språk, så att Gud kunde begagna dem till att meddela sin frälsande sanning åt andra folk. Dessa unga män böra kunna inhämta kunskap i andra språk, medan de arbeta för syndare. Om de äro sparsamma med sin tid, kunna de utvidga sina kunskaper och utbilda sig till att blifva af större nytta. Om unga kvinnor, som burit endast ringa ansvar, ville helga sig åt Gud, så kunde de göra sig nyttiga genom att studera andra språk och blifva förtrogna med dem. De kunde då ägna sig åt öfversättningsarbete.VF 169.2

    Vår litteratur bör tryckas på främmande språk, så att vi må kunna nå främmande folk. Mycket kan uträttas genom prässen, men ännu mera kan utföras, när inflytandet af den lefvande predikantens arbete går med våra skrifter. Det beliöfs missionärer, som kunna gå ut till andra folk för att predika sanningen på ett varsamt och omtänksamt sätt. Den närvarande sanningens värk kan mycket utsträckas genom personliga bemödanden. Det personliga um-gänget kan långt bättre bidraga till att aflägsna fördomar, om arbetet sker med öfverläggning, än våra skrifter ensamt kunna göra. De, som ägna sig åt detta värk borde icke taga hänsyn till sin bekvämlighet eller böjelse; icke heller borde de trakta efter popularitet eller ståt.VF 169.3

    När församlingarna se unga män, som besitta nit i att utbilda sig själfva i afsikt att utsträcka sitt arbete till städer, köpingar och byar, som ännu ingenting hört om sanningen, och när missionärer frivilligt erbjuda sig att gå ut till andra folk och bringa dem sanningen, så skola församlingarna blifva mycket mer stärkta och uppmuntrade, än om de själfva fått del af en sådan ung, oerfaren mans arbete. Då de se sina predikanters hjärtan glöda af kärlek och ifver för sanningen och finna dem genomträngda af läng-tan att rädda själar, så blifva församlingarna själfva uppväckta. Vanligtvis finnas inom församlingarna gåfvorna och kraften att välsigna och stärka sig själfva och att församla fåren och lammen i fållan. De äro i behof af att blifva hänvisade till sina egna hjälpmedel, på det att alla de gåfvor, som nu ligga slumrande, därigenom må blifva väckta till värksamhet.VF 170.1

    När församlingar upprättas, borde för dem framhållas, att ur deras led män åter måste utgå för att bringa sanningen till andra personer och för att upprätta nya församlingar. Därför måste de alla arbeta och till det yttersta utbilda de andliga gåfvor och det förstånd Gud gifvit dem, så att de må blifva värksamma i Mästarens tjänst. Om dessa sändebud äro rena till hjärta och lefverne, om deras exempel är sådant, som det borde vara, skall deras arbete hafva stor framgång; ty de hafva en mycket mäktig sanning, som är klar och sammanhängande och som lämnar öfvertygande bevis till deras förmån. Gud står på deras sida, och Guds änglar hjälpa dem i deras arbete.VF 171.1

    Orsaken till att så föga blifvit uträttadt af dem, som predika sanningen, ligger icke uteslutande däri, att den sanning de förkunna icke är populär, utan till en stor del äfven däri, att de män, som utbreda detta budskap, icke äro helgade genom den sanning de förkunna. Frälsaren undandrager dem sitt välbehag, och Guds Ande hvilar icke på dem. Guds närvaro och hans kraft att öfverbevisa syndare och rena dem från all orättfärdighet uppenbaras ej. Folket hotas omedelbart af plötsligt fördärf, och likväl fattas värklig ångest öfver deras tillstånd. Ohelgade predikanter försvåra i hög grad värket för dem, som komma efter dem och på hvilka värkets börda och ande hvila.VF 171.2

    Herren har uppväckt män af andra tungomål och bragt dem under sanningens inflytande, för att de må blifva skickliga att arbeta i hans värk, Han har fört dem inom förlagshusets område, på det att ledarna af detta må kunna draga nytta af deras tjänster, om de skulle inse värksamhetens behof. Skrifter på andra språk äro nödvändiga för att hos andra folk uppväcka intresse och forskningsbegär.VF 171.3

    Herren bearbetade på ett särskildt sätt Markus Lichtensteins hjärta och förde den unge mannens steg till Battle Creek, att han där skulle bringas under sanningens inflytande och omvändas samt vinna erfarenhet och förenas med förlagshuset. Hans uppfostran i den judiska religionen skulle hafva gjort honom lämplig till att förbereda våra tryckalster. Hans kännedom i ebreiska språket skulle hafva varit en hjälp för förlagshuset i bearbetandet af skrifter, genom hvilka man kunnat vinna inträde i en klass, som icke kan nås på något annat sätt. Det var ingen ringa gåfva, som Gud gaf anstalten i Markus Lichtenstein. Hans uppträdande och samvetsgrannhet voro i öfverensstämmelse med den underbara sannings grundsatser, som han just började att se och uppskatta. Men somliga personer i förlagshuset utöfvade ett inflytande, som bedröfvade och nedstämde honom. Dessa unga män, som icke uppskattade honom, som han förtjänade, och livilkas vandel såsom kristna stod i motsats till deras bekännelse, brukades af satan som medel till att från förlagshuset åter aflägsna den gåfva Gud förlänat det. Han gick bort förvirrad, bedröfvad och missmodig. Personer med årslång erfarenhet, som borde haft Kristi kärlek i sina hjärtan, voro genom själfviskhet, stolthet och dårskap så vidt aflägsnade från Gud, att de icke kunde skönja Guds eget värk däruti, att han satte Markus Lichtenstein i förbindelse med förlagshuset.VF 172.1

    Om de vid förlagshuset anställda personerna varit vaksamma och icke andligt förlamade, så skulle br I. längesedan varit förbunden med denna värksamhet och nu vara i stånd att utföra ett godt värk, som väl är af nöden. Han hade bort blifva anställd för att undervisa unga män och kvinnor, så att de nu varit utbildade till arbetare på missionsfältet.VF 173.1

    De i värksamheten anställda hafva varit till två tredjedelar döda, emedan de hängifvit sig åt förvända inflytanden. De ha befunnit sig på en ståndpunkt, där Gud icke kunnat invärka på dem genom sin Helige Ande. Och o, mitt hjärta ängslas, när jag ser, att så mycken tid är förgången och att det stora värk, som hade bort utföras, förblifvit ogjordt, emedan de, som intaga viktiga poster, icke hafva vandrat i ljuset! Satan står beredd att göra gemensam sak med dem, som hafva detta heliga ämbete, och att tillhviska dem, att Gud ingalunda af dem fordrar så mycken ifver och så mycket osjälfviskt, hängifvet intresse, som br White väntar. De placera sig sorglöst i satans bekväma stol, och den städse så vaksamme, uthållige fienden binder dem med mörkrets kedjor, medan de mena allt vara väl. Satan värkar på deras högra sida och på deras vänstra och rundt omkring dem, och de veta det icke. De kalla mörkret ljus och ljuset mörker. Om de i förlagshuset (i Battle Creek) anställda i sanning äro bestämda till det heliga värket att gifva världen det sista, högtidliga varningsbudskapet, hur sorgfälligt borde de då icke lefva efter den sannings grundsatser, som de förkunna. De borde hafva rena händer och rena hjärtan.VF 173.2

    De af vårt folk, som äro förbundna med förlagshuset, hafva icke varit vaksamma i tillvaratagandet af fördelarna inom sitt område och att försäkra sig om alla de talanger och det inflytande, som Gud försett dem med. Nästan alla, som äro förbundna med förlagshuset, komma däri till korta, att de icke inse värkets vikt och helighet. Stolthet och själfviskhet härska i mycket hög grad, och Guds änglar känna sig icke så dragna till saken, som de skulle vara, om hjärtan där vore rena och i förbindelse med Gud. Arbetarna därstädes hafva icke haft någon lefvande känsla af, att de sanningar, med hvilka de hafva att göra, äro af himmelskt ursprung och afsedda till att utföra ett visst och bestämdt värk, liksom förhållandet var med Noas predikan före floden. Liksom Noas predikan varnade och pröfvade världens inbyggare, innan vattenfloden utrotade dem från jorden, så utför också Guds sanning för dessa sista dagar ett liknande värk i att varna och pröfva världen. De tryckalster, som utgå från förlagshuset, bära den Eviges insegel. De skola utspridas öfver hela landet och afgöra själars öde. Vi behöfva nu personer, som kunna öfversätta och förbereda våra skrifter på andra språk, så att varningsbudskapet kan utgå till alla folk och pröfva dem genom sanningens ljus, så att män och kvinnor, när de se ljuset, må upphöra med öfverträdandet af Guds lag och börja lyda densamma.VF 174.1

    Hvarje tillfälle borde nyttjas till att meddela andra folk sanningen. Detta är förbundet med betydliga utgifter, men utgifter borde på intet sätt hindra utförandet af detta värk. Pänningar äro af värde, endast när de användas till befordrandet af Guds värk. Herren har anförtrott människorna medel, just för det ändamålet, att de därmed skola bringa sanningen till sina medmänniskor. Det gifves en stor mängd öfverflödiga medel i sjundedags adventisternas led. Genom att själfviskt behålla dessa medel för sig själfva förbländas emellertid deras ögon för vikten af Guds värk, så att det blir dem omöjligt att inse allvaret af den tid, i hvilken vi lefva, eller värdet af de eviga rikedomarna. De skåda icke Golgata i det rätta ljuset, och fördenskull kunna de icke uppskatta värdet af den själ. för hvilken Kristus betalade ett så oändligt pris.VF 175.1

    Människorna använda sina medel till det, som de värdera högst och som de hoppas skörda största nyttan af. Om människor vilja löpa stor fara och lägga ned sina medel i världsliga företag, men icke våga offra mycket till Guds värk för att bringa sina medmänniskor sanningen, så bevisa de genom sitt handlingssätt, att de skatta sina jordiska ägodelar högre än de himmelska.VF 175.2

    Om människorna ville lägga sina jordiska skatter på Guds altare och lika ifrigt arbeta på att förskaffa sig himmelska ägodelar, som de arbeta för de jordiska, så skulle de gärna och med glädje lägga ned sina medel, hvarhelst de kunde se ett tillfälle att göra godt och att understödja Mästarens sak. Kristus har gifvit dem otvetydiga bevis på sin kärlek och trohet, och han har anförtrott dem medel för att därigenom pröfva och stadfästa deras trohet mot honom. Han lämnade himmelen, dess härlighet och ära och blef för deras skull fattig, på det de måtte varda rika genom hans armod. Då Kristus så nedlåtit sig för att rädda människan, fordrar han af henne icke mindre, än att hon skall försaka sig själf och bruka de medel, som han anförtrott henne, till att rädda sina medmän-niskor, härigenom visande sin kärlek till sin Återlösare och sitt uppskattande af den återlösning, som bragts henne genom ett så oändligt offer.VF 175.3

    Nu är tiden inne att bruka våra medel för Gud. Nu är tiden inne att vara rik på goda gärningar, samlande skatter i förråd för oss själfva till en god grund för det, som skall komma, att vi må gripa det eviga lifvet. En själ, räddad i Guds rike, har större värde än alla jordiska rikedomar. Vi äro ansvariga inför Gud för de själar, med hvilka vi bringas i beröring, och ju närmare vår förbindelse är med våra medmänniskor, desto större är vårt ansvar. Vi äro ett stort brödraskap, och vi borde hysa det största intresse för våra medmänniskors välgång. Vi hafva icke ett enda ögonblick att förlora. Om vi varit sorglösa i denna sak, så är det nu hög tid, att vi med allvar taga igen den förlorade tiden, eljes skall själars blod varda funnet på våra kläder. Såsom Guds barn är ingen enda af oss frigjord från att taga del i Kristi stora värk till våra medmänniskors frälsning.VF 176.1

    Det skall blifva svårt att öfvervinna fördom och att öfvertyga de otrogna om att våra bemödanden att hjälpa äro oegennyttiga. Men detta borde icke hindra vårt arbete. Det gifves ingen föreskrift i Guds ord, som säger oss, att vi skola göra godt endast mot dem, som uppskatta och löna våra bemödanden, och att vi skola gynna endast dem, som tacka oss därför. Gud har sändt oss till att arbeta i hans vingård, och det är vår uppgift att göra hvad vi kunna. »Så ut din säd om morgonen och låt din hand ej hvila om aftonen; ty du vet icke, hvilketdera lyckas bäst.» Vi hafva alltför ringa tro; vi begränsa den Helige i Israel. Vi borde vara tacksamma, att Gud nedlåter sig till att begagna en och hvar af oss såsom sitt värktyg. På hvarje allvarlig bön, som uppsändes i tro, skall följa ett svar. Det kommer måhända icke just så, som vi väntat det, men det skall komma — kanske icke såsom vi tänkte oss, men just vid den tid, då vi som mest behöfva det. O, huru syndfull är icke vår otro! »Om I förblifven i mig, och mina ord förblifva i eder, allt hvad I viljen skolen I bedja, och det skall ske eder.»VF 176.2

    Unga män, som äro anställda i detta värk, borde icke för mycket förtrösta på sina egna gåfvor. De äro ännu oerfarna och borde söka att inhämta visdom af dem, som hafva en lång erfarenhet i värket och som haft tillfälle att samla människokännedom. Våra predikande bröder borde enligt Guds bestämmelse icke arbeta inom församlingarna, utan i stället sprida sig och utsträcka vårt missionsarbete öfver ett så stort område, som vi med fördel kunna bearbeta. Vi böra utgå åt alla håll och bilda nya grupper. Vi böra alltid inprägla vikten af vår mission på nya lärjungars sinnen. När dugliga män omvändas till sanningen, borde de icke fordra arbetare för att hålla deras svaga tro lefvande; i stället borde de känna nödvändigheten af att själfva arbeta i vingården. De borde undervisas om, att deras kraft skall tilltaga i förhållande till deras personliga ansträngningar. Ju noggrannare den nytestamentliga planen angående missionsarbetet följes, desto rikare blifva frukterna.VF 177.1

    Vi borde arbeta såsom vår gudomlige Lärare gjorde och utså sanningens säd med sorgfällighet, fruktan och själfförsakelse. Vi måste hafva Kristi sinne, om vi icke skola tröttna på att göra det goda. Hans lif var ett beständigt offer för andras bästa, Vi måste följa hans exempel. Vi måste utså sanningens säd och förtrösta på Gud, att han skall uppväcka den till lif. Den kostliga säden ligger måhända någon tid slumrande, men sedermera kan Guds nåd röra hjärtat, då säden väckes till lif, uppgår och bär frukt till Guds ära. Det behöfves i detta stora värk missionärer, som arbeta osjälfviskt, allvarligt och uthållande såsom Kristi och de himmelska änglarnas medarbetare till människors räddning.VF 178.1

    Våra predikanter borde i all synnerhet vakta sig för tröghet och högmod, hvilka synder alltför lätt kunna uppspringa ur det medvetandet, att vi hafva sanningen och starka bevis, som våra motståndare icke kunna nedslå. Medan de sanningar vi förvalta äro mäktiga att nedslå mörkrets makter, är fara för handen, att vi försumma den personliga fromheten, hjärtats renhet och det fullkomliga öfverlåtandet åt Gud. Det är fara för handen, att vi känna oss rika och öfvermätta, medan vi sakna en kristens väsentligaste förutsättningar. Vi äro måhända elända och jämmerliga, fattiga, blinda och nakna. Vi känna icke nödvändigheten af att dagligen och stundligen lefva i lydnad mot Kristus. Andligt högmod förtär religionens lifsvillkor. Det vore väl, om vi för att bevara ödmjukheten besinnade, hur vi måste se ut i den helige Gudens ögon, hans, som känner alla själens hemligheter, och äfven hur vi skulle se ut för våra medmänniskor, om de kände oss så väl, som Gud känner oss. På denna grund, för att ödmjuka oss, uppmanas vi till att bekänna våra fel och nyttja detta tillfälle att undertrycka vår stolthet.VF 178.2

    Predikanterna borde icke försumma att bibehålla sin hälsa genom kroppsöfning. De borde söka att göra sig nyttiga och vara till en hjälp, hvarlielst de åtnjuta andras gästfrihet. De borde icke låta betjäna sig af andra, utan hellre söka att underlätta deras bördor, som hafva så stor aktning för evangelii tjänst, att de utsätta sig för den största obekvämlighet för att åt dem göra, hvad de eljes skulle gjort för sig själfva. Några af våra predikanter hafva så svag hälsa, endast emedan de icke stärka sin kropp genom nyttigt arbete.VF 179.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents