Föreningen af den gudomliga naturen med den mänskliga är en af återlösningsplanens härligaste och hemlighetsfullaste sanningar. Paulus talar därom, när han säger: »Erkändt stor är gudaktighetens hemlighet: Han, som har blifvit uppenbar i köttet.» Denna sanning har för många varit en orsak till tvifvel och otro. Då Kristus kom i världen — Guds Son och Människosonen — blef han icke förstådd af sin tids människor. Kristus förnedrade sig och påtog den mänskliga naturen, för att han skulle kunna nå och upprätta det fallna släktet. Men människornas sinnen voro fördunklade genom synden, deras förmåga inskränkt och deras uppfattningsgåfva försvagad, så att de icke kunde upptäcka hans gudomliga karaktär under mänsklighetens klädnad. Denna brist på rätt uppskattning å deras sida var ett hinder i det värk, som han för dem ville utföra; och då han önskade gifva eftertryck åt sina lärdomar, såg han sig ofta nödsakad att klargöra och försvara sin ställning. Angående sin hemlighetsfulla och gudomliga karaktär sökte han leda deras tankar i en sådan riktning, som skulle vara gynnsam för sanningens omdanande kraft. För att åskådliggöra gudomliga sanningar begagnade han sig. då af sådana föremål i naturen, med hvilka de voro förtrogna. På detta sätt förbereddes hjärtats jordmån till att upptaga den goda säden. Han lät sina åhörare känna, att hans intressen voro förenade med deras och att hans hjärta slog i medkänsla för deras fröjder och smärtor. Samtidigt sågo de i honom uppenbarelsen af en makt och höghet, som vida öfverträffade deras mest ärade rabbiners. Kristi läror utmärkte sig genom en enkelhet, värdighet och kraft, som de aldrig förr hade känt, och deras ovillkorliga utrop var: »Aldrig har någon människa så talat, som denne man talar.» Folket lyssnade gärna till honom, men prästerna och de skriftlärde — falska väktare af den sanning, som anförtrotts dem — hatade Kristus på grund af den uppenbarade nåd, som dragit folkhoparna bort från dem till att följa lifvets ljus. Och genom deras inflytande lät judafolket, som icke var i stånd att uppfatta hans gudomliga karaktär, förleda sig till att förkasta Aterlösaren.VF 99.2

Föreningen af det gudomliga med det mänskliga, såsom det är uppenbaradt i Kristus, förefinnes äfven i bibeln. De uppenbarade sanningarna äro alla ingifna af Gud; men de äro uttryckta i mänskliga ord och afpassade efter mänskliga behof. Sammalunda må sägas om Guds ord, som det sades om Kristus, att »ordet vardt kött och bodde bland oss». Och detta fakta, långt ifrån att vara ett bevis mot bibeln, borde stärka vår tro på den såsom Guds ord. De, som tala öfver bibeln och antaga somliga delar såsom gudomliga, medan de förkasta andra såsom mänskliga, förbigå det faktum, att Kristus, den gudomlige, påtog sig vår mänskliga natur för att nå mänskligheten. I Guds värk till människornas återlösning äro gudomlighet och mänsklighet förenade.VF 100.1

Det gifves många ställen i skriften, som af tviflande kritiker betecknats såsom icke inspirerade af Gud, men som i sin finkänsliga afpassning efter människornas behof äro Guds egenhändiga budskap angående hans omsorg om sina förtröstansfulla barn. En härlig illustration härtill finna vi i aposteln Petri historia. Petrus var i fängelse och väntade att nästa dag blifva förd till döden. Då »sof Petrus natten förut mellan två krigsmän, bunden med två kedjor, och väktare utanför dörren bevakade fängelset. Och se, en Herrens ängel stod där, och ett sken lyste i rummet, och han stötte Petrus i sidan och väckte honom, sägande: Stå genast upp. Och kedjorna föllo ifrån hans händer.» Petrus, plötsligt uppväckt, förfärades öfver den klarhet, som uppfyllde hans fängelse, och öfver den himmelske budbärarens skönhet. Han begrep icke det han såg, men han visste, att han var fri, och i sin oro och glädje ville han raskt ila bort ur fängelset utan skydd mot den kalla nattluften. Gifvande akt på alla omständigheter, sade då Guds ängel med öm omsorg om apostelns behof: »Omgjorda dig och tag på dig dina skor.» Petrus lydde mekaniskt, men han var så hänryckt öfver uppenbarelsen af himmelens härlighet, att han icke kom ihåg att taga sin mantel. Då bad ängeln honom: »Tag på dig din mantel och följ mig. Och han gick ut och följde honom, och han visste icke, att det, som skedde genom ängeln, var värkligt, utan trodde, att han såg en syn. Och sedan de hade gått genom den första och den andra vakten, kommo de till järnporten, som förde till staden, och den öppnades för dem af sig själf, och de gingo ut och gingo en gata fram, och strax försvann ängeln från honom.» Aposteln befann sig ensam på Jerusalems gator. »Då nu Petrus kom till sig själf, sade han: Nu vet jag förvisso» — det var ingen dröm eller syn, utan en värklig händelse — »att Herren har utsändt sin ängel och räddat mig från Herodes’ hand och från allt hvad judarnas folk har väntat.»VF 101.1

Tviflare må hånfullt le åt den tanken, att en härlig ängel från himmelen skulle gifva akt på så vanliga ting som dessa mänskliga behof, och må de ifrågasätta berättelsens gudomliga inspiration. Men i Guds vishet hafva dessa ting blifvit upptagna i den heliga historien, icke till änglars, utan till människors nytta, på det att vi, när vi komma i svårare lägen, måtte finna tröst i den tanken, att Herren vet allt. Jesus förklarade för sina lärjungar, att icke en sparf fäller till marken, utan att den himmelske Fadern märker det, och att då Gud sörjer för de små fåglarnas behof, skall han så mycket mer sörja för dem, som äro kallade till att blifva undersåtar i hans rike och genom tron på honom odödlighetens arfvingar. O, om den mänskliga anden endast förstode Jesu värk — i den mån, som en dödlig ande kan förstå det — att han påtog sig den mänskliga naturen, och hvad som blifvit fulländadt för oss genom denna underbara nedlåtenhet! Då skulle våra hjärtan uppfyllas af tacksamhet för denna stora kärlek och vi skulle i ödmjukhet tillbedja den gudomliga vishet, som utgrundade nådens hemlighet!VF 102.1

Kapitel 5—Guds karaktär uppenbarad i Kristus.

Kapitel 7—Herrens dag är för handen.