Hur tillrättavisningen bör mottagas.

De, som blifvit tillrättavisade genom Guds Ande, böra icke uppresa sig mot det ödmjuka värktyget. Det är Gud och icke en felande dödlig, som talat till dem för att rädda dem från fördärfvet. Det är icke angenämt för den mänskliga naturen att mottaga tillrättavisning, icke heller är det möjligt för det mänskliga hjärtat, oupplyst af Guds Ande, att inse tillrättavisningens nödvändighet eller den väl-signelse den skall medföra. Då människan dukar under för frestelsen och hängifver sig åt synden, blir hennes förstånd förmörkadt. Hennes moraliska begrepp blifva förvända. Samvetets varningar missaktas, och dess stämma förnimmes mindre klart. Människan förlorar så småningom förmågan att skilja mellan rätt och orätt, till dess hon icke mer har något klart begrepp om sin ställning till Gud. Hon må iakttaga yttre religionsformer och ifrigt försvara dess läror, medan hon helt och hållet saknar dess ande. Hennes ställning beskrifves af det sannskyldiga vittnet: »Du säger: jag är rik och har öfverflöd och behöfver intet, och vet icke, att du är den eländige och jämmerlige och fattige och blinde och nakne.» Om Guds Ande genom det bestraffande budskapet visar hennes tillstånd, så kan hon icke se, att budskapet är sannt. Skall hon fördenskull förkasta varningen? Nej. Gud har gifvit tillräckliga bevis, så att alla, som önska det, kunna förskaffa sig tillräcklig kännedom om vittnesbördens karaktär; och då de kommit till insikt om, att dessa äro af Gud, så är det deras plikt att taga till sig tillrättavisningen, om de också icke själfva kunna inse sitt syndiga handlingssätt. Om de kunde fullständigt inse sitt tillstånd, hvartill vore då tillrättavisningen nödig? Emedan de icke känna detsamma, framställer Gud det för dem, så att de må kunna ångra och bättra sig, innan det är för sent. De, som förakta varningen, öfverlämnas åt blindhet och själfbedrägeri. Men de, som akta därpå och med ifver gå till värket att bortlägga sina synder, skola för att erhålla den behöfliga nåden öppna sitt hjärtas dörr, så att Herren kan komma in och bo hos dem. Med Gud på det närmaste förbundna äro de människor, som igenkänna hans stämma, då han talar till dem. De, som äro andliga, uppfatta andliga ting. De skola vara tacksamma för att Herren visat dem deras misstag.VF 40.1

David lärde vishet af Guds handlingssätt med honom, och han böjde sig i ödmjukhet för den Högstes tuktan. Profeten Natans skildring af Davids sanna ställning gjorde denne bekant med hans synder och hjälpte honom att aflägsna dem. Han mottog rådet i saktmodighet och ödmjukade sig själf inför Gud. »Herrens lag är fullkomlig och vederkvicker själen.»VF 41.1

»Men om I ären utan aga, af hvilken alla hafva blifvit delaktiga, så ären I oäkta och icke söner.» Vår Herre har sagt: »Alla dem jag älskar, dem till rättavisar och agar jag.» »Och all aga synes för tillfället icke vara till glädje utan till sorg, men sedermera bär hon rättfärdighetens fridsfrukt för dem, som genom henne blifva öfvade.» Fastän agan är bitter, visar den en Faders ömma kärlek, »på det vi måtte få del af hans helighet».VF 41.2