Vi äro alla Guds medarbetare, och vi måste arbeta med insikt, förnöjsamhet och ödmjukhet. Det gifves människor, som påbörja mycket och som därför fullborda endast föga. Våra bemödanden måste mera vara riktade på en punkt, och hvarje hammarslag måste hafva sin värkan.VF 194.2

Värket i Europa måste hafva en ringa början, liksom det haft i Amerika, men det kan förvaltas så, att det blir till största delen själfunderhållande. Ett godt medel, hvarigenom detta kan uppnås, är, att de personer, som redan omfattat sanningen, bemöda sig om att vinna andra, som kunna blifva en kraft och en hjälp i värket. Några få själar, som blifvit förda till sanningen och fast grundade i densamma, skola då, likt de första lärjungarna, blifva arbetare för andra.VF 194.3

A våra arbetares sida måste finnas ett fast beslut att afstå från människors inrotade vanor, så snart detta visar sig erforderligt för värkets framåtskridande. Värket kunde hafva skridit mycket fortare framåt i Europa, om några af dem, som antagit sanningen, icke hängt så fast vid nationella bruk och sedvänjor. De fordrade, att predikanterna i sitt arbete skulle rätta sig efter dessa bruk och fördomar, eljes, menade de, skulle ingenting blifva vunnet. Detta har från början utöfvat ett hämmande inflytande på värksamheten.VF 194.4

Arbetarna borde rådslå sinsemellan. Ingen borde helt och hållet på egen hand börja något nytt eller arbeta efter sin egen åsikt utan hänsyn till sina medarbetares råd. När vi hålla oss själfva för dugliga att drifva Guds värk framåt och förlita oss på vår egen vishet att lägga planer och utföra dem, så kunna vi vänta nederlag och förluster, ty då skola dessa visserligen komma. Det har visats mig, att läggandet af planer för värket icke bör öfverlåtas åt oerfarna män. Sådana personer, som icke hafva någon rik erfarenhet, äro icke lämpliga att taga på sig stort ansvar, om de än själfva anse sig dugliga härtill. Deras bröder finna måhända brister, där de själfva finna allt fullkomligt. Det står för mycket på spel för att vid placerandet af medel ur Herrens skattkammare göra detta på ett sådant sätt, att medlen löpa stor fara att blifva förspillda. Om någon önskar anställa försök, som icke godkännas af hans bröder, så låt honom göra detta med sina egna medel, på det att han allena må lida förlust, om för-luster uppstå. Arbetarna äro icke många, medlen äro icke rikliga och värket måste föras framåt i öfverensstämmelse härmed. Det är icke Guds mening, att stora anspråk skola ställas på skattkammaren till de arbetares understöd, som arbeta på ett sådant sätt, att man icke ser något särskildt resultat däraf.VF 195.1

Vi måste bruka vårt förstånd för att finna de bästa vägar och medel till att nå människorna omkring oss. Vi låta ofta ett tillfälle i vår närhet gå förbi oss för att utföra ett värk, som är mera aflägset och mindre förhoppningsfullt och på detta sätt gå måhända vår tid och våra medel förlorade på båda platserna. På denna punkt i vårt värks historia måste vi utsträcka våra bemödanden öfver en mycket stor del af fältet samt förbruka vår tid och våra medel och dock endast kunna framvisa föga frukt af vårt arbete — endast få själar, som kunna bidraga till att understödja värket med sina krafter och medel.VF 196.1

Våra missionsarbetare måste lära sig spara. Den största vattenbehållare kan icke, äfven om den erhåller tillflöden från rikliga, lefvande källor, tillfredsställa behofvet, om läckor finnas, genom hvilka förrådet flyter ut. En ensam man bör aldrig på egen hand få afgöra, om det lönar sig att vidare arbeta på ett visst fält. Om arbetarna på något fält bedrifva värksamheten på ett sådant sätt, att det förorsakar stora utgifter, så spärra de vägen, så att andra viktigare fält, som måhända bättre lönat utgifterna, blifva förbigångna. Våra yngre arbetare måste vara nöjda med att långsamt och säkert fullfölja sitt arbete bland människorna under ledning af sådana personer, som hafva mera erfarenhet. Många hafva alltför höga föreställningar. Ett ödmjukt arbete skulle bringa goda frukter till mognad. Det är uppmuntrande att se ungdomen med all ifver inträda i arbetet på missionsfältet; men de unga få icke öfverlämnas åt sig själfva, på det att de icke må belasta Guds värk med skulder. Alla borde sträfva efter att genom klok förvaltning och allvarligt arbete förtjäna nog till att betäcka sina egna utgifter. De borde sträfva efter att göra värket själfunderhållande och lära folket att lita på sina egna medel.VF 196.2

Våra predikanter borde icke anse sig äga rättighet att betala stora summor för lokaler, i hvilka de tänka hålla möten, om de icke desslikes känna ansvar att sedan uppehålla intresset genom personligt arbete. Resultatet är alltför ovisst för att vi skulle utgifva pänningar utan beräkning. När församlingshus eller salar stå öppna för arbetarna och intresse finnes för handen, skulle de gripa tillfället och göra sitt bästa. Men för en ensam man är det icke rådligt att handla, som om han hade stora förmågor, som vore han en Moody eller en Sankey, och slösaktigt umgås med medlen.VF 197.1

När vi utsända missionärer till utlandet, skulle vi välja sådana, som förstå att spara, som icke hafva stora familjer och som, emedan de inse tidens korthet och vikten af det värk, som måste utföras, så vidt möjligt är hålla sig fjärran från allt, som kan draga deras tankar bort från detta stora värk. Hustrun kan, när hon är hängifven och fri att hjälpa sin man, uträtta lika mycket som denne, i det hon står vid hans sida. Vi önska missionärer, som äro detta i ordets fullaste betydelse, missionärer, som åsidosätta alla själfviska intressen och gifva Guds värk första platsen, som alltid hafva Guds ära för ögonen och som hvarje minut äro beredda att gå, dit han sänder dem, och att utföra hvarje slags arbete till utbredandet af sanningens kunskap. Vi behöfva på missionsfältet män, hvilka hafva hustrur, som frukta och älska Gud och som kunna vara dem en hjälp i deras arbete.VF 197.2

Våra arbetare måste lära att öfva sparsamhet icke endast i sina bemödanden att befordra sanningens värk, utan äfven i sina husliga utgifter. De böra hafva sina familjer boende på platser, där deras underhåll kostar så litet som möjligt. Gåfvor och donationer tillfalla icke vårt folk så som inom andra samfund, och personer, som icke lärt sig att inrätta sig efter sina medel, måste nu visserligen lära detta eller ock söka sig annan sysselsättning. Själfviska vanor eller brist på finkänslighet och duglighet å hustruns och moderns sida gör, att ständiga fordringar ställas på skattkammaren, och dock mena måhända sådana mödrar, att de göra sitt bästa. De hafva nämligen aldrig lärt att inskränka sina eller sina barns behof, och aldrig har man fordrat af dem erfarenhet och ordning i hushållet. På detta sätt förbrukar måhända en familj för sitt underhåll det dubbla af hvad en annan familj med samma medlemsantal behöfver.VF 198.1

Sådana personer, som ännu icke lärt sig spara, borde genast lära detta. Alla borde lära att föra böcker. Några försumma detta såsom oväsentligt, men det är orätt att göra så. Alla utgifter borde noga upptecknas; detta måste ännu många af våra arbetare lära sig. Vi borde icke blifva försumliga och långsamma i våra vanor, när vi äro sysselsatta i Guds värk; alla borde vara tillförlitliga och dugliga affärsmän i sin värksamhet. Den närvarande bristen på ordning och noggrannhet bland dem, som hafva att ombesörja affärer inom Guds värk, behagar ingalunda Herren. Till och med på affärsmötena under en årskonferens kunde mycken tid sparas och många fel undvikas genom mera studium och punktlighet. Allt, som på något sätt står i förbindelse med Guds värk, borde vara så fullkomligt, som mänskligt förstånd och mänskliga händer kunna göra det.VF 198.2

Kapitel 14—Upprop till predikanter.

Kapitel 16—Uppförandet i Guds hus.