Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Apostlagärningarna - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel XXIII—Berea och Aten.

    I Berea fann Panins judar, som voro villiga att undersöka de sanningar, han framställde. Lukas säger om dem: “Dessa voro ädlare än de i Tessalonika och mottogo ordet med all villighet, dagligen forskande i skrifterna, om det så förhölle sig. Många af dem blefvo därför troende, äfvensom icke få ansedda grekiska kvinnor och män”.Ag 229.1

    Bereanernas sinnen voro icke inskränkta genom fördomar. De voro villiga att undersöka de läror, som predikades af apostlarna. De rannsakade de heliga skrifterna, men icke af nyfikenhet utan för att få upplysning om hvad som blifvit skrifvet om den utlofvade Messias. De rannsakade dagligen de inspirerade uppgifterna, och i det de jämförde skriftställe med skriftställe, stodo himmelens änglar vid deras sida och upplyste deras sinnen och intryckte sanningarna på deras hjärtan.Ag 229.2

    Hvarhelst evangelii sanningar förkunnas, skall därigenom den, som uppriktigt önskar att göra det rätta, ledas till att flitigt rannsaka skriften. Om nu under världshistoriens afslutande scener de, som få höra de pröfvande sanningarna för denna tid förkunnas, ville följa bereanernas exempel, dagligen rannsakande Bibeln och med Guds ord jämförande de budskap, som bringas till dem, skulle det finnas ett mycket större antal af sådana, som troget vandrade i Guds bud. Men när impopulära bibelsanningar framställas, uraktlåta många att göra denna undersöknina:. De äro icke i stånd till att framlägga bevis mot Bibelns tydliga läror, och likväl vilja de icke än grundligare undersöka dem. Somliga taga för gifvet, att om än dessa läror äro sanna, så är det sak samma, om de antaga det nya ljuset eller icke, och de hålla fast vid de vackra fabler, som fienden gör bruk af för att leda människorna på villospår. Sålunda blifva de förblindade af villfarelse och afskära sin förbindelse med himmelen.Ag 229.3

    Alla skola få sin dom i öfverensstämmelse med det ljus de hafva fått. Herren utsänder sina sändebud med frälsningens budskap, och dem som få tillfälle att lyssna därtill, skall han hålla ansvariga för det sätt, hvarpå de behandla hans tjänares ord. De, som uppriktigt söka efter sanning, skola noga undersöka de framställda lärorna i ljuset af Guds ord.Ag 230.1

    De otrogna judarna i Tessalonika, som voro uppfyllda af hat och afund mot apostlarna, voro icke nöjda därmed, att de lyckats drifva dem från sin egen stad, utan de följde dem till Berea och uppviglade där det sämre folket mot dem. Som bröderna fruktade, att de kunde begå någon våldsgärning mot Paulus, sände de honom till Aten, beledsagad af några bereaner, som nyligen blifvit troende.Ag 230.2

    Sålunda blefvo sanningens lärare förföljda från stad till stad. Men Kristi fiender kunde icke hindra evangelii framgång, ehuru de lyckades göra det ganska svårt för apostlarna att fortsätta med sin verksamhet. Paulus sträfvade dock stadigt framåt, fast besluten att uppfylla den Guds afsikt, som uppenbarats för honom i synen i Jerusalem: “Jag skall sända dig långt bort till hedningarna”. 1Apg. 22:21.Ag 230.3

    Paulus’ hastigå afresa från Berea beröfvade honom det tillfälle, han hoppats få att besöka bröderna i Tessalonika.Ag 231.1

    Vid sin ankomst till Aten sände aposteln de bereanska bröderna tillbaka med bud till Silas och Timoteus, att de genast skulle komma till honom. Timoteus hade kommit till Berea, innan Paulus for därifrån, och tillsammans med Silas stannade han kvar där för att fortsätta med den så väl påbegynta verksamheten samt att undervisa de nyomvända.Ag 231.2

    Aten var den hedniska världens hufvudstad. Paulus fann ej här ett okunnigt och lättroget folk, såsom i Lystra, utan ett folk, som var beryktadt för sin lärdom och bildning. Öfverallt möttes hans ögon af bildstoder af folkets afgudar och dess afgudade hjältar i historien, och vitterheten, medan praktfulla byggnader och målningar representerade dess nationella härlighet och dess så allmänt utbredda gudadyrkan. Folket var förtjust öfver de sköna och praktfulla konstverken. Hvart man än vände sig, såg man helgedomar och tempel, hvilkas uppförande kostat oerhörda summor, resa sina massiva former mot höjden. I krig vunna segrar och beryktade mäns handlingar höllos i åminnelse genom statyer, tempel och med inskrift försedda stenar. Allt detta gjorde Aten till ett ofantligt konstgalleri.Ag 231.3

    Vid åskådningen af all denna skönhet och prakt i en stad, som helt hängaf sig åt afguderi, väcktes hos Paulus en djup nitälskan för Gud, som han öfverallt såg vanhedrad, och hans hjärta ömmade för atenarna, hvilka, trots sin bildning, voro okunniga om den sanne Guden.Ag 232.1

    Aposteln lät sig icke bedragas af hvad han såg i denna medelpunkt för konst och vetenskap. Hans andliga sinne var så intaget af himmelska ting, att härligheten af de skatter, hvilka aldrig skola förgås, gjorde denna omgifvande pomp och ståt värdelös i hans ögon. Då han betraktade stadens utomordentliga prakt, insåg han, hvilken förtrollande makt den utöfvade öfver dem, som voro intresserade i konst och vetenskap, och på grund af allt detta insåg han den stora betydelsen af det verk, som här förelåg honom.Ag 232.2

    I denna stora stad, där Gud ej dyrkades, kände Paulus sig mycket ensam, och han längtade efter sina medarbetares sympati och bistånd. Det tycktes honom, som om han var alldeles utan vänner. I sitt bref till tessalonikerna uttrycker han sina känslor i följande ord: “Ensamma kvar i Aten”. 21 Tess. 3:1. Hinder, som syntes oöfvervinneliga, kommo i hans väg, så att det såg hopplöst ut för honom att få något tillfälle att vinna folkets uppmärksamhet.Ag 232.3

    Men Paulus var dock ej sysslolös under den tid han väntade på Silas och Timoteus. Han “samtalade i synagogan med judarna och med dem, som fruktade Gud, och på torget dagligen med dem, som han träffade”. Men hans förnämsta arbete i Aten var att bringa frälsningens nyheter till dem, som ej hade någon klar uppfattning om Gud och om hans uppsåt rörande det fallna människosläktet. Aposteln komme snart att få med hedendomen att göra i dess mest inställsamma och förföriska form.Ag 232.4

    Det dröjde ej länge, innan atenarna upptäckte, att en egendomlig lärare kommit till staden och att han framhöll nya och egendomliga läromeningar. Somliga uppsökte därför Paulus och samtalade med honom, och snart samlades en hop åhörare omkring dem. Somliga voro färdiga att göra spe af Paulus, i det de ansågo honom stå på en mycket lägre nivå än de själfva med hänsyn till lärdom och samhällsställning, och de sade föraktligt bland sig själfva: “Hvad kan väl denne pratmakare vilja säga”? Och “emedan han predikade för dem evangelium om Jesus och om uppståndelsen”, sade andra: “Han tyckes vara en förkunnare af främmande gudar”.Ag 233.1

    Bland dem, som träffade Paulus på torget, voro “några såväl af de epikureiska som af de stoiska filosoferna”, men dessa såväl som alla andra, hvilka kommo i beröring med honom, upptäckte snart, att han ägde mera lärdom än de hade. Hans intellektuella förmågor tilldrogo sig de lärdas respekt, medan hans allvarliga, logiska resonnerande och hans vältalighet höll det församlade folkets uppmärksamhet. Hans åhörare måste erkänna, att han icke var någon nybörjare, utan kunde möta alla klasser med öfverbevisande argument till stöd för de läror, han framhöll. Oförsagd stod aposteln där och mötte sina motståndare med deras egna argument, nedslående logik med logik, filosofi med filosofi, vältalighet med vältalighet.Ag 233.2

    Hans hedniska motståndare påminde honom om Sokrates’ öde, som blifvit dömd till döden, emedan han framhöll främmande gudar, och de rådde Paulus att icke riskera sitt lif på samma sätt. Men apostelns föredrag åliördes med spänd uppmärksamhet, och med sin okonstlade visdom vann han deras respekt och beundran. Han kunde icke nedtystas af filosofernas vetenskap eller skarpa infall, och när de sågo, att han beslutat sig för att fullgöra sitt ärende bland dem och under alla omständigheter framställa, livad han hade att säga, beslöto de att lyssna till honom.Ag 233.3

    Han beledsagades därför till Mars’ kulle eller Areopagen. För atenarna var denna en af de heligaste platser i hela staden, och det, som inträffat där, var af sådan art, att folket hyste en vidskeplig vördnad, ja, somliga till och med ett slags hemlig fasa därför. Det var här, som religiösa saker ofta noga öfvervägdes af män, som hade i uppdrag att döma i alla viktigare såväl moraliska som borgerliga frågor.Ag 234.1

    Här, långt aflägsnad från de af folk vimlande gatornas stoj och brådskande affärslif, kunde man ostördt lyssna till hvad aposteln hade att säga. Omkring honom voro samlade skalder, konstnärer och filosofer, Atens lärda och visa, och de sade till honom: “Kunna vi få veta, hvilken denna nya lära är, om hvilken du talar? Ty främmande ting bringar du för våra öron. Vi vilja därför veta, hvad detta skall vara”.Ag 234.2

    I denna allvarliga och ansvarsfulla stund var aposteln lugn och själfbehärskad. Han hade ett budskap af största betydelse att förkunna, och de ord, som föllo från hans läppar,, öfvertygade hans åhörare, att han icke var någon tidsfördrifvande pratmakare. “I ateniensiske män”! sade han. “Jag ser, att I uti allt ären mycket benägna för gudsdyrkan; ty under det jag har gått omkring och noga betraktat edra hel- gedomar, har jag äfven funnit ett altare, på hvilket stod skrifvet: Åt en okänd gud. Det I således dyrken utan att känna det, detta förkunnar jag för eder”. Trots all sin intelligens och allmänna lärdom voro dessa människor okunniga om den Gud, som skapat världsalltet. Men ibland dem funnos likväl sådana, som längtade efter större ljus, som trefvande sökte efter den Evige.Ag 234.3

    Med sin hand uträckt mot templet, som var uppfylldt af afgudar, utgöt Paulus sin själ i ett afslöjande af atenarnas falska religion. De visaste bland hans åhörare förvånades öfver hvad de hörde. Han visade sig vara väl upplyst rörande deras konst, litteratur och religion. Pekande på deras bildstoder och afgudar förklarade han, att Gud ej kunde liknas vid något, som mänskligt snille hade frambragt. Dessa utskurna bilder kunde ej i den ringaste bemärkelse föreställa Jehovas härlighet. Han påminde dem om, att dessa bilder ej hade lif, utan måste betjänas af människohänder för att kunna röra sig, och därför voro de, som tillbådo dem, i alla afseenden öfverlägsna dessa sina afgudar.Ag 235.1

    Paulus förde sina afgudiska åhörares sinnen utom gränserna för deras falska religion till en sann åskådning af den Gud, som de kallade en “okänd gud”. Detta gudomsväsen, som han nu förkunnade för dem, var ej beroende af människor och behöfde intet bistånd från mänskliga händer för att uppehålla sin makt och härlighet.Ag 235.2

    Folket fylldes af förtjusning och beundran öfver Paulus’ brinnande och logiska framställning af den sanne Gudens egenskaper — af hans skapande makt och hans nådiga styrelse. Med brinnande vältalighet sade aposteln: “Den Gud, som hr gjort världen och allt hvad däruti är, denne, som är himmelens och jordens Herre, bor icke i tempel, som äro gjorda med händer, ej heller betjänas han af människors händer, såsom vore han i behof .af något, emedan han själf åt alla gifver lif och ande och allt”. Himlarna vore icke stora nog att rymma Gud, huru skulle då tempel, gjorda af människohänder, kunna göra det!Ag 235.3

    I en tidsålder af kastväsende, då mänskliga rättigheter ofta ej kunde vinna erkännade, framställde Paulus den stora sanningen om mänsklighetens broderskap, förklarande, att Gud “har gjort hela människosläktet af ett blod till att bo på jordens hela yta”. I Guds ögon stå alla människor på samma ståndpunkt, hvarje människa bör framför allt visa trohet mot sin Skapare. Sedan framhöll aposteln, huru genom hela Guds handlingssätt med människan hans nådiga uppsåt löper såsom en gyllene tråd. Han “har fastställt bestämda tider och gränser för deras boende, på det att de måtte söka Herren, om de till äfventyrs kunde känna sig för och finna honom, ehuru han icke är långt borta från hvar och en af oss”.Ag 236.1

    Pekande på de förträffliga profven på mänsklig utveckling framför sig, målade han med ord, som han lånat från en af deras egna skalder, den evige Guden såsom en fader, hvilkens barn de voro. “I honom lefva vi och röra oss och äro till”, sade han, “såsom ock några af edra skalder hafva sagt: Ty vi äro ock hans släkte. Äro vi nu Guds släkte, så böra vi icke mena, att gudomen är lik guld eller silfver eller sten, ett bildverk af mänsklig konst och uppfinning”.Ag 236.2

    “Men sedan Gud sålunda haft öfverseende med okunnighetens tider, bjuder han nu människorna, att alla allestädes skola bättra sig”. Under de tidsåldrar af mörker, som föregingo Kristi första ankomst, var den gudomlige härskaren mycket fördragsam mot de hedniska afgudadyrkarna; men nu hade han genom sin Son sändt människorna sanningens ljus, och han förväntade, att alla skulle omvända sig till honom för att blifva frälsta, ej allenast de fattiga och ringa, utan äfven de stolta filosoferna och världens furstar. “Emedan han har fastställt en dag, på hvilken han skall döma världen med rättfärdighet, genom en man, hvilken han har därtill bestämt, erbjudande tron åt alla, i det han har uppväckt honom från de döda”. Då Paulus talade om uppståndelsen från de döda, “gjorde somliga gäck däraf, och andra sade: Vi vilja ännu en gång höra dig därom”.Ag 236.3

    Så af slutades apostelns verksamhet i Aten, medelpunkten för den hedniska bildningen, ty atenarna ville ej öfvergifva sitt afguderi, utan vände sig bort från den sanna religionens ljus. Man kan ej vänta annat af dem, som äro tillfredsställda med sina egna gärningar. Ehuru atenarna skröto öfver sin lärdom och bildning, blefvo de ständigt alltmera fördärfvade och tillfredsställda med afguderiets invecklade hemligheter.Ag 237.1

    Bland dem, som lyssnade till Paulus, voro några, som blefvo öfverbevisade i sina sinnen; men de ville ej ödmjuka sig och erkänna Gud och antaga frälsningsplanen. En syndare kan ej omvändas genom vältalighet och argument. Guds kraft allena kan tilllämpa sanningen på hjärtat. Den, som fortfarande vänder sig bort från denna kraft, kan ej blifva berörd. Grekerna sökte visdom, men det oaktadt var korsets budskap en dårskap för dem, emedan de värderade sin egen vishet högre än den vishet, som är ofvanefter.Ag 237.2

    I atenarnas mänskliga lärdom och vishet finna vi orsaken till, att evangelii budskap rönte så liten framgång bland dem. De världsvisa, som komma till Kristus såsom arma, förtappade syndare, skola blifva visa till frälsning; men de, som komma såsom beryktade män, upphöjande sin egen vishet, skola ej få det ljus och den kunskap, som han allena är i stånd att meddela.Ag 238.1

    Sålunda mötte Paulus hedendomen på sin tid. Hans verksamhet i Aten blef emellertid ej alldeles utan frukt. Dionysius, en af de mest framstående borgarna, och några andra anammade evangelii budskap och förenade sig med de troende.Ag 238.2

    Inspirationen har gifvit oss denna inblick i atenarnas lif, hvilka, trots all sin lärdom, bildning och konst, likväl voro så försjunkna i brottslighet, på det att vi måtte få se, huru Gud genom sin tjänare bestraffade afguderiet och stolta, själf rättfärdiga människors synder. Apostelns ord samt beskrifningen af hans ståndpunkt och omgifningar, såsom uppdragna af inspirationens penna, skulle för kommande släkten bära vittne om hans oryggliga tro, hans mod i ensamhet och motgång samt den seger han vann för kristendomen i själfva medelpunkten af hedendomens stora mörker.Ag 238.3

    Paulus’ ord utgöra en dyrbar kunskapsskatt för församlingen. Han var i en sådan ställning, att han kunde lätt hafva talat sådant, som skulle hafva uppretat hans stolta åhörare och bragt svårigheter öfver honom själf. Om hans tal varit ett direkt anfall på deras gudar och stadens stormän, så skulle han hafva utsatt sig för att drabbas af samma öde som Sokrates. Men med en skicklighet, som härflöt från gudomlig kärlek, drog han varsamt deras sinnen bort från de hedniska gudarna genom att för dem uppenbara den ende sanne Guden, som de hittills ej hade lärt känna.Ag 238.4

    “Talet om korset är en dårskap för dem, som varda förtappade, men för oss, som varda frälsta, är det en Guds kraft. Ty det är skrifvet: Jag skall göra om intet de visas vishet och' förkasta de förståndigas förstånd”. “Det i världen dåraktiga har Gud utvalt, på det att han skulle komma de visa på skam, och det i världen svaga har Gud utvalt, på det att han skulle komma det starka på skam. Och det i världen oädla har Gud utvalt, och det, som intet var, på det att han skulle göra om intet det, som något var”. Många af världens mest framstående lärda och statsmän skola i de yttersta dagarna vända sig bort från ljuset, emedan världen i sin vishet ej känner Gud. Detta oaktadt anstår det Guds tjänare att taga hvarje tillfälle i akt och framhålla sanningen för dessa män. Somliga skola också erkänna sin okunnighet rörande gudomliga ting och skola blifva ödmjuka lärjungar vid Jesu, den store mästarens, fötter.Ag 239.1

    I hvarje försök att nå de högre klasserna behöfva . Guds tjänare en stark tro. Förhållandet torde förefalla dystert, men i den mörkaste stund kan ljus erhållas från ofvan. De, som älska och tjäna Gud, skola få sin kraft förnyad dag från dag. De hafva tillgång till den Oändliges vishet, så att de ej må förirra sig, då de verka för fullbordandet af hans planer. Må då dessa evangelii arbetare hålla sin första tillförsikt fast intill änden, ihågkommande, att Guds sannings ljus skall lysa midt i det mörker, som omsluter värl- den. Man bör aldrig blifva mismodig vid utförandet af Guds verk. Guds hängifna tjänares tro skall uthärda hvarje pröfning, som lägger sig i dess väg. Gud kan och vill skänka sina tjänare all den kraft de behöfva samt all den vishet, som växlande behof kräfva. Han skall mer än uppfylla den på honom förtröstande själens största förhoppningar.Ag 239.2

    * * * * *

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents