Kapitel XXVIII—Dagar af möda och pröfning.

Under mer än tre års tid var Efesus medelpunkten för Paulus’ verksamhet. En blomstrande församling bildades här, och från denna stad utbredde sig evangelium öfver den romerska provinsen i Asien bland både judar och hedningar.Ag 287.1

Aposteln hade under en längre tid haft i sinnet att företaga en annan missionsresa. Han “föresatte sig i anden att genom Macedonien och Akaja fara till Jerusalem och sade: Sedan jag varit där, måste jag ock se Rom”. I harmoni med denna plan sände han till Macedonien “två af sina medhjälpare, Timoteus och Erastus”. Men då han insåg, att evangelii sak i Efesus ännu fordrade hans närvaro, beslöt han att stanna kvar, till dess pingsten var öfver. En händelse ägde dock snart rum, som påskyndade hans afresa.Ag 287.2

En gång om året höllos särskilda festligheter i Efesus till ära för gudinnan Diana, till följd hvaraf ett stort antal folk drogs dit från alla delar af provinsen. Dessa festligheter utmärkte sig för den stör- sta pomp och ståt. Och de inneburo en stor frestelse för dem, som nyligen kommit till tron. Den grupp af troende, som samlades i Tyrannus’ skola, utgjorde ett skärande missljud i den festliga kören, och den fick lida mycket spott och hån. Paulus’ verksamhet hade tilldelat den hedniska gudstjänsten ett kraftigt slag. Följden hade blifvit, att den nationella högtiden ej blef så talrikt bevistad, och äfven tillbedjarnas entusiasm hade betydligt aftagit. Inflytelsen af Paulus’ lära sträckte sig vida längre än till dem, som blefvo omvända till tron. Många, som icke öppet bekände sig till den nya läran, blefvo så till vida upplysta, att de förlorade allt förtroende för sina hedniska gudar.Ag 287.3

Det fanns äfven en annan orsak till missnöje. En vidsträckt och vinstgifvande affär hade utvecklats i Efesus genom tillverkningen och försäljningen af Diana-tempel i miniatyr. De, som voro intresserade i denna affär, funno, att deras inkomster därpå minskades, och alla voro af den meningen, att denna ogynnsamma vändning härledde sig från Paulus’ verksamhet.Ag 288.1

En guldsmed, vid namn Demetrius, som förfärdigade Diana-tempel af silfver, kallade tillsammans de arbetare, som sysselsatte sig med dylikt arbete, och sade: “I män, I veten, att vi hafva vår utkomst af detta arbete, och I sen och hören, att denne Paulus, icke blott i Efesus, utan nästan i hela Asien, har öfvertalat och förvändt mycket folk, sägande, att de icke äro gudar, som göras med händer. Men det är fara värdt, att icke allenast denna vår näringsgren kommer att försmås, utan ock den stora gudinnan Dianas tempel varder aktadt för intet och äfven hen- nes härlighet kommer att lida afbräck, hvilken hela Asien och hela världen dyrkar”. Dessa ord uppeggade folket. “De blefvo uppfyllda med vrede och ropade, sägande: Stor är efesiernas Diana”.Ag 288.2

Ryktet om detta tal utbredde sig hastigt. “Hela staden uppfylldes af förvirringen”. Man sökte förgäfves att finna Paulus. Hans bröder, som fått en aning om faran, hade skyndsamt fört honom bort från staden. Gud hade sändt sina änglar att beskydda aposteln; hans tid att lida martyrdöden hade ännu icke kommit.Ag 289.1

Då föremålet för upprorsmakarnas raseri ej kunde finnas, togo de “Kajus och Aristarkus, som voro macedonier och Paulus’ reskamrater”, och släpade dem med sig till skådeplatsen.Ag 289.2

Paulus’ gömställe var ej långt därifrån, och han fick snart höra om den fara, som hotade hans älskade bröder. Han glömde då sin egen fara och ville med ens gå till skådeplatsen för att tala till pöbeln, men “lärjungarna tillstadde honom det icke”. Kajus och Aristarkus voro ej det byte, som folket sökte efter, och man trodde ej, att de sväfvade i någon synnerlig fara. Men om de finge se apostelns bleka och matta ansikte, så skulle det uppegga upprorsmakarnas värsta raseri, och det skulle ej finnas den ringaste möjlighet att rädda hans lif.Ag 289.3

Paulus var ännu angelägen om att försvara sanningen inför folkskaran, men ett budskap från skåde platsen lugnade honom till slut. “Några af asiarkerna, som voro hans vänner, sände till honom och bådo honom att icke gifva sig in på skådeplatsen”.Ag 289.4

Tumultet tilltog fortfarande. “Så ropade de nu, den ene så och den andre så; ty menigheten var för- virrad, och de flesta visste icke, livarför de liade kommit tillsammans”. Den omständigheten, att Paulus och några af hans kamrater voro af judisk släkt, gjorde, att judarna blefvo angelägna att visa, att de icke sympatiserade med honom och hans verk. De sköto därför fram en af sin egen nation för att framställa saken för folket. Denne var Alexander, en kopparsmed, om hvilken Paulus efteråt sade, att han hade gjort honom mycket ondt. ^{12 Tim. 4:14.} Alexander var en man med ansenliga förmågor, och han gjorde allt han kunde för att vända folkets raseri helt mot Paulus och hans kamrater. Men när upprorsmakarna sågo, att Alexander var en jude, “började de ropa med en mun och skriade vid pass två timmar: Stor är efesiernas Diana”.Ag 289.5

Till slut tröttnade de, och en tillfällig tystnad uppstod. Då framträdde kanslern i staden och lyckades på grund af sitt ämbete lugna dem och få dem att lyssna till honom. Han mötte dem på deras egen mark och visade, att det fanns ingen anledning för ett sådant upplopp. Han vädjade till deras förstånd och sade: “I män af Efesus, hvilken är väl den männi ska, som icke vet, att efesiernas stad är tempelvårdarinna åt den stora Diana och åt den från himmelen nedfallna bilden? Då nu detta är oemotsägligt, bören I ock lugna eder och intet förhastadt företaga. Ty I hafven dragit fram dessa män, som hvarken äro tempelrånare eller eder gudinnas försmädare. Om nu Demetrius och hans hadtverkare hafva sak mot någon, så hållas ju rättegångsdagar, och ståthållare finnas. Må de gå till rätta med hvarandra. Men om I hafven något annat påstående att göra, så skall det afgöras i den lagliga folkförsamlingen. Ty vi löpa till och med fara att ställas till ansvar för upplopp för denna dagens skull, emedan intet skäl finnes, hvarmed vi skola kunna försvara denna folkskockning. Och med dessa ord fick han församlingen att åtskiljas”.Ag 290.1

I sitt tal hade Demetrius sagt: “Det är fara värdt, att.... denna vår näringsgren kommer att försmås”. Dessa ord uppenbara den egentliga orsaken till upploppet i Efesus och äfven till den förföljelse, som apostlarna rönte i sin verksamhet. Demetrius och hans fackmän insågo, att genom predikandet och utbredandet af evangelium komme deras affär med tillverkandet af bilder att ruineras. De hedniska prästernas och handtverkarnas inkomst stod på spel, och på grund häraf uppväckte de ett bittert motstånd mot Paulus.Ag 291.1

Kanslern m. fl. ämbetsmän hade framställt Paulus inför folket såsom oskyldig till någon olaglig handling. Detta var en ny seger för kristendomen öfver villfarelse och vidskepelse. Gud hade upprest en framstående kansler till att försvara hans apostel och hålla det upproriska folket i tygel. Paulus’ hjärta var uppfylldt af tacksamhet till Gud, att hans lif blifvit sparadt och att kristendomen ej bragts i vanära genom upploppet i Efesus.Ag 291.2

“Då nu upploppet var stilladt, kallade Paulus lärjungarna till sig, förmanade dem och tog afsked af dem och begaf sig därifrån för att resa till Macedonien”. På denna resa åtföljdes han af två trogna bröder från Efesus, Tykikus och Trofimus.Ag 291.3

Paulus’ verksamhet i Efesus var nu afslutad. Han hade verkat oafbrutet under många pröfningar och djup ångest. Han hade lärt folket offentligen och från hus till hus, undervisande och varnande dem under många tårar. Han hade ständigt rönt motstånd från judarna, som icke läto något tillfälle gå sig ur händerna, utan att uppegga folkets känslor mot honom.Ag 291.4

På samma gång Paulus sålunda kämpade mot allt mostånd, med outtröttligt nit främjande evangelii verk och bevakande den ännu i tron oerfarna församlingens intressen, bar han på sitt hjärta en tung börda för alla församlingarna.Ag 292.1

Underrättelsen om alfall inom några af de församlingar han bildat förorsakade honom djup sorg. Han fruktade, att hans arbete för dem skulle befinnas vara fåfängt. Mången sömnlös natt tillbragte han i bön och djupt öfvervägande, när han fick höra om de metoder, som användes för att omintetgöra hans arbete. I den mån han hade tillfälle och församlingarnas tillstånd fordrade det, skref han till dem, gifvande dem bestraffning, råd, förmaning och uppmuntran. I dessa bref talar ej aposteln om sina egna pröfningar, dock få vi en och annan skymt af hans möda och lidande för Kristi sak. Hudflängning och fångenskap, köld, hunger och törst, faror på land och på haf, i stad och i öken, från hans egna landsmän, från hedningar och från falska bröder — allt detta uthärdade han för evangelii skull. Han blef “smädad”, “bannad”, hållen för “världens af skum och allas afskräde”, “rådvill”, “förföljd”, “på allt sätt trängd”, utsatt “hvar stund för faror”, i sin kropp alltid förande omkring Jesu död.Ag 292.2

Midt under oafbruten storm af motstånd, fienders larm och vänners alfall begynte den oförfärade aposteln nästan förlora modet. Men han skådade tillbaka på Golgata samt fortsatte att med ny ifver utbreda kunskapen om den korsfäste. Han vandrade samma blodbestänkta stig, som Kristus hade gått före honom. Han sökte ej blifva befriad från kampen, förrän han skulle aflägga sin rustning, vid Återlösarens fötter.Ag 292.3

* * * * *