Kapitel XXXIX—Förhöret i Cesarea.

Fem dagar efter Paulus’ ankomst till Cesarea, anlände hans anklagare från Jerusalem i sällskap med Tertullus, en vältalare, som de hade anlitat som sin sakförare. Saken kom upp utan vidare dröjsmål, och när Paulus blifvit framförd inför de församlade, “begynte Tertullus sin anklagelse”. Under den förmodan, att smicker skulle hafva mer inflytelse öfver den romerske landshöfdingen än enkla framställningar af sanning och rättvisa, begynte den listige vältalaren sitt tal med att loforda Felix: “Att vi genom dig hafva mycken frid och goda anordningar, som blifvit vidtagna för detta folk genom din försorg, ädle Felix, det erkänna vi i allo och allestädes med all tacksägelse”.Ag 413.1

Tertullus uttalade här en uppenbar lögn, ty Felix var en fördärfvad och föraktlig man till sin karaktär. Det har blifvit sagdt om honom, att han “i utöfningen af allt slags utsväfning och grymhet härskade med en konungs makt och med en slafs sinnelag”. ^{1Tacitus’ History, kap. 5, par. 9.} De, som hörde Tertullus’ tal, visste, att hans smickrande ord ej voro sanna; men deras önskan att få Paulus dömd var starkare än deras kärlek till sanningen.Ag 413.2

I sitt tal anklagade Tertullus Paulus för brott, hvilka, om de blifvit bevisade, skulle hafva ådragit honom straff för högförräderi mot regeringen. Han sade: “Vi hafva funnit denne man vara en pest och en upprorsstiftare för alla judar öfver hela världen och en hufvudman för nasaréernas parti, hvilken ock har försökt att oskära templet”. Tertullus omtalade sedan, att Lysias, öfversten för hären i Jerusalem, hade med våld tagit Paulus från judarna, när de stodo i begrepp att döma honom i öfevrensstämmelse med sin kyrkliga lag, och hade sålunda tvingat dem att öfverlämna saken till Felix. Denna framställning gjordes i afsikt att förmå landshöfdingen att öfverlämna Paulus åt den judiska domstolen. Alla beskyllningarna bekräftades af de närvarande judarna, som ingalunda sökte dölja sitt hat till fången.Ag 414.1

Felix hade dock tillräcklig insiktsförmåga att kunna förstå dessa judars sinnelag och karaktär. Han visste bevekelsegrunden till deras smicker, och han såg äfven, att de ej lyckats bevisa sina anklagelser mot Paulus. Han vände sig till den anklagade och vinkade åt honom, att han skulle tala för sig själf. Paulus slösade inga ord på smicker, utan sade helt enkelt, att han kunde med så mycket större frimodighet försvara sig inför Felix, därför att denne så länge varit landshöfding, att han vore väl känd med judarnas lagar och seder. Han visade, att icke en enda af de framställda anklagelserna mot honom var sann. Han förklarade, att han ej hade förorsakat någon uppståndelse i Jerusalem ej heller hade han oskärat helgedomen. Han sade: “Hvarken i templet hafva de funnit mig tala med någon eller anställa något upplopp ibland folket, icke heller i synagogorna eller i staden, icke heller kunna de inför dig bevisa det, för hvilket de anklaga mig”.Ag 414.2

På samma gång han bekände, att han “efter den väg, hvilken de kalla parti”, hade dyrkat sina fäders Gud, bedyrade han, att han alltid hade trott “allt det, som är skrifvet i lagen och profeterna”, och att han i harmoni med skrifternas tydliga lära alltid hade trott på de dödas uppståndelse. Och han betygade vidare, att hans fasta beslut varit “att hafva ett oförvitligt samvete inför Gud och människor alltid”.Ag 415.1

På ett trovärdigt och oförtäckt sätt omtalade han, hvarför han besökt Jerusalem, samt omständigheterna i förbindelse med hans arrestering och förhör: “Efter många år kom jag för att föra några allmosor till mitt folk och offer, hvarvid några judar från Asien funno mig renad i templet, utan folkskockning eller buller. Och de hade bort vara tillstädes inför dig och klaga, om de hade något emot mig. Eller säge dessa själfva, hvad orätt de hafva funnit hos mig, då jag stod inför rådet, om icke för detta enda ordets skull, som jag utropade, då jag stod ibland dem: För de dödas uppståndelses skull står jag i dag till rätta inför eder”.Ag 415.2

Aposteln talade allvarligt och med synbarlig uppriktighet, och hans ord åtföljdes af en öfverbevisande kraft. Klaudius Lysias hade, i sitt bref till Felix, burit ett liknande vittnesbörd med hänsyn till Paulus’ uppförande. Dessutom hade Felix en bättre kunskap om den judiska religionen än inånga förmodade. Paulus ‘ tydliga framställning af fakta i denna sak istånd- satte Felix att ännu tydligare förstå de bevekelsegrunder, som föranledde judarna att söka få aposteln dömd för affall och förräderi. Landshöfdingen ville dock icke tillfredsställa dem genom att orättvist döma en romersk borgare, ej heller ville han öfverlämna honom åt dem att dödas utan lämpligt förhör. Felix kände dock ingen högre bevekelsegrund än egna intressen, och han kontrollerades af begäret att bli berömd och upphöjd. Fruktan för att förnärma judarna afhöll honom från att skänka full rättvisa åt en man, som han visste vara oskyldig. Han beslöt därför att uppskjuta målet, till dess Lysias kunde vara närvarande, sägande: “När öfversten Lysias kommer ned, skall jag noga undersöka eder sak”.Ag 415.3

Aposteln förblef en fånge, men Felix befallde höfvitsmannen att låta honom “få någon lindring” och ej “hindra någon af hans närmaste att vara honom till tjänst”.Ag 416.1

Icke så lång tid därefter efterskickades Paulus af Felix och hans hustru Drusilla, emedan dessa vid enskildt samtal önskade få höra af honom om “tron på Kristus”. De voro villiga, ja, till och med angelägna att lyssna till dessa nya sanningar — sanningar, som de kanske aldrig åter skulle få tillfälle att lyssna till och som, om de blefve förkastade, skulle blifva ett fördömande vittne mot dem på den allsvåldige Gudens stora dag.Ag 416.2

Paulus tog detta tillfälle såsom från Gud och försummade icke att bruka det. Han visste, att han stod inför en, som hade makt att döda honom eller sätta honom fri, men detta oaktadt tilltalade han ej Felix och Drusilla med smickrande ord. Han visste, att hans ord skulle för dem blifva antingen en lifvets el- ler en dödens lukt, och förgätande alla själfviska intressen, sökte han väcka dem till att inse sin fara.Ag 416.3

Aposteln visste, att evangelium var ämnadt för enhvar, som ville lyssna till detsamma, samt att en dag skulle dessa regerande personer stå antingen bland de rena och heliga omkring den stora hvita tronen eller ock bland dem, till hvilka Kristus skall säga: “Gån bort ifrån mig, I ogärningsmän”. ^{2Matt 7:23.} Han visste, att han måste möta alla sina åhörare inför Guds domstol och där göra räkenskap för ej allenast hvad han hade sagt och gjort, utan äfven för bevekelsegrunderna till hans ord och handlingar.Ag 417.1

Så själfsvåldigt och grymt hade Felix' tillvägagående varit, att få voro de, som hade vågat antyda för honom, att hans karaktär och uppförande ej voro felfria. Men Paulus hade ingen fruktan för människor. Han framhöll i oförtäckta ord sin tro på Kristus och grunderna för denna tro, och härvid kom han att särskildt tala om de dygder, som äro väsentliga för den kristliga karaktären, men som så jämmerligt saknades hos det högmodiga par han nu hade framför sig.Ag 417.2

Han framhöll för Felix och Drusilla Guds karaktär — hans rättfärdighet, rättvisa och opartiskhet samt beskaffenheten af hans lag. Han visade tydligt, att det är människans plikt att föra ett ärbart och nyktert lefverne, att tygla sina begär under förnuftet, att lefva i harmoni med Guds lag samt att bibehålla sina fysiska och andliga krafter i ett tillstånd af hälsa och verksamhet. Han förklarade, att det visserligen skulle komma en domens dag, då alla skulle vedergällas efter sina handlingar och då det skulle blifva tydligen uppenbart, att förmögenhet, höga äreposter eller titlar ej äro af något värde, då det gäller att vinna Guds ynnest eller blifva frikänd från syndens följder. Han visade, att det närvarande lifvet är människans beredelsetid för det framtida lifvet. Om det närvarande lifvets förmåner och tillfällen försummas, skall man drabbas äf eviga förluster; ingen ny nådatid skall gifvas.Ag 417.3

Paulus talade särskildt om Guds lags vidsträckta fordringar. Han visade, hur dess principer sträcka sig till den mänskliga sedenaturens djupaste hemligheter och kasta en flod af ljus öfver det, som varit doldt för människors ögon och kännedom. Hvad handen gör eller tungan talar — hvad som uppenbaras i det yttre lifvet — uppenbarar endast ofullständigt människans karaktär. Lagen genomforskar hennes tankar, bevekelsegrunder och syftemål. De mörka lustar, som äro dolda för människors ögon, det afund, hat, begär, den ärelystnad, de onda handlingar, som öfvervägas i själens mörka gömmen och som ännu aldrig utöfvats på grund af att tillfälle därtill ej gifvits — allt detta fördömer Guds lag.Ag 418.1

Paulus sökte fästa sina åhörares tankar på det enda stora syndoffret. Han hänvisade till de offer, som voro en skugga af det tillkommande goda, och framställde sedan Kristus såsom motbilden till alla dessa ceremonier — det mål, till hvilket de pekade såsom den enda källan till lif och hopp för den fallna människan. Forntidens heliga män frälstes genom tron på Kristi offer. Då de sågo det döende offrets smärta och vånda, skådade de framåt öfver tidsåldrarnas svalg till Guds Lamm, som skulle borttaga världens synd.Ag 418.2

Gud har rättighet att fordra kärlek och lydnad af alla sina skapade väsen. I sin lag har han gifvit dem en fullkomlig regel för hvad som är rätt. Men många glömma sin Skapare och föredraga att i strid med hans vilja följa sina egna vägar. Med fiendskap återgälda de den kärlek, som är så hög som himmelen och så vid som världsalltet. Gud kan ej sänka sin lags fordringar till den måttstock, som följes af ogudaktiga människor; ej heller kan människan i sin egen kraft uppfylla lagens fordringar. Endast genom tron på Kristus kan syndaren blifva fri från skuld och iståndsättas att lefva i öfverensstämmelse med sin Skapares lag.Ag 418.3

Sålunda framställde Paulus, fången, den gudomliga lagens fordringar för både jude och hedning samt Jesus, den föraktade nasaréen, som Guds Son och världens Återlösare.Ag 419.1

Den judiska prinsessan förstod ganska väl den heliga beskaffenheten af den lag, som hon hade så vanärat genom sin öfverträdelse; men hennes fördomar mot den korsfäste stålsatte hennes hjärta mot lifvets ord. Felix däremot, som aldrig förut hade lyssnat till sanningens ord, blef djupt rörd af Paulus’ tal, i det Guds Ande intryckte det på hans hjärta med öfverbevisande kraft. Det väckta samvetets röst ljöd i hans inre, och Felix kände, att hvad Paulus hade sagt var sanning. Hans brottsliga bana i det förflutna dök upp i hans minne. Hans tidigare lifs hemliga utsväfningar och blodsutgjutelse samt hans senare lifs brottslighet stodo för honom i tydliga konturer. Han såg sig själf såsom liderlig, grym, rofgirig. Aldrig förut hade sanningen gjort ett sådant intryck på hans hjärta. Aldrig förut hade hans själ så uppfyllts af fasa. Den tanken, att alla hans lifs hemliga brottsligheter voro blottade för Guds ögon och att han måste dömas efter sina handlingar, kom honom att bäfva.Ag 419.2

Men i stället för att låta denna öfverbevisning leda honom till omvändelse sökte han att bannlysa de ovälkomna tankarna från sitt sinne. Paulus’ företräde hos landshöfdingen förkortades. “Gå din väg för denna gång”, sade Felix, “när jag får läglig tid, skall jag låta kalla dig”.Ag 420.1

Hvilken kontrast är det icke mellan denne landshöfdings tillvägagående och fångvaktarens i Filippi beteende! Herrens tjänare fördes i kedjor till fångvaktaren, likasom Paulus fördes till Felix. De bevis de gåfvo för att de voro uppehållna af gudomlig kraft, deras fröjd under lidande och vanära, deras frimodighet under jordbäfningen och deras kristliga, förlåtande anda öfverbevisade fångvaktarens hjärta, så att han intogs af fruktan, bekände sina synder och fann förlåtelse. Felix bäfvade, men omvände sig icke. Fångvaktaren mottog med glädje Guds Ande i sitt hjärta och i sitt hem; Felix bad den gudomlige budbäraren att gå sin väg. Den ene valde att blifva ett Guds barn och arfvinge till himmelen; den andre kastade sin lott bland dem, som öfva ogudaktighet.Ag 420.2

Under två år satt Paulus fången i Cesarea utan att något ytterligare förhör anställdes med honom. Under denna tid besökte Felix honom flera gånger och lyssnade uppmärksamt till hans ord. Men den verkliga bevekelsegrunden till hans lotsade vänskap var vinningslystnad, och han antydde, att Paulus kunde få sin frihet genom att betala honom en stor summa penningar. Aposteln var dock för ädelmodig att söka sin frihet genom bestickning. Han var ej skyldig till något brott, och han ville ej nu så förnedra sig, att han begick någon orätt handling för att förskaffa sig frihet. Dessutom var han alltför fattig för att betala en sådan lösepenning, om han också känt sig manad därtill, och han ville ej vädja till sina trossyskons sympati och frikostighet för ett sådant ändamål. Han visste äfven, att han var i Guds händer, och han ville ej lägga något hinder i vägen för honom att utföra, livad han ansåg vara bäst.Ag 420.3

Felix blef slutligen kallad till Rom på grund af stora oförrätter, som utöfvats mot judarna. Innan han lämnade Cesarea, ville han “göra judarna sig förbundna” genom att hålla Paulus kvar i fängelse. Men Felix lyckades ej återvinna judarnas förtroende. Han blef afsatt i vanära, och Porcius Festus blef hans efterträdare med hufvudkvarter i Cesarea.Ag 421.1

Gud tillät en stråle af ljus att lysa in i Felix' hjärta, när Paulus “talade med honom om rättfärdighet och kyskhet och den tillkommande domen”. Detta var ett tillfälle, som Gud gaf honom att se sina synder och omvända sig. Men han sade till Guds sändebud: “Gå din väg för denna gång; när jag får läglig tid, skall jag låta kalla dig till mig”. Han hade försmått nådens sista tillbud. Han skulle aldrig få en annan kallelse från Gud.Ag 421.2