Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Apostlagärningarna - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel XLIII—I Rom.

    Så snart sjöfartstiden åter inträdde, fortsatte höfvitsmannen sin resa med fångarna till Rom. Ett alexandrinskt skepp, som bar tvillinggudarnas — “Kastor och Pollux” — tecken, hade på sin färd västerut öfvervintrat vid ön Melite, och på detta skepp gick vårt ressällskap ombord. Resan blef något försenad genom motvind, men de kommo lyckligt fram till den italienska kusten och kastade ankar i Puteolis sköna hamn.Ag 441.1

    I denna stad funnos några kristna, och dessa bådo aposteln kvarstanna hos dem i sju dagar, hvilket ock beviljades af den vänlige höfvitsmannen. Sedan de mottagit Paulus’ bref till romarna, hade de kristna längtat efter att få ett besök från aposteln. De hade ej väntat att få se honom såsom fånge, men hans lidanden tjänade blott till att hos dem väcka en ännu djupare känsla för honom. Afståndet från Puteoli till Rom var endast omkring 225 kilometer (140 eng. mil.), och som denna hamnstad stod i ständig förbindelse med hufvudstaden, blefvo de kristna i Rom underrättade om Paulus’ förestående ditkomst, och somliga gingo honom till mötes för att välkomna honom.Ag 441.2

    På åttonde dagen efter sin landstigning stego höfvitsmannen och fångarna åter ombord för att fortsätta resan till Rom. Höfvitsmannen beviljade aposteln gärna hvarje gunst, som det stod i hans makt att skänka honom, men han kunde ej befria honom från hans fångenskap eller lösa honom från de kedjor, som bundo honom vid hans vaktare. Det var med ett tungt hjärta Paulus nu fortsatte mot den stora världsstaden för att aflägga sitt länge påtänkta besök. Men huru annorlunda voro ej omständigheterna därvid än hvad han hade väntat! Huru skulle han i detta fjättrade och vanärade tillstånd kunna predika evangelium? Hans hopp att i Rom vinna många själar för sanningen syntes komma att slå fel.Ag 442.1

    Till sist anlände ressällskapet till Forum Appii, ungefär 64 kilometer (40 eng. mil) från Rom. Under det de banade sig väg fram genom den stora folkträngseln på gatorna, erhöll den gamle gråhårige mannen, där han gick fastkedjad vid tvenne till utseendet förhärdade brottslingar, månget hånfullt ögonkast och var föremål för den råa pöbelns spefulla anmärkningar.Ag 442.2

    Plötsligen höres ett glädjerop, och en man springer fram från det förbigående folket, faller fången om halsen och fäller glädjetårar, såsom då en son välkomnar en fader, som varit borta en lång tid. Om och om igen upprepas detta skådespel, då någon i kärleksfull förväntan i den fjättrade fången igenkänner den, som i Korint eller Filippi eller Efesus hade predikat lifvets ord för honom.Ag 442.3

    I det de varmhjärtade lärjungarna sålunda samla sig omkring sin fader i evangelium, måste hela ressällskapet stanna. Krigsmännen äro ifriga att fortsätta färden, men de hafva dock icke hjärta att förhindra detta lyckliga möte mellan Paulus och hans trosbröder, ty äfven de hafva lärt att respektera och älska sin medfånge. I det tärda, af smärta fårade ansiktet se lärjungarna Kristi bild återspeglad. De försäkra Paulus, att de icke hafva förglömt honom eller upphört att älska honom samt att de ha honom att tacka för det saliga hopp, som upplifvar dem och fyller deras hjärtan med Guds frid. I sin kärleks ifver skulle de så gärna hafva burit honom på sina skuldror hela vägen, om de blott fått lof därtill.Ag 443.1

    Få hafva verkligen förstått betydelsen af Lukas’ ord, när han säger, att Paulus “tackade Gud och fattade mod”, när han fick se sina bröder. Midt ibland sina gråtande och sympatiserande bröder, som icke blygdes öfver hans bojor, prisade aposteln Gud med högljudda ord. Den bedröfvelse, som hade omtöcknat hans ande, försvann. Hans kristliga bana hade varit uppfylld af pröfningar, lidanden och missräkningar, men nu kände han sig rikligen belönad för allt. Med fastare steg och gladt hjärta fortsatte han sin väg. Han ville nu ej klaga öfver det förflutna eller frukta för framtiden. Han visste, att bojor och lidanden väntade honom; men han visste äfven, att det varit hans saliga lott att förlossa själar från en oändligt förskräckligare träldom, och han fröjdade sig i sina lidanden för Kristi skull.Ag 443.2

    I Rom öfverlämnade hufvitsmannen Julius sina fångar åt befälhafvaren för kejsarens vakt. Det goda vitsord han gaf Paulus tillika med det bref han fram- lämnade från Festus liade till följd, att aposteln fick ynnest hos befälhafvaren och tillåtelse att ho i egen hyrd bostad i stället för att insprärras i fängelse. Ehuru han fortfarande var bunden vid en krigsman, hade han frihet att mottaga sina vänner och verka för främjandet af Kristi sak.Ag 443.3

    Många af de judar, som blifvit bannlysta från Rom några år förut, hade fått tillåtelse att återvända, så att ett stort antal judar voro i Rom vid denna tid. För dessa först och främst ville Paulus framställa, hvad han hade att säga om sig själf och sin mission, innan fienderna finge tillfälle att väcka deras förbittring mot honom. Tre dagar efter sin ankomst till Rom lät han därför sammankalla deras ledande män, för hvilka han på ett enkelt och tydligt sätt be rättade, hur han kommit till Rom som fånge.Ag 444.1

    “Män och bröder! Fastän jag icke har gjort något mot vårt folk eller fädernas stadgar, vardt jag likväl från Jerusalem såsom fånge öfverlämnad i romarnas händer. Och när de hade anställt förhör med mig, ville de släppa mig lös, emedan intet, som förtjänade döden, fanns hos mig. Men då judarna satte sig däremot, nödgades jag vädja till kejsaren, dock icke såsom hade jag någon anklagelse att göra mot mitt folk. Af denna orsak har jag kallat eder till mig för att se eder och tala med eder, ty för Israels hopps skull är jag bunden med denna kedja”.Ag 444.2

    Han sade ingenting om huru judarna hade misshandlat honom och huru de upprepade gånger försökt att lönmörda honom. Talande med försiktighet och vänlighet, sökte han icke vinna personlig uppmärksamhet och sympati, men hellre att försvara sanningen och uppehålla värdigheten af Kristi evangelium.Ag 444.3

    Som svar på livad han berättat sade lians åhörare, att de hade ej mottagit några anklagelser mot honom hvarken genom offentliga eller personliga bref och att ingen af de judar, som kommit till Rom, hade beskyllt honom för något brott. De uttryckte äfven en innerlig önskan att själfva få höra de skäl han hade för sin tro på Kristus. “Angående detta parti”, sade de, “hafva vi oss bekant, att det öfverallt motsäges”.Ag 445.1

    Då de själfva önskade det, bad Paulus dem bestämma en dag, då han kunde framställa för dem evangelii sanningar. På den tid, som bestämdes, voro många samlade, “för hvilka han utlade och vittnade om Guds rike, sökande öfvertyga dem både ur Moses lag och ur profeterna om det, som angick Jesus, från tidigt på morgonen ända till sent på aftonen”. Han omtalade sin egen erfarenhet och framställde för dem på ett enkelt, uppriktigt och kraftigt sätt argument från gamla testamentets skrifter.Ag 445.2

    Aposteln visade, att den kristna religionen ej består i former och ceremonier, bekännelser och teorier. Om så vore fallet, då kunde den naturliga människan förstå den genom undersökning, såsom hon förstår världsliga ting. Han lärde, att religionen är en praktisk, frälsande kraft, en helt och hållet gudomlig princip, en personlig erfarenhet rörande Guds makt att omskapa själen.Ag 445.3

    Han visade, hur Mose hänvisat Israel till Kristus som den profet de skulle lyssna till samt hur alla Guds profeter hade vittnat om honom som Guds stora botemedel mot synd, den syndfrie, som skulle bära syndarens skuld. Han kritiserade ej deras iakttagelse af former och ceremonier, utan han visade, att de i och genom sitt stränga iakttagande af det rituala gudstjänstsystemet förkastade honom, som var motbilden till hela detta system.Ag 445.4

    Paulus förklarade, att han i sitt oomvända tillstånd icke hade känt Kristus genom personlig bekantskap, utan blott genom den uppfattning, som han i likhet med andra hyste om en kommande Messias, hans karaktär och verk. Han hade förkastat Jesus af Nasaret som en bedragare, emedan denne ej uppfyllde hans föreställning om honom. Men nu hade Paulus fått en långt mera andlig och upphöjd uppfattning om Kristus och hans mission; ty han hade blifvit omvänd. Han sade, att han framställde icke för dem Kristus efter köttet. Herodes hade sett Kristus under den tid han var människa; Hannas hade sett honom, och de romerska soldaterna hade sett honom. Men de hade icke sett honom med trons öga; de hade icke sett honom såsom världens Återlösare. Att fatta Kristus genom tron, att hafva en andlig kännedom om honom, var mera önskvärdt än att vara personligen bekant med honom sådan han var, då han lefde på jorden. Det umgänge med Kristus, Paulus nu hade, var mer intimt och varaktigt än något jordiskt och mänskligt kamratskap kunde vara.Ag 446.1

    Då Paulus omtalade, hvad han visste, och vittnade om hvad han hade sett angående Jesus af Nasaret såsom Israels hopp, blefvo de, som uppriktigt sökte efter sanning, öfverbevisade. På somligas sinnen gjorde hans ord ett varaktigt intryck. Men det fanns andra, som förhärdade sig mot de heliga skrifternas vittnesbörd, till och med när de framställdes af en, som var särskildt upplyst af den Helige Ande. De kunde ej kullslå hans argument, men nekade likväl att antaga hans slutledningar.Ag 446.2

    Många månader förflöto efter Paulus’ ankomst till Rom, innan judar anlände från Jerusalem för att i egen person framställa sina anklagelser mot fången. De hade upprepade gånger lidit nederlag i sina försök; och då nu Paulus skulle förhöras inför den högsta domstolen inom det romerska väldet, önskade de ej utsätta sig för ett nytt nederlag. Lysias, Felix, Festus och Agrippa hade alla tillkännagifvit, att de ansågo honom vara oskyldig. Hans fiender kunde hoppas att vinna framgång endast genom att på listigt sätt inverka på kejsaren, så att han gynnade dem. Härtill behöfde de mera tid att fullborda och utföra sina planer, och de väntade därför en tid, innan de personligen framlade sina anklagelser mot aposteln.Ag 447.1

    Genom Guds försyn gaf detta dröjsmål Paulus tillfälle att vidare utbreda evangelium. De, som hade uppsikt öfver Paulus, tilläto honom att bo i en rymlig bostad, där han hade frihet att sammanträffa med sina vänner och dagligen framställa sanningen för dem, som kommo för att lyssna. Under två års tid fortgick han sålunda med sin verksamhet, “predikande Guds rike och lärande det, som angick Herren Jesus Kristus, med all frimodighet, oförhindradt”.Ag 447.2

    Under denna tid glömde han icke de församlingar, som han hade organiserat i olika länder. Han insåg de faror, som hotade de nyomvända, och därför sökte han så långt som möjligt att fylla deras behof genom att i bref varna och undervisa dem. Och från Rom utsände han åt Gud hängifna arbetare för att ej allenast uppmuntra dessa församlingar, utan äfven verka på nya fält, som han själf ej hade besökt. Dessa arbetare voro som visa herdar, hvilka stärkte det af Paulus så väl påbegynta arbetet. Aposteln höll sig ständigt underrättad om dessa församlingars tillstånd och faror, så att han kunde hafva en vislig uppsikt öfver dem.Ag 447.3

    Sålunda kunde Paulus, ehuru han skenbarligen var afskuren från aktiv verksamhet, utöfva en vidsträcktare och mera varaktig inflytelse, än om han varit fri att resa omkring bland församlingarna såsom under flydda år. Som fånge för Herrens skull hade han större plats i trossyskonens hjärtan; därför tilldrogo sig hans ord, skrifna af en, som var i bojor för Kristi skull, större uppmärksamhet och respekt, än då han var personligen bland dem och talade till dem. Icke förrän han blifvit skild från dem, kunde de troende riktigt förstå, hvilka tunga bördor han hade burit för dem. Hittills hade de till stor del sökt undslippa att bära ansvar och bördor, emedan de ej tyckte sig hafva den därför erforderliga visdomen, skickligheten eller kraften. Men då de nu lämnades i sin oerfarenhet att lära sig de läxor, som de förr undvikit, värderade de hans varningar, råd och undervisning långt mer, än de hade värderat hans personliga verksamhet. Och då de fingo höra om hans tro och frimodighet under hans långvariga fångenskap, uppmuntrades de därigenom till större trohet och nit för Kristi sak.Ag 448.1

    Bland Paulus’ medhjälpare i Rom voro många af hans förra kamrater och medarbetare. Lukas, läkaren, den älskade, som varit med honom på resan till Jerusalem samt under den tvååriga fångenskapen i Cesarea och på hans farliga resa till Rom, var ännu med honom. Äfven Timoteus var där och gjorde hvad han kunde för hans bekvämlighet. Tykikus, “den älskade brodern och trogne tjänaren och hans medtjänare i Herren”, var här apostelns ädelmodige vän. Demas och Markus voro med honom, och Aristarkus och Epafras voro hans “medfångar”. 1Se Kol. 4:7-14.Ag 448.2

    Markus’ kristna erfarenheter hade betydligt ökats, sedan han under sina yngre år antog den kristna tron. I det han satt sig djupare in i Kristi lif och död, hade han fått en klarare uppfattning om Frälsarens mission och om de mödor och strider, som åtföljt densamma. I Kristi händer och fötter kunde han läsa märkena efter hans tjänst för människorna samt hans stora själfförsakelse för att frälsa de förtappade, och i Timoteus’ själ hade upptändts en beredvillighet att följa Mästaren på själfförsakelsens väg. Nu, då han fick vara med Paulus i hans fångenskap, förstod han bättre än någonsin förut, att det var en oändlig vinst att vinna Kristus samt en oändlig förlust att vinna världen, men förlora sin själ, för hvilkens återlösning Kristus hade utgjutit sitt blod. Midt under svåra pröfningar och motgångar förblef Markus ståndaktig, en vis och älskad medhjälpare för aposteln.Ag 449.1

    Demas förblef ock ståndaktig för en tid, men öfvergaf omsider Kristi sak. Härom skrifver Paulus: “Demas har öfvergifvit mig, emedan han har fattat kärlek till denna världen”. 22 Tim. 4:10. För världslig vinning sålde Demas sina höga och ädla principer. Huru kortsynt var han icke i detta utbyte! I besittning af endast världslig ära och rikedom var Demas i sanning fattig, huru mycket han än kunde göra anspråk på såsom sin egendom, medan Markus, som valde att lida för Kristi skull, ägde eviga rikedomar, ty i himmelen räknades han såsom Guds arfvinge och Guds Sons medarfvinge.Ag 449.2

    Bland dem, som gåfvo sina hjärtan åt Gud som en frukt af Paulus’ verksamhet i Rom, var Onesimus, en hednisk träl, som hade förorättat sin mästare, Filemon, en på Kristus troende i Kolosse, och som hade flytt till Rom. Paulus ömmade för mannen i hans fattigdom och tryckande omständigheter och sökte lindra hans nöd, och sedan sökte han upplysa hans förmörkade sinne med sanningens ljus. Onesimus lyssnade till lifvets ord, bekände sina synder och blef omvänd till tron på Kristus.Ag 449.3

    Paulus fattade tycke för Onesimus på grund af hans gudsfruktan och uppriktighet och ej minst på grund af den omtänksamhet han visade för apostelns bekvämlighet och hans nitälskan för främjandet af evangelii verk. Paulus såg hos honom karaktärsdrag, som kunde göra honom till en nyttig missionsarbetare, och han rådde honom att med ens återvända till Filemon, bedja honom om förlåtelse och begynna lägga sina planer för framtiden. Aposteln lofvade att blifva ansvarig för den summa, som Onesimus hade tagit från Filemon. Som han stod i begrepp att sända Tykikus med bref till de olika församlingarna i Mindre Asien, lät han Onesimus följa med honom. Det var en svår pröfning för denne tjänare att sålunda öfverlämna sig åt den mästare, som han hade förorättat; men han hade blifvit verkligen omvänd, och han drog sig icke tillbaka från att utföra sin plikt.Ag 450.1

    Paulus gaf Onesimus ett bref till Filemon, hvari han med sin vanliga taktfullhet och vänlighet förde ordet för den ångerfulle trälen samt uttryckte en önskan, att denne måtte få kvarstanna i hans tjänst. Brefvet begynte med en kärleksfull hälsning till Filemon som en vän och medarbetare: “Nåd vare med eder och frid af Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus! Jag tackar min Gud alltid, tänkande på dig i mina böner, när jag hör omtalas din kärlek och den tro, som du har till Herren Jesus och mot alla de heliga : att din delaktighet i tron genom kännedomen af allt godt, som I hafven, må vara verksam för Kristus Jesus”. Aposteln påminde Filemon, att hvarje godt uppsåt och karaktärsdrag, som han ägde, var honom tilldeladt genom Kristi nåd. Detta allena gjorde honom olik de fördärfvade och syndiga. Samma nåd kunde göra en usel brottsling till ett Guds barn och en nyttig missionsarbetare.Ag 450.2

    Paulus kunde hafva befallt Filemon att mottaga Onesimus, emedan det var Filemons kristliga plikt att göra det, men han föredrog hellre att tilltala honom på ett bedjande sätt: “Ehuru jag med mycken frimodighet i Kristus kan befalla dig det, som är tillbörligt, beder jag dig hellre för kärlekens skull, jag som är en sådan, såsom den gamle Paulus och nu därtill en Jesu Kristi fånge. Jag beder dig för min son, Onesimus, som jag har födt i mina bojor, hvilken förr var för dig onyttig, men nu för mig och dig är mycket nyttig”.Ag 451.1

    Aposteln bad Filemon att nu, då Onesimus blifvit omvänd, mottaga sin ångerfulle träl som sin egen son och att visa honom sådan vänskap, att han skulle önska stanna kvar hos sin förre mästare, “icke längre såsom träl, utan såsom mer än träl, såsom en älskad broder”. Han uttryckte sin önskan att behålla Onesimus, så att denne kunde betjäna honom i hans fångenskap, hvilket äfven Filemon själf önskade göra, dock önskade han icke Onesimus’ tjänst, såvida icke Filemon själf ville sätta sin träl i frihet.Ag 451.2

    Aposteln kände väl till den stränghet, som herrar visade mot sina trälar, och han visste äfven, att File- mon var mycket missnöjd med livad lians tjänare hade gjort. Han sökte därför skrifva på ett sätt, som kunde slå an på hans djupaste och ömmaste känslor som kristen. Onesimus’ omvändelse hade gjort honom till en trosbroder,. och om han nu blefve straffad, skulle Paulus betrakta det såsom om han själf blefve straffad.Ag 451.3

    Paulus var villig att påtaga sig Onesimus’ skuld, så att den skyldige ej måtte få lida straffets vanära, utan åter komma i åtnjutande af de förmåner han hade förverkat. Han skref därför till Filemon: “Om du därför håller mig för en medbroder, så tag emot honom såsom mig själf. Men om han har gjort dig någon orätt eller är skyldig något, så skrif det på min räkning. Jag, Paulus, har skrifvit det med egen hand, jag skall betala det”.Ag 452.1

    Hvilken slående belysning på Kristi kärlek för den ångerfulle syndaren. Den tjänare, som hade bedragit sin herre, hade ingenting, hvarmed han kunde återgällda det. Syndaren, som beröfvat Gud många års tjänst, är alldeles ur stånd att betala sin skuld. Jesus träder emellan syndaren och Gud och åtager sig att betala skulden. Låt syndaren få gå fri, säger han, jag vill lida i hans ställe.Ag 452.2

    Sedan Paulus erbjudit sig att betala Onesimus’ skuld, påminde han Filemon, huru mycket han själf häftade i skuld till aposteln. Han var skyldig Paulus sig själf, enär det var genom aposteln han blifvit omvänd. Sedan bad han Filemon ifrigt, att såsom han hade vederkvickt de heliga genom sin frikostighet, han nu äfven måtte vederkvicka apostelns hjärta genom att bevilja honom denna orsak till glädje. “Förlitande mig på din hörsamhet”, tillade han, “har jag skrifvit till dig, vetande, att du till och med skall göra mer, än jag säger”.Ag 452.3

    Paulus’ bref till Filemon visar, hvilken inflytelse evangelium utöfvar på förhållandet mellan herre och tjänare. Inom hela romerska väldet var det brukligt att hafva slafvar, och inom de församlingar, där Paulus hade verkat, fanns både herrar och trälar. I de städer, där slafvarna voro långt flera än de fria, ansåg man det nödvändigt att hafva stränga lagar för att hålla dem i underdånighet. En rik romare ägde ofta hundratals slafvar af hvarje stånd och hvarje nation samt af alla olika bildningsgrader. Med full makt öfver dessa hjälplösa varelsers själar och kroppar kunde han pålägga dem hvilket lidande som helst. Om någon i själfförsvar lyfte sin hand mot sin herre, kunde både han och hans familj på ett omänskligt sätt dödas. Ett litet misstag eller en vårdslöshet eller en olycka blef ofta straffad utan barmhärtighet.Ag 453.1

    Somliga herrar, som voro mera mänskliga än andra, voro vänliga mot sina tjänare; men de flesta af dem, som tillhörde de rika och adliga klasserna, hvilka öfverlämnade sig åt liderlighet och fråsseri, behandlade sina slafvar ganska tyranniskt och godtyckligt. Slafveriet var blott ägnadt att leda till hopplös förnedring.Ag 453.2

    Det var ej apostelns uppgift att godtyckligt eller plötsligt omstörta den gällande samhällsordningen. Om han hade försökt detta, skulle han hafva lagt hinder i vägen för evangelii framgång. Men han framhöll principer, som voro riktade mot själfva grundvalen af slafveriet och som, om de blifvit genomdrifna, skulle hafva undergräft hela slafsystemet. “Hvarest Herrens Ande är, där är frihet”, 32 Kor. 3:17. förklarade han. Trälen blef vid sin omvändelse medlem af Kristi kropp, och såsom sådan skulle han älskas och bemötas som en broder, som sin herres medarfvinge till Guds välsignelser och evangelii förmåner. Å andra sidan förmanade han tjänarna att utföra sina plikter, “icke med ögontjänst, såsom viljande behaga människor, utan såsom Kristi tjänare, görande Guds vilja af hjärtat”. 4Ef. 6:6.Ag 453.3

    Kristendomen åstadkommer en stark förening mellan slafven och hans herre, mellan konungen och undersåten, mellan predikanten och den fallne syndaren, som i Kristus funnit rening från synd. De hafva blifvit rentvagna i samma blod, lefvandegjorda genom samma Ande och förenade till ett i Kristus Jesus.Ag 454.1

    * * * * *

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents