Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Apostlagärningarna - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel L—Dömd till döden.

    Under Paulus’ sista rannsakning inför Nero hade kejsaren fått ett så kraftigt intryck af apostelns ord, att han uppsköt med utslaget, i det han hvarken frigaf eller fördömde Guds anklagade tjänare. Men kejsarens hat mot Paulus uppflammade snart åter. Förtretad öfver sin oförmåga att hämma utbredandet af den kristna religionen, ej ens inom det kejserliga huset, beslöt han, att så snart han kunde få någon någorlunda trovärdig anledning därtill, skulle han låta döda aposteln. Icke lång tid därefter uttalade Nero det utslag, hvarigenom Paulus dömdes till martyrdöden. Men som en romersk borgare ej kunde dömas äfven till tortyr, dömdes han till att afrättas genom halshuggning.Ag 503.1

    Paulus fördes till afrättningsplatsen på ett hemligt sätt. Endast få åskådare tillätos att vara närvarande, emedan hans förföljare, oroade öfver hans vidsträckta inflytelse, befarade, att flera kunde blifva omvända till kristendomen, om de tillätes bevittna hans afrättning. Men äfven de förhärdade soldaterna, som skötte om honom, lyssnade till hans ord och sågo med förvåning, hur han med glädje och frimodighet gick sitt öde till mötes. För somliga, som bevittnade hans martyrdöd, blef. den förlåtande anda, som han utvisade gent emot sina mördare och hans osvikliga tro på Kristus intill det sista, en lifvets lukt till lif. Flera än en anammade den Frälsare, som Paulus predikade, och fingo äfven de ej så lång tid därefter besegla sin tro med sitt blod.Ag 503.2

    Ända till sista stunden bekräftade Paulus’ lif sanningen af hans ord till korintierna: “Gud är den, som bjöd ljuset lysa utur mörkret och lyste i våra hjärtan, på det att kunskapen om Guds härlighet i Jesu Kristi ansikte skulle framlysa. Men vi hafva denna skatt i lerkärl, på det att den öfversvinneliga kraften må vara Guds och icke af oss. Vi äro på allt sätt trängda, men icke undertryckta, rådvilla, men icke rådlösa, förföljda, men icke öfvergifna, nederslagna, men icke förlorade; vi föra alltid omkring Jesu död i vår kropp, på det att ock Jesu lif må i vår kropp varda uppenbart”. 12 Kor. 4:6-10. Han förlitade icke på sig själf, utan på Guds Andes ständiga närvaro i hans själ, i det denne Ande bragte hvarje tanke till lydnad för Kristi vilja. Profeten förklarar: “Den, som är fast i sitt sinne, bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han”. 2Es. 26:3. Den himmelska frid, som hvilade öfver Paulus’ ansikte, vann mången själ för evangelium.Ag 504.1

    Paulus omgafs alltid af en himmelsk atmosfär. Alla, som umgingos med honom, kände inflytelsen af hans förening mod Kristus. Den omständigheten, att hans eget lif vittnade om den sanning han förkunnade, gaf öfverbevisande kraft åt hans predikan. Häri ligger sanningens kraft. Den okonstlade, stilla inflytelsen af ett heligt lif är den mest öfverbevisande predikan, som kan gifvas till fördel för kristendomen. Ett till och med oomstörtligt argument kan väcka motstånd; men ett gudligt exempel har en oemotståndlig kraft.Ag 504.2

    Aposteln förbisåg sina egna lidanden i sin ängslan för dem, som han nu stod i begrepp att lämna att för sig själfva kämpa mot fördomar, hat och förföljelse. De få kristna, som följde honom till afrättningsplatsen, sökte han stärka och uppmuntra genom att upprepa de löften, som äro gifna till dem, som blifva förföljda för rättfärdighetens skull. Han försäkrade dem, att ingenting skulle slå fel af allt det, som Herren talat angående sina pröfvade och trogna barn. Under en liten tid torde de få lida trångmål på grund af mångahanda frestelser, de torde blifva utblottade på jordiska bekvämligheter; men de kunde uppmuntra sina hjärtan med försäkringen om Guds trohet, sägande: “Jag vet, på hvem jag tror, och är viss, att han förmår förvara till den dagen det, som är mig ombetrodt”. 32 Tim. 1:12. Snart skulle pröfningens och lidandets natt taga slut, och då skulle fridens och den fullkomliga dagens glada morgon randas.Ag 505.1

    Aposteln skådade in i framtidens vida rymd, ej med känslor af ovisshet eller farhågor, utan med glad förhoppning och med trängtande hjärta. När han står på afrättningsplatsen, ser han icke bödelns yxa, ej heller jorden, som snart skall färgas af hans blod. Denna sommardag skådar han genom den lugna, blåa himlarymden upp till den Eviges tron.Ag 505.2

    Denne troshjälte ser den stege, som Jakob såg i en syn, den stege, som representerar Kristus, som förenat jorden med himmelen och den dödliga människan med den evige Guden. Hans tro stärkes, i det han påminner sig, hur patriarker och profeter hafva förtröstat på densamme, som är hans stöd och hugsvalelse och för hvilken han nu uppoffrar sitt lif. Från dessa heliga män, hvilka under de flydda århundradena vittnat om sin tro, hör han den försäkringen, att Gud är sannfärdig. Hans medapostlar, som i uppfyllelsen af sitt uppdrag hade gått ut för att möta religiös ofördragsamhet, hednisk vidskepelse, förföljelse och förakt, och som icke ansågo sitt lif vara af något värde för egen del, utan lefde uteslutande för att hålla korsets fackla upplyft midt i otrons mörker — dessa hör han vittna, att Jesus är Guds Son, världens Frälsare. Från sträckbänken, bålet och fängelsehålan, från jordens kulor och grottor nås hans öra af martyrernas segerrop. Han hör vittnesbörd från trogna själar, som, utblottade, hemsökta, torterade, likväl bära ett allvarligt vittnesbörd om sin tro, förklarande: “Jag vet, på hvem jag har trott”. Dessa, som uppoffrat sitt lif för sin tro, betyga inför världen, att den, på hvilken de förtröstat, är i stånd att frälsa till det yttersta.Ag 505.3

    Återköpt med Kristi offer, tvagen i hans blod och iklädd hans rättfärdighet, har Paulus vittnesbördet inom sig själf, att hans själ är dyrbar i sin Återlösares ögon. Hans lif är fördoldt med Kristus i Gud, och han är öfvertygad om, att den, som besegrat döden, är i stånd till att bevara det, som är honom anförtrodt. Hans själ griper fast i Frälsarens löfte: “Jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen”. 4Joh. 6:40. Hans tankar och förhoppningar äro riktade på hans Herres andra uppenbarelse. Och då bödelns svärdAg 506.1

    sänker sig och dödens skuggor samla sig omkring martyren, sträcker sig hans sista tanke, liksom äfven hans tankar förr, till uppståndelsens morgon, till Lifgifvaren, som skall hälsa honom välkommen till de saligas glädje.Ag 507.1

    Nära ett tjogtal sekler hafva försvunnit i tidens haf, sedan den åldrige Paulus utgöt sitt blod för Guds ords och Jesu Kristi vittnesbörds skull. Ingen trogen hand har upptecknat för kommande släkten de sista scenerna af denne helige mans lif; men inspirationens penna har för oss bevarat det vittnesbörd han aflade på dödsdagen. Såsom ett trumpetskall har hans röst ljudit genom tidsåldrarna sedan den tiden, genom hans mod uppmuntrande tusentals af Kristi vittnen att förblifva trogna samt uppväckande i tusentals bedröfvade hjärtan ekot af hans egen segerglädje : “Ty jag offras redan, och tiden för mitt uppbrott är inne. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Härefter är mig förvarad rättfärdighetens krona, hvilken Herren, den rättfärdige domaren, skall gifva mig på den dagen, men icke blott åt mig, utan åt alla, som älska hans tillkommelse “. 52 Tim. 4:6-8.Ag 507.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents