Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Apostlagärningarna - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel LV—Förvandlad genom nåd.

    I Johannes’ lif hafva vi ett exempel på sann helgelse. Under de år han stod i innerlig förening med Kristus, blef han ofta varnad och förmanad af Frälsaren, han mottog alla hans bestraffningar. I det Guds karaktär blef uppenbarad för honom, såg han sina egna ofullkomligheter och blef därigenom förödmjukad. Dag efter dag fick han bevittna sin Frälsares ömhet och fördragsamhet samt höra hans undervisning rörande ödmjukhet och tålamod. Dag efter dag blef han mer och mer intagen af Kristus, och i denna sin kärlek till Mästaren förlorade han sig själf ur sikte. Den kraft och den ömhet, det majestät och den ödmjukhet, den karaktärsstyrka och det tålamod, som han såg i Guds Sons dagliga lif, fyllde hans själ med beundran. Han öfverlämnade sitt snarstuckna och äregiriga sinnelag åt Kristi omskapande kraft, och den gudomliga kärleken omdanade hans karaktär.Ag 551.1

    Som slående motsats till den helgelse, som frambringades i Johannes’ lif, står den erfarenhet, som hans medlärjunge Judas hade. Äfven Judas bekände sig vara en Kristi lärjunge, men han hade endast en form af gudaktighet. Han var visserligen i stånd att se skönheter i Kristi karaktär, och hans hjärta kände ofta en inre maning till omvändelse, men han ville icke ödmjuka sitt hjärta eller bekänna sina synder. Genom att motstå den gudomliga inflytelsen vanhedrade han Mästaren, som han bekände sig älska. Johannes bestraffade ständigt hans fel; men Judas kränkte sitt samvete och gaf vika för frestelsen, sålunda rotfästande sig själf i sina onda vanor. Det var ej i öfverensstämmelse med hans önskningar och syftemål att praktisera de sanningar, som Kristus lärde honom, och han kunde ej förmå sig själf att förkasta sina egna idéer för att blifva mottaglig för visdom från himmelen. I stället för att vandra i ljuset föredrog han att vandra i mörkret. Han hyste onda begär, girighet, hämndfulla känslor, mörka och ondskefulla tankar, till dess han kom helt och hållet under satans inflytelse.Ag 551.2

    Johannes och Judas representera två olika klasser bland dem, som bekänna sig vara Kristi efterföljare. Båda dessa lärjungar hade samma tillfällen att iakttaga och följa det gudomliga föredömet. Båda stodo i nära förening med Jesus i hans verksamhet och voro i tillfälle att lyssna till hans undervisning. Båda hade tillgång till den Guds nåd, som ombildar karaktären. Men medan en af dem var en ödmjuk lärjunge af Jesus, uppenbarade den andre, att han var ej ordets görare, utan blott dess hörare. Den ene dödade dagligen det egna jaget och besegrade synden samt helgades sålunda genom sanningen; den andre motstod nådens omdanande kraft, tillfredsställde sina själfviska böjelser och bragtes sålunda i träldom under satan.Ag 552.1

    En sådan ombildning af karaktären, som framträder i Johannes’ lif, är alltid en följd af umgänge med Kristus. En individ kan äga tydliga bristfälligheter i sin karaktär, men när han blir en sann Kristi lärjunge, skall nådens omskapande kraft omdana och helga honom. Han skådar Herrens härlighet såsom i en spegel samt förvandlas därigenom från härlighet till härlighet, intill dess han liknar den han beundrar.Ag 553.1

    Johannes undervisade om helighet, och i sina bref till församlingen gaf han ofelbara regler för de kristnas vandel. “Hvar och en, som har detta hopp till honom, han renar sig, såsom han är ren”. “Den, som säger sig förblifva i honom, han är ock pliktig att själf så vandra, som han vandrade”. 11 Joh. 3:3; 2:6. Han lärde, att den kristne måste vara renhjärtad och föra ett rent lefverne. Han bör aldrig vara tillfredsställd med blott en tom bekännelse. Såsom Gud är helig i sin sfär, så bör den fallna människan vara helig i sin.Ag 553.2

    “Detta är Guds vilja, eder helgelse”, 21 Tess. 4:3. skrifver aposteln Paulus. Församlingens helgelse är Guds syftemål med allt, som han låter komma öfver sina barn. Han har af evighet utvalt dem till att vara heliga. Han utgaf sin Son att dö för dem, på det att de måtte blifva helgade genom sanningens lydnad samt blifva frigjorda från det egna jagets småaktigheter. Han fordrar af dem ett personligt arbete, ett fullkomligt öfverlämnande af sig själfva åt honom. Gud kan blifva ärad af dem, som bekänna sig tro på honom, endast då de förvandlas efter hans afbild och behärskas af hans Ande. Sedan kunna de såsom hans vittnen kungöra, hvad Guds nåd har uträttat för dem.Ag 553.3

    Sann helgelse är en utveckling af kärlekens prin- cip. “Gud är kärlek, och den, som förblifver i kärleken, han förblifver i Gud och Gud i honom”. 31 Joh. 4:16. Den, som har Kristus inneboende i hjärtat, uppenbarar en praktisk gudaktighet i sitt lif. Karaktären blifver renad, förädlad och förhärligad. En ren lära sammansmälter med rättfärdighetens gärningar, himmelska bud utvecklas i heliga handlingar.Ag 553.4

    De, som önska komma i besittning af helgelsens välsignelser, måste först lära sig betydelsen af själfförnekelse. Kristi kors är den hufvudpelare, på hvilken hänger “en evig fullvikt af härlighet”. “Om någon vill efterfölja mig”, säger Kristus, “han förneke sig själf och tage sitt kors på sig och följe mig”. 42 Kor. 4:17; Matt. 16:24. Det är doften af vår kärlek till våra medmänniskor, som uppenbarar vår kärlek till Gud. Det är tålamod i arbetet, som medför hvila för själen. Det är genom ödmjuk, flitig, trogen tjänst, som Israels välfärd främjas. Gud uppehåller och stärker den, som är villig att vandra i Kristi fotspår. Helgelsen är icke ett ögonblicks verk, ej heller en timmes eller en dags, utan en hel lifstids. Den uppnås icke genom ett känslosvall af lycka, utan den är resultatet af ett ständigt korsfästande af den gamla människan och ett oafbrutet lif. för Kristus. Det, som är orätt, kan ej rättas, ej heller kan en reformation åstadkommas i karaktären genom svaga, tillfälliga försök. Det är endast genom långvarig och oupphörlig sträfvan, sträng disciplin och modig kamp vi skola öfvervinna. Vi veta icke den ena dagen, hur svår vår kamp skall blifva den följande. Så länge satan härskar, hafva vi det egna jaget att underkufva, vidlådande synder att öfvervinna. Så länge lifvet varar, gifves intet hviloställe, ingen höjdpunkt, som vi kunna uppnå och säga, att vi hafva uppnått fullkomlighet. Helgelse är frukten af att öfva lydnad hela lifvet igenom.Ag 554.1

    Ingen af apostlarna och profeterna gjorde någonsin anspråk på att vara utan synd. Män, som hafva lefvat i den innerligaste förening med Gud; män, som hellre uppoffrat sitt lif än de uppsåtligen gjort något orätt; män, som Gud har ärat med ljus och kraft från höjden — sådana män hafva bekänt, att de varit behäftade med synd. De förlitade sig ej på köttet eller gjorde anspråk på egen rättfärdighet, utan de hafva förtröstat på Kristi rättfärdighet.Ag 555.1

    Så förhåller det sig ock med alla, som lära af Kristus. Ju närmare vi komma honom och ju klarare vi se renheten af hans karaktär, desto mer afskyvärd skall synden se ut för oss och desto mindre benägna skola vi känna oss att upphöja oss själfva. Vår själ skall då ständigt sträcka sig efter Gud, och vi skola alltid med förkrossade hjärtan ifrigt bekänna vår synd och ödmjuka oss inför Herren. Vid hvarje steg framåt i vår kristliga erfarenhet skola vi få en allt djupare känsla af ånger. Vi skola lära oss förstå, att i Kristus allena finnes fullkomlighet, ocli vi skola instämma i apostelns bekännelse: “Jag vet, att i mig, det är, i mitt kött, bor icke något godt”. “Men från mig vare det fjärran att berömma mig, om icke af vår Herre Jesu Kristi kors, genom hvilket världen är korsfäst för mig och jag för världen”. 5Rom. 7:18; Gal. 6:14.Ag 555.2

    Låt den himmelske sekreteraren anteckna Guds folks kamp och strider, låt honom nedskrifva deras böner och tårar; men låt ej Gud blifva vanärad genom detta uttalande från mänskliga läppar: “Jag är syndfri; jag är helig”. Helgade läppar uttala aldrig sådana förmätna ord.Ag 555.3

    Aposteln Paulus hade blifvit uppryckt till den tredje himmelen, där han sett och hört, hvad ingen människa kunde uttala, och likväl uttalar han sig på följande anspråkslösa sätt: “Icke att jag redan har vunnit det eller redan är fullkomnad, men jag far därefter, att jag må fatta det”. 6Fil. 3:12. Låt himmelens änglar uppteckna Paulus’ segrar i den goda kamp, som han utkämpade. Låt himmelen fröjda sig i hans ständiga sträfvan uppåt samt i hans farande efter lönen, medan han räknade allt annat som afskräde. Änglar fröjda sig öfver att få berätta om hans segrar. Men Paulus skryter ej alls däröfver. Den ställning han intog är den ställning, som hvarje Kristi efterföljare bör intaga i sitt löpande på vädjebanan för att vinna en oförgänglig krona.Ag 556.1

    De, som känna sig benägna att skylta med en hög bekännelse, böra skåda in i Guds lags spegel. När de få se dess gränslösa fordringar och begynna fatta, att den har till och med att göra med hjärtats tankar och uppsåt, så skola de ingalunda skryta öfver att vara syndfria. Härom säger Johannes: “Om vi säga, att vi icke hafva synd, så bedraga vi oss själfva, och sanningen är icke i oss. Om vi säga, att vi icke hafva syndat, så göra vi honom till en lögnare, och hans ord är icke i oss”. “Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” 71 Joh. 1:8, 10, 9.Ag 556.2

    Det finnes kristna bekännare, som påstå sig vara heliga och stå helt på Herrens sida samt göra anspråk på Guds löften, på samma gång de vägra att lyda hans bud. Dessa öfverträdare af Guds lag göra anspråk på allt, som Gud lofvat sina barn. Men detta är endast förmätenhet å deras sida, ty Johannes säger oss, att sann kärlek till Gud uppenbaras i lydnad för alla hans bud. Det är icke nog att hafva en teoretisk tro på sanningen, att bekänna sig tro på Kristus, att tro, att Jesus ej är någon bedragare och att Bibelns religion ej är någon klokt uttänkt fabel. Se här, hvad Johannes säger: “Den, som säger: jag känner ho nom, och icke håller hans bud, han är en lögnare, och i honom är icke sanningen. Men den, som håller hans ord, i honom är kärleken till Gud i sanning fullkomnad. Däraf veta vi, att vi äro i honom”. “Den, som håller hans bud, förblifver i honom och han i honom”. 81 Joh. 2:4, 5; 3:24.Ag 556.3

    Johannes lärde icke, att frälsningen skulle förtjänas genom lydnad, men däremot att lydnad var en frukt af tro och kärlek. “I veten, att han uppenbarades, på det att han skulle borttaga våra synder; och synd är icke i honom. Hvar och en, som förblifver i honom, han syndar icke; hvar och en, som syndar, har icke sett honom eller lärt känna honom”. 91 Joh. 3:5, 6. Om vi förblifva i Kristus, om hans kärlek är utgjuten i våra hjärtan, då blifva våra känslor, våra tankar, våra handlingar i harmoni med Guds vilja. Det helgade hjärtat är i harmoni med Guds heliga bud och fordringar.Ag 557.1

    Det finns många, som sträfva att hålla Guds bud, men ändå icke åtnjuta mycken frid och glädje. Denna brist i deras erfarenhet härleder sig från deras försummelse att öfva tro. De vandra omkring såsom på en salthed eller i en af solhettan förbränd öken; De göra anspråk på endast föga, då de kunde fordra mycket; ty Guds löften äro gränslösa. Sådana personers lif missrepresentera den helgelse, som vinnes genom att lyda sanningen. Herren önskar, att alla hans sö- ner och döttrar skola vara lyckliga, fridfulla och lydiga ; och den troende kan komma i besittning af dessa välsignelser genom att öfva tro. Genom tron kan hvarje bristfällighet i karaktären fyllas, hvarje besmittelse aftvås, hvarje fel rättas samt hvarje god böjelse och förmåga utvecklas.Ag 557.2

    Bönen är det af Gud bestämda medlet för ernåendet af seger i striden mot synden och för utvecklingen af en kristlig karaktär. Den gudomliga inflytelse, som utgör svaret på trons bön, skall i den för Guds vilja undergifna själen åstadkomma allt, hvad han beder om. Vi kunna bedja om syndernas förlåtelse, om den Helige Andes utgjutelse, om ett kristligt sinnelag, om visdom och krafter att utföra Guds verk, om hvarje gåfva, som Gud lofvat skänka oss, och han har lofvat, att vi skola få allt detta.Ag 558.1

    Det var på Guds berg Mose fick se mönstret till den underbara byggnad, som skulle inhysa Jehovas härlighet. Det är på berget med Gud — i hemligt böneumgänge med honom — som vi få skåda det ideal han uppställt för människan. Genom detta medel för kommunikation med himmelen har Gud i alla tidsåldrar utfört sina beslut och planer rörande sina barn på jorden, i det han så småningom utvecklat nådens under för deras sinnen. Hans tillvägagående, då han meddelar oss sanningen, belyses i följande ord: “Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens”. 10Os. 6:3. Den, som ställer sig i det förhållandet till Gud, att han kan upplysa honom, skrider framåt såsom från den dunkla morgongryningen till middagssolens klarhet.Ag 558.2

    Sann helgelse betyder fullkomlig kärlek, fullkomlig lydnad, fullkomlig hängifvenhet åt Guds vilja. Vi helgas åt Gud genom lydnad för sanningen. Vårt samvete måste renas från döda gärningar till att tjäna den lefvande Guden. Vi äro ännu icke fullkomliga; men det är vår sälla förmån att afskära alla band, som hålla oss fängslade vid oss själfva och vid synden samt att skrida uppåt mot fullkomligheten. Gud har gjort det möjligt för oss att uppnå stora ting, en upphöjd och helig ståndpunkt.Ag 558.3

    Orsaken, hvarför så många i denna tidsålder göra så ringa framsteg i det kristliga lifvet, är den, att de tolka Guds vilja i öfverensstämmelse med sin egen vilja. De smickra sig själfva med att de lefva i öfverensstämmelse med Guds vilja, då de endast följa sina egna böjelser. Dessa hafva ingen kamp med det egna jaget. Det finns andra, hvilka en tid lyckas att hålla ut i kampen mot sina själfviska begär efter nöjen och ett lättfärdigt lefverne. De äro uppriktiga och nitälskande, men de tröttna på ständig sträfvan och möda samt på ett ständigt dödande af köttet. Maklighet synes för dem så inbjudande och dödandet af det egna jaget så motbjudande; och de tillsluta sina trötta ögon och falla under frestelsens makt i stället för att motstå den.Ag 559.1

    Den undervisning, som gifves oss i Guds ord, lämnar ej rum för något prutande med det onda. Guds Son uppenbarades, på det att han måtte draga alla människor till sig. Han kom ej för att vagga människorna till sömns, utan för att visa dem den smala vägen, på hvilken alla måste gå för att slutligen uppnå Guds stads portar. Hans barn måste vandra på den väg han utstakat. De måste ständigt kämpa mot sitt eget kött, hvilken uppoffring af egna bekvämligheter och själfviska njutningar tillika med möda och umbäranden det än må kosta dem.Ag 559.2

    Människan kan förhärliga Gud förnämligast genom att blifva ett heligt redskap, genom hvilket han kan verka. Tidens ström försvinner hastigt i evighetens haf. Låt oss därför icke försumma att gifva Gud det, som tillhör honom. Låt oss icke undanhålla honom det, som vi ej kunna gifva honom utan egen vinst och ej undanhålla honom utan egen förlust. Han begär hela ditt hjärta; gif honom det, ty det är hans på grund af både skapelsen och återlösningen. Han begär ditt förstånd; gif honom det, ty det hör honom till. Han begär dina penningar; gif honom dem, ty de äro hans egendom. “I ären icke edra egria. Ty I ären dyrt köpta”. 111 Kor. 6:19, 20. Kristus fordrar en helgad själs hyllning — en själ, som har beredt sig för Herrens tjänst genom öfvandet af den tro, som är verksam i kärlek. Han framhåller för oss det högsta ideal — fullkomliget. Han förmanar oss att helt och hållet stå på hans sida här i världen, såsom han står på vår sida inför Gud i himmelen.Ag 560.1

    “Detta är Guds vilja, eder helgelse”. 121 Tess. 4:3. Är det också din vilja? Dina synder kunna vara uppstaplade som berg inför dig; men om du ödmjukar ditt hjärta och bekänner dina synder, förlitande dig på en korsfäst och uppstånden Frälsares förtjänst, skall han förlåta dig och rena dig från all orättfärdighet. Gud fordrar, att du skall vara i fullkomlig öfverensstämmelse med hans lag. Denna lag är ekot af hans röst, som säger till dig: heligare, ja, ännu heligare. Far efter fullheten af Kristi nåd. Låt ditt hjärta blifva uppfylldt af en innerlig längtan efter hans rättfärdighet, hvars verk enligt Guds ord är frid och hvars verkan är ro och stillhet för evigt.Ag 560.2

    I det din själ längtar efter Gud, skall du finna mer och mer af hans nåds outgrundliga rikedomar. I det du begrundar dessa rikedomar, skall du komma i besittning af dem samt uppenbara värdet af Frälsarens offer, hans skyddande rättfärdighet, hans visdoms fullhet och hans makt att framställa dig för Fadern “obesmittad och ostrafflig”. 132 Pet. 3:14.Ag 560.3

    * * * * *

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents