Kapitel XLI—“Med litet vill du öfvertala mig.”

Paulus hade vädjat till kejsaren, och Festus kunde ej göra annat än sända honom till Rom. Men någon tid förflöt, innan man kunde finna ett lämpligt skepp, och som flera fångar skulle sändas på samma gång, måste de undergå rannsakning, och äfven detta förorsakade uppskof. Detta dröjsmål gaf Paulus tillfälle att inför de ledande männen i Cesarea och äfven inför konung Agrippa II, den siste af Herodes-ätten, framhålla skälen för sin tro.Ag 427.1

“Efter några dagars förlopp kommo konung Agrippa och Bernice till Cesarea för att hälsa Festus välkommen. Och då de vistades där i fiera dagar, framlade Festus Paulus’ sak för konungen, sägande: En man har af Felix blifvit här kvarlämnad såsom fånge, angående hvilken, då jag var i Jerusalem, judarnas öfverstepräster och äldsta uppträdde, begärande dom öfver honom”. Han omtalade de omständigheter, som föranledde fången att vädja till kejsaren, berättande om Paulus’ förhör inför honom, sä- gande, att judarna hade ej framlagt någon i hans tycke giltig anklagelse, utan “framhöllo mot honom några tvistefrågor om deras gudsdyrkan och om en viss Jesus, som var död, men hvilken Paulus sade vara vid lif”.Ag 427.2

Då Festus omtalade detta, blef Agrippa intresserad och sade: “Äfven jag skulle vilja höra honom”. För att tillmötesgå denna önskan föranstaltade man om ett möte mellan dem den följande dagen. “Dagen därefter kommo då Agrippa och Bernice med stor ståt och gingo in i domsalen med både öfverstarna och de förnämsta männen i staden, och Paulus blef införd på Festus’ befallning”.Ag 428.1

Till ära för sina besökare hade Festus sökt att göra detta tillfälle så imponerande som möjligt. Landshöfdingens och hans gästers lysande dräkter, soldaternas blänkande svärd och befälhafvarnas glittrande harnesk ökade skådespelets glänsande prakt.Ag 428.2

Ännu bunden med kedjor, fördes Paulus inför den samlade skaran. Hvilken kontrast företeddes icke här! Agrippa och Bernice ägde stor makt och ära, och på grund häraf ägde de världens bifall. Men de saknade de karaktärsdrag, som Gud värderar. De voro öfverträdare af hans lag, fördärfvade till hjärta och lefverne. Deras handlingssätt var en styggelse i himmelens åsyn.Ag 428.3

Den åldrige fången, fastkedjad vid sin soldatvakt, hade ingenting i sitt yttre utseende, som kunde förskaffa honom världens hyllning. Men i denna man, synbarligen utan vänner eller förmögenhet eller hederspost, stående här som en fånge för sin tro på Guds Son — i denna man var hela himmelen intresserad. Änglar stodo vid hans sida, och om den strå- lande härligheten från en af dessa budbärare hade lyst fram, skulle den kungliga ståten och prakten hafva försvunnit, konungen och hans tjänare skulle hafva fallit till marken, såsom det gick med den romerska vakten vid Jesu graf.Ag 428.4

Festus själf presenterade Paulus för de församlade i följande tal: “Konung Agrippa och alla I män, som med oss ären tillstädes! Här sen I den man, om hvilken hela mängden af judarna både i Jerusalem och här har legat öfver mig med sina rop, att han icke borde få lefva längre. Men då jag har funnit, att han icke har gjort något, som förtjänar döden, och emedan han själf har vädjat till kejsaren, har jag beslutit att afsända honom. Men jag har icke något tillförlitligt att skrifva om honom till min herre; därför har jag fört honom fram inför eder och i synnerhet inför dig, konung Agrippa, på det att jag, efter skedd rannsakning, må hafva något att skrifva; ty det synes mig orimligt att sända en fånge och icke därjämte uppgifva anklagelserna mot honom”.Ag 429.1

Konung Agrippa gaf nu Paulus frihet att tala för sig själf. Aposteln blef ej alls förvirrad af den glänsande ståten och de förnäma stormän han hade framför sig, ty han visste, att världslig ära och rikedom var af föga värde; jordisk pomp och makt kunde ej för ett ögonblick dämpa hans mod eller beröfva honom hans själfbehärskning.Ag 429.2

“Jag skattar mig lycklig”, sade han, “att jag i dag skall försvara mig inför dig, konung Agrippa, angående allt det, hvarför jag anklagas af judarna, allra mest emedan du är bekant med judarnas alla stadgar och tvistefrågor. Därför beder jag dig höra mig med tålamod”.Ag 429.3

Paulus omtalade sin omvändelse från en hårdnackad otro till tro på Jesus af Nasaret som världens Återlösare. Han beskref den himmelska synen, som först ingaf honom outsäglig fasa, men sedermera befanns vara honom till den största hugsvalelse — en uppenbarelse af gudomlig härlighet, i hvilken den, som han hade föraktat och hatat och hvars efterföljare han då var i färd med att förgöra, uppenbarade sig för honom. Från den stunden hade Paulus varit en ny människa, en som genom Guds omskapande nåd kommit till en uppriktig och brinnande tro på Jesus.Ag 430.1

I tydliga och kraftiga ordalag framhöll Paulus för Agrippa de ledande dragen i Kristi lif på jorden. Han framlade bevis för, att profetiornas Messias redan hade varit på jorden som Jesus af Nasaret. Han visade, hur gamla testamentets skrifter förklarade, att Messias skulle uppenbaras såsom en människa bland människor och huru Jesus i sitt lif på jorden hade uppfyllt hvarje detalj i hvad Mose och profeterna skrifvit om honom. För att återlösa en förtappad värld hade Guds Son uthärdat korset och föraktat smäleken, och han hade uppfarit till himmelen som segervinnare öfver döden och grafven.Ag 430.2

Hvarför, resonnerade Paulus, synes det för eder otroligt, att Kristus skulle uppstå från de döda? Det hade en gång synts så för Paulus själf. Men hur kunde han annat än tro, hvad han själf sett och hört? Utanför Damaskus’ port hade han sannerligen skådat den korsfäste och uppståndne Kristus, densamma, som hade vandrat omkring på Jerusalems gator, dött på Golgata kors, sönderslitit dödens band och uppfarit till himmelen. Han hade sett honom och talat med honom lika visst, som Petrus, Jakob, Johannes och andra lärjungar hade gjort det. Hans röst hade uppmanat honom att förkunna evangelium om en uppstånden Frälsare, och hur kunde han neka att lyda? I Damaskus, i Jerusalem, i hela Judeen och på fjärran orter hade han vittnat om Jesus, den korsfäste, framhållande för alla klasser, att de skulle “omvända sig till Gud, görande gärningar, som tillhöra bättringen”.Ag 430.3

“För detta”, sade aposteln, “grepo judarna mig i templet och försökte döda mig. Men då jag nu har fått hjälp af Gud, står jag ännu i denna dag och vittnar inför både små och stora, sägande intet annat, än hvad profeterna och Mose hafva sagt skola ske, att ju Kristus skulle lida och, såsom den förste af de dödas uppståndelse, förkunna ljus för folket och för hedningarna”.Ag 431.1

Hela åhörarskaran hade lyssnat med spänd uppmärksamhet till Paulus’ berättelse om sina förunderliga erfarenheter. Detta var hans älsklingsämne. Ingen, som hörde honom, kunde betvifla hans uppriktighet. Men midt under sin öfvertygande vältalighet blef han afbruten af Festus, som utropade: “Du är förryckt, Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt”.Ag 431.2

Härtill svarade aposteln: “Jag är icke förryckt, ädle Festus, utan jag talar sanna och förnuftiga ord. Ty detta känner konungen, inför hvilken jag ock frimodigt talar; ty jag kan icke tro, att något af detta är honom obekant, ty detta har icke skett i en vrå”. Och vändande sig till Agrippa sade han direkt till honom: “Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet, att du tror”.Ag 431.3

Agrippa var djupt gripen, och för ett ögonblick glömde han sin omgifning och sin värdighet. Med sinnet upptaget endast af de sanningar, som han hade lyssnat till, och seende endast den ödmjuke fången inför sig som Guds representant, svarade han ofrivilligt: “Med litet vill du öfvertala mig att blifva en kristen”.Ag 431.4

Med djupt allvar svarade aposteln: “Jag önskar till Gud, att, med litet eller mycket, icke allenast du, utan alla, som i dag höra mig, måtte blifva sådana, som jag är”, och upplyftande sina fjättrade händer, tillade han: “dessa bojor undantagna”.Ag 432.1

Festus, Agrippa och Bernice hade verkligen förtjänat att bära sådana bojor, som aposteln bar. Alla hade föröfvat svåra brott. Dessa brottslingar hade denna dag hört frälsning erbjudas dem i Jesu namn, och en af dem åtminstone hade blifvit nästan öfvertalad att mottaga den nåd och förlåtelse, som erbjödos dem. Men Agrippa stötte ifrån sig den erbjudna nåden och nekade att antaga den korsfäste Återlösarens kors.Ag 432.2

Konungens nyfikenhet var tillfredsställd, han reste sig och tillkännagaf, att mötet var slut, och när folket skingrades, sade man sinsemellan: “Denne man har icke gjort något, som förtjänar död eller fängelse”.Ag 432.3

Agrippa var jude, men han lät sig ej behärskas af fariseernas öfvermodiga nit och blinda fördomar: “Denne man”, sade han till Festus, “hade kunnat lösgifvas, om han icke hade vädjat till kejsaren”. Men hans sak hade blifvit hänvisad till denna högre domstol, och den låg nu utom både Festus’ och Agrippas domsrätt.Ag 432.4