Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Apostlagärningarna - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel XII—Från förföljare till lärjunge.

    Bland de framstående judar, som blefvo grundligt upprörda öfver den framgång, som evangelii förkunnande rönte, var Saulus från Tarsus. Han var romersk medborgare till börden, men af judisk härkomst, och sin kunskapsbildning hade han fått i Jerusalem under de mest framstående rabbiner. “Af Israels släkt och Benjamins stam, en ebré af ebreer, efter lagen en farisé, efter nitet en förföljare af församlingen, efter den rättfärdighet, som är i lagen, ostrafflig”.1Fil. 3:5,6. Af rabbinerna ansågs han vara en lofvande yngling, och man hyste höga förhoppningar, att han komme att blifva en skicklig och nistisk försvarare af den gamla läran. Hans upphöjelse till medlem af det stora rådet gaf honom makt och inflytelse.Ag 110.1

    Saulus hade tagit en liflig del i att förhöra och döma Stefanus, och de slående bevisen på Guds närvaro hos martyren hade föranledt Saulus att betvifla rättfärdigheten af den sak, han hade förenat sig med mot Kristi efterföljare. Han var mycket orolig häröfver, och i sitt bryderi vädjade han till dem, för hvilkas visdom och omdömesförmåga han hade fullt förtroende. Prästerna och rådsherrarna lyckades slutligen öfvertyga honom om att Stefanus var en hädare, att den Kristus, som denne martyr hade predikat, var en bedragare samt att de, som hade de heliga ämbetena i den judiska gudstjänsten, måste hafva rätt.Ag 110.2

    Paulus genomgick dock en svår kamp, innan han kom till denna slutsats. Men hans lärdom och fördomar, hans respekt för sina forna lärare och den stolta känsla, han inflytelse gaf honom, eggade honom till uppror mot samvetets röst och Guds nåd. Och sedan han tillfullo inbillat sig, att prästerna och de skriftlärda hade rätt, blef han mycket bitter i sitt motstånd till de läror, som förkunnades af Jesus’ lärjungar. Hans ifriga bemödanden att draga heliga män och kvinnor inför domstolarna, där somliga dömdes till fängelse och somliga äfven till döden af ingen annan orsak än den, att de trodde på Jesus, förorsakade mycken sorg och förstämning inom den nybildade församlingen och föranledde många att fly för att rädda sina lif.Ag 111.1

    De, som blifvit kringspridda genom denna förföljelse, “gingo nu omkring och förkunnade evangelii ord”.2Apg. 8:4. Damaskus var en af de städer, de kommo till, och här vunno de många anhängare för Jesu lära.Ag 111.2

    Prästerna och rådsherrarna hoppades att kunna undertrycka detta “kätteri” genom vaksamma bemödanden och en sträng förföljelse. Nu ansågo de det nödvändigt att på andra platser vidtaga samma åtgärder, som de vidtagit i Jerusalem. Saulus erbjöd sig att resa till Damaskus i detta ärende. Med en anda af “hot och mord mot Herrens lärjungar” gickAg 111.3

    han “till öfversteprästen och begärde af honom bref till synagogorna i Damaskus, att om han funne några, som tillhörde den vägen, män och kvinnor, skulle han föra dem bundna till Jerusalem”. Sålunda utrustad med “fullmakt och uppdrag från öfversteprästerna”3Apg. 26:12. begaf Saulus sig i sin mandoms kraft och uppeldad af en missriktad nitälskan, åstad på den minnesvärda resa, som skulle så egendomligt afslutas med en fullständig vändning i hela hans lif.Ag 112.1

    På sista dagen af denna resa, “vid middagstiden”, då de trötta vägfararna nalkades Damaskus, fingo de full utsikt öfver ett vidsträckt slättland med bördiga åkrar och fruktbärande trädgårdar, vattnade af svalkande strömmar från de omgifvande bergen. Efter en lång färd genom öde trakter voro sådana naturscener i sanning uppfriskande. Medan Saulus och hans följeslagare med beundran betraktade dessa fruktbara ängder och den nedom liggande staden, blef han och de, som voro med honom, plötsligen, såsom han senare förklarar, kringstrålade af “ett sken från himmelen, klarare än solens glans”,4Apg. 26:13,14. så härligt, att dödligas ögon ej kunde uthärda det. Förblindad och förvirrad föll Saulus till marken.Ag 112.2

    Medan skenet ännu omgaf dem, hörde Saulus en röst tala till honom och säga på ebreiska: “Saul,Saul, hvarför förföljer du mig? Och han sade: Hvem är du, Herre? Och Herren sade: Jag är Jesus, som du förföljer. Dig är svårt att spjärna mot udden”.Ag 112.3

    Uppfyllda af fruktan och nästan förblindade af det bländande skenet, hörde Saulus’ kamrater en röst, men sågo ingen människa. Men Saulus förstod den röst, som hade talat, och för honom uppenbarade sig tydligen det väsen, som talade, nämligen Guds Son. I det härliga väsen, som stod inför honom, såg han den korsfäste. Frälsarens anletsdrag blef för evigt intryckta på den till marken slagne judens själ, medan de ord, som talades, trängde in i hans hjärta med öfverväldigande kraft. I de mörka kamrarna af hans själ inströmmade en flod af ljus, som uppenbarade hela hans förflutna lifs okunnighet och villfarelse samt hans närvarande behof af den Helige Andes upplysande kraft.Ag 112.4

    Saulus insåg nu, att han i förföljelsen af Jesu lärjungar i verkligheten varit satans tjänare. Han fann, att hans öfvertygelse med hänsyn till det rätta och hans skyldighet i denna sak voro till stor del grundade på hans oryggliga förtroende till prästerna och rådsherrarna. Han hade trott dem, då de påstodo, att berättelsen om Kristi uppståndelse var en förslagen uppfinning af lärjungarna. Då nu Jesus själf uppenbarade sig för honom, blef han öfvertygad om sannfärdigheten af lärjungarnas påstående rörande denna sak.Ag 113.1

    I denna stund, då själen genomströmmades af himmelskt ljus, var Saulus’ sinne i liflig verksamhet. Den heliga skrifts profetior öppnades för hans förstånd. Han såg, hurusom judarnas förkastande af Kristus, hans korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd hade blifvit förutsagda af profeterna och att han sålunda bevisades vara den utlofvade Messias. Stefanus’ predikan, som slutade med att han stenades, rann nu Saulus lifligt i hågen, och han insåg, att martyren hade verkligen sett Guds härlighet, när han sade: “Se, jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida”.5Apg. 7:55,56. Prästerna hade förklaratAg 113.2

    detta för hädelse, men Saulus visste nu, att det var sanning.Ag 114.1

    Hvilken uppenbarelse var icke allt detta för förföljaren! Nu var Saulus viss om, att Messias hade kommit till jorden såsom Jesus af Nasaret och att han blifvit förkastad och korsfäst af dem, han kom att frälsa. Han visste äfven, att Kristus hade segrande uppstått ur grafven och att han farit upp till himmelen. I detta ögonblick af gudomlig uppenbarelse kom Saulus med förskräckelse ihåg, att Stefanus, som vittnade om en korsfäst och uppstånden Frälsare, hade med hans samtycke blifvit dödad och att han senare varit orsaken till att många andra af Jesu värdiga efterföljare hade under grym förföljelse drabbats af samma öde.Ag 114.2

    Frälsaren hade talat till Saulus genom Stefanus, hvilkens klara resonering ej kunde motsägas. Den lärde juden hade sett martyrens ansikte återspegla ljuset af Kristi härlighet, “liksom en ängels ansikte”.6Apg. 6:15. Han hade bevittnat Stefanus’ fördragsamhet mot sina fiender och hans förlåtande sinnelag. Han hade äfven sett den uthållighet och underdånighet, som uppenbarades hos många af dem, som på hans inrådan fingo lida förföljelse. Han hade till och med sett somliga med glädje uppoffra lifvet för sin tro.Ag 114.3

    Allt detta hade gjort ett djupt intryck på Saulus och ibland nästan öfverväldigat honom med den öfvertygelsen, att Jesus var den utlofvade Messias. Vid sådana tillfällen hade han kämpat hela nätter mot denna öfvertygelse, men hade hvarje gång kommit till det resultatet, att Jesus icke var Messias och att hans efterföljare voro bedragna svärmare.Ag 114.4

    Nu hade Kristus talat till Saulus med sin egen röst, sägande: “Saul, Saul, hvarför förföljer du mig”? Och frågan: “Hvem är du, Herre”? blef besvarad af samma röst: “Jag är Jesus, som du förföljer”. Kristus ställer sig här i sitt folks ställe. Genom att förfölja Jesu efterföljare hade Saulus riktat ett slag direkt mot himmelens Herre. I sina falska beskyllningar mot dem hade han falskeligen vittnat mot världens Frälsare.Ag 114.5

    Saulus tviflade ej ett ögonblick på, att den, som talade till honom, var Jesus af Nasaret, den länge väntade Messias, Israels hugsvalare och återlösare. Förvånad och skälfvande af rädsla frågade han: “Hvad skall jag göra, Herre”? Och Herren sade till honom: “Stå upp och gå in i staden, och det skall varda dig sagdt, hvad du bör göra”.Ag 115.1

    När härligheten försvunnit och Saulus stod upp, fann han, att han förlorat sin synförmåga. Den bländande klarheten af Kristi härlighet hade varit för stark för hans naturliga ögon, och när den försvann, befann han sig i djupaste mörker. Han trodde, att hans blindhet var ett straff från Gud, därför att han förföljt Kristi efterföljare. Han stapplade framåt i det förskräckliga mörkret, och under fruktan och förvåning hjälpte hans följeslagare honom, i det de “togo honom vid handen och ledde honom in i staden”.Ag 115.2

    På morgonen af denna händelserika dag hade Saulus nalkats Damaskus med känslor af tillfredsställelse öfver det förtroende, som öfversteprästerna skänkt honom. De hade gifvit honom ett allvarligt, ansvarsfullt uppdrag, nämligen att främja den judiska religionen genom att, om möjligt, i Damaskus förhindra spridningen af den nya tron. Han hade föresatt sig, att lians mission skulle krönas med framgång, och han såg framåt med glad förhoppning om en rik erfarenhet.Ag 115.3

    Men huru annorlunda, än han förväntade, blef icke hans ankomst till staden! Slagen med blindhet, hjälplös, plågad af samvetsagg, oviss om hvilket annat straff väntade honom, uppsökte han lärjungen Judas’ hem, och här fick han tillfälle nog att bedja och öfvertänka, livad som händt.Ag 116.1

    Under tre dagars tid “såg han icke och hvarken åt eller drack”. Dessa dagar af själsångest voro för honom såsom år. Med djup själsångest erinrade han sig om och om igen den del han hade i Stefanus’ martyrdöd. Med fasa tänkte han på den skuld, han ådragit sig, därigenom att han tillåtit prästernas och rådsherrarnas hat och fördomar att kontrollera sig, äfven då Stefanus’ ansikte strålade af himmelskt ljus. Med bedröfvelse och en förkrossad anda drog han sig till minnes de många gånger, han hade tillslutit sina ögon och öron för de mest slående bevis och oaflåtligen påskyndat förföljelsen mot dem, som trodde på Jesus af Nasaret.Ag 116.2

    Dessa dagar af själfrannsakning och förödmjukelse tillbringades i ensamhet. De troende hade blifvit varnade rörande afsikten med Saulus’ besök i Damaskus, och de fruktade, att han spelade någon hemlig roll för att så mycket lättare kunna bedraga dem, och därför undveko de att komma i beröring med honom och gåfvo honom ej sin sympati. Han kände ingen önskan att vädja till de oomvända judarna, med hvilka han, enligt förut uppgjord plan, ämnat förena sig i förföljelsen mot de troende; ty han visste, att de ville icke ens lyssna till berättelsen om hvad som händt honom. Han tycktes alltså vara afskild från all mänsklig medlidsamhet. Hans enda hopp om hjälp stod till en nådig Gud, till hvilken han ock vände sig med förkrossadt hjärta.Ag 116.3

    Under de långa timmar, Saulus var i ensamhet med Gud, drog han sig till minnes många af de skriftställen, som syftade på Kristi första ankomst. Med ett af öfverbevisning skärpt minne genomgick han i sitt sinne många af de profetior, som handlade om detta ämne. I det han öfvervägde deras betydelse, blef han förvånad öfver, att han varit så blind och oförståndig, samt öfver judarnas blindhet i allmänhet, i det de hade förkastat Jesus som den utlofvade Messias. Allt syntes nu klart för hans upplysta sinne. Han visste, att hans fördomar och otro hade försvagat hans andliga synförmåga och sålunda förhindrat honom från att i Jesus af Nasaret se den i profetiorna omtalade Messias.Ag 117.1

    I den mån Saulus öfverlämnade sig åt den Helige Andes öfverbevisande kraft, såg han sitt lifs bristfälligheter och erkände Guds lags djupgående fordringar. Han, som hade varit en stolt farisé, viss om att han var rättfärdigad genom sina goda gärningar, böjde sig nu inför Gud i barnslig ödmjukhet, bekännande sin ovärdighet och åberopande sig på en korsfäst och uppstånden Frälsares förtjänst. Han längtade efter att komma i full harmoni och gemenskap med Fadern och Sonen, och han uppsände brinnande böner till nådens tron om den förlåtelse och det antagande af Gud, som han så innerligen längtade efter.Ag 117.2

    Den ångerfulle fariseens böner voro icke förgäfves. Hans hjärtas innersta tankar och förnimmelser blefvo omskapade af den gudomliga nåden och hans ädlare förmågor och känslor kommo i harmoni med Guds eviga uppsåt. Kristus och hans rättfärdighet blefvo nu dyrbarare för Saulus än hela världen.Ag 117.3

    Saulus’ omvändelse är en slående belysning af den Helige Andes undergörande kraft att öfverbevisa människorna om synd. Han hade verkligen trott, att Jesus af Nasaret hade öfverträdt Guds lag och lärt människorna, att den ej längre var bindande. Men efter sin omvändelse erkände Paulus Jesus såsom den, hvilken kommit till världen för att försvara sin Faders lag. Han var öfverbevist om, att Jesus var upphofsmannen till hela det judiska offersystemet. Han såg, att vid korsfästelsen mötte förebilden sin motbild och att Jesus hade uppfyllt gamla testamentets profetior rörande Israels återlösare.Ag 118.1

    I berättelsen om Saulus’ omvändelse finna vi viktiga grundsatser framställda, hvilka vi alltid böra hålla i minnet. Saulus blef förd i direkt förbindelse med Kristus, och Kristus hade utvalt honom för ett stort verk. Saulus var ett af Kristi utvalda redskap, men Kristus omtalade dock ej genast, för hvilket verk, han hade bestämt honom. Han häjdade honom på hans bana och öfverbevisade honom om synd. Men när Saulus frågade: “Hvad vill du, att jag skall göra”? lät Kristus honom komma i förbindelse med sin församling för att af den erhålla kunskap om Guds vilja rörande honom.Ag 118.2

    Det underbara ljus, som upplyste Saulus’ mörka själ, kom från Kristus, men äfven Kristi lärjungar skulle göra något för honom. Kristus hade uppenbarat sig och verkat öfverbevisning; nu var den botfärdige i ett tillstånd, under hvilket han kunde mot- taga undervisning från dem, som Gud hade ordinerat därtill.Ag 118.3

    När Saulus i sin ensamhet i Judas’ hus fortfor att åkalla Gud, uppenbarade Herren sig i en syn för “en lärjunge vid namn Ananias” och omtalade för honom, att Saulus bad och var i behof om hjälp. “Stå upp och gå till den gatan, som kallas den raka, och sök i Judas’ hus en man vid namn Saulus, från Tarsus ; ty se, han beder. Och han har i en syn sett en man vid namn Ananias, komma in och lägga handen på honom, på det att han skulle få sin syn igen”.Ag 119.1

    Ananias kunde knappast tro ängelns ord; ty rapporterna om den bittra förföljelse, som Saulus hade uppväckt mot de heliga i Jerusalem, voro vidsträckt utspridda. Han begynte därför göra invändningar, sägande: “Herre, jag har af många hört om denne man, huru mycket ondt han har gjort dina heliga i Jerusalem, och här har han fullmakt af öfversteprästerna att fängsla alla dem, som åkalla ditt namn”. Men befallningen upprepades: “Gå; ty denne är mig ett utkoradt redskap till att bära mitt namn inför hedningar och konungar och Israels barn”.Ag 119.2

    Ananias efterkom ängelns befallning och uppsökte den man, som hade uttalat sådana hotelser mot alla, som trodde på Jesu namn; och läggande sin hand på den botfärdige och ångerfulle syndaren, sade han: “Saul, mi broder, Herren har sändt mig, Jesus, som syntes dig på vägen, där du kom, på det att du skall få din syn igen och uppfyllas med den Helige Ande. Och strax föll ifrån hans ögon såsom fjäll, och han fick sin syn igen och stod upp och vardt döpt”. Ag 119.3

    Sålunda stadfäste Kristus sin organiserade för- samlings myndighet och förenade Saulus med sina utvalda tjänare på jorden. Hans församling, som var hans representant på jorden, var skyldig att leda ångerfulla syndare in på lifvets väg.Ag 119.4

    Många hafva den föreställningen, att de äro ansvariga inför Kristus allena för sitt ljus och sin erfarenhet, oberoende af hans erkända efterföljare på jorden. Jesus är syndares vän, och hans hjärta ömmar för alla i deras elände. Han har all makt i himmelen och på jorden, men han respekterar de redskap, han ordinerat för människors upplysning och frälsning. Han visar syndaren till församlingen, som han gjort till ett medel för världens upplysning.Ag 120.1

    När Saulus, midt under det han var förblindad af villfarelser och fördomar, fick en uppenbarelse af Kristus, som han förföljde, blef han förd i omedelbar förbindelse med församlingen, som är världens ljus. I förevarande fall representerar Ananias Kristus och äfven församlingens tjänare på jorden, som blifvit valda att tjäna i Kristi ställe. I Kristi ställe berör Ananias Saulus’ ögon, så att han återfår sin syn. I Kristi ställe lägger han sin hand på honom, och i det han beder i Kristi namn, kommer den Helige Ande öfver Saulus. Allt utföres i Kristi namn och genom hans auktoritet. Kristus är källan; församlingen är det medel, genom hvilket han meddelar sig med människorna.Ag 120.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents