Kapitel LVI—Patmos.
Mer än ett halft sekel hade förflutit, sedan den kristna församlingen bildades. Under denna tid hade evangelii budskap rönt ständigt motstånd. Dess fiender hade aldrig tröttnat i sina försök, och slutligen hade de lyckats få den romerske kejsarens makt öfver på sin sida i kampen mot de kristna.Ag 562.1
I den förskräckliga förföljelse, som följde därpå, gjorde aposteln Johannes mycket för att stärka och stadfästa de kristna i deras tro. Han bar ett vittnesbörd, som hans motståndare ej kunde nedgöra och som hjälpte bröderna att med mod och trohet genomgå de pröfningar, som drabbade dem. När de kristnas tro syntes vackla inför det bittra motstånd, som de voro tvungna att möta, upprepade denne gamle och bepröfvade tjänare med kraft och vältalighet berättelsen om den korsfäste och uppståndne Frälsaren. Han stod fast i sin tro, och från hans läppar ljöd alltid det glada budskapet: “Det, som var från begynnelsen, det vi hafva hört, det vi hafva sett med våra ögon, det vi hafva beskådat och våra händer hafva vidrört, om lifvets ord,... det, som vi hafva sett och hört, det förkunna vi ock för eder”. Ag 562.2
Johannes uppnådde hög ålder. Han lefde, tills han fick se Jerusalem förstöras och det ståtliga templet läggas i ruiner. Han öfverlefde alla de andra lärjungarna, som umgåtts med Frälsaren under hans verksamhet på jorden, och därför hade hans budskap stor kraft, i det han förkunnade, att Jesus var Messias, världens återlösare. Ingen kunde betvifla hans uppriktighet, och genom hans predikan blefvo många omvända.Ag 563.1
De ledande bland judarna voro uppfyllda med bittert hat mot Johannes för hans oryggliga trohet mot Kristi sak. De förklarade, att deras bemödanden mot de kristna skulle vara förgäfves, så länge Johannes’ vittnesbörd ljöd i folkets öron. Om Jesu underverk och lära skulle komma i glömska, måste detta djärfva vittnesbörd nedtystas.Ag 563.2
Johannes blef därför kallad till Rom för att där förhöras angående sin tro. Här blef emellertid apostelns lära förvrängd inför myndigheterna, och falska vittnen anklagade honom för utbredandet af mot regeringen riktade villfarelser. Genom dessa beskyllningar hoppades hans fiender kunna röja honom ur vägen.Ag 563.3
Johannes försvarade sig själf på ett klart och öfverbevisande sätt samt med sådan okonstlad uppriktighet, att hans ord gjorde ett kraftigt intryck. Hans åhörare voro förvånade öfver hans visdom och vältalighet. Men ju mera öfverbevisande hans vittnesbörd var, desto bittrare blef hans motståndares hat. Kejsar Domitianus uppfylldes med raseri. Han kunde hvarken förneka de sanningar, som denne Kristi trogne försvarare framställde, ej heller öfvervinna den kraft, som åtföljde hans framställning, men han föresatte sig dock att nedtysta honom.Ag 563.4
Johannes blef kastad i en kittel med kokande olja; men Herren bevarade sin trogne tjänares lif på samma sätt, som han bevarade de tre ebréernas lif i den brinnande ugnen. Då orden uttalades: Så förgås alla, som tro på den bedragaren, Jesus’ Kristus från Nasaret, betygade Johannes: Min Mästare underkastade sig allt, som satan och hans änglar kunde uppfinna för att förödmjuka och plåga honom. Han utgaf sitt lif för att frälsa världen. Jag anser det vara en ära att få lida för hans skull. Jag är en svag och syndig människa. Kristus var helig, mild och obesmittad. Han gjorde ingen synd, ej heller blef något svek funnet i hans mun.Ag 564.1
Dessa ord hade sin verkan, och Johannes blef tagen upp ur kitteln af samma män, som kastat honom däri.Ag 564.2
Åter drabbades aposteln af en svår förföljelse. Genom ett kejserligt påbud blef Johannes bannlyst till ön Patmos “för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull”. Här, tänkte hans fiender, skulle ej hans inflytelse komma att göra sig känd. Slutligen måste han här dö af nöd och umbäranden.Ag 564.3
Patmos, en öde, klippig ö i det Ægeiska hafvet, hade af romerska regeringen gjorts till en bannlysningsort för brottslingar; men för Guds tjänare blef denna dystra boningsplats himmelens port. Skild från lifvets brådskande och stojande scener, var han här, efter förflutna års enträgna arbete, i åtnjutande af umgänge med Gud och Kristus och med änglar från liimmelen, och från dessa himmelska väsen mottog han undervisning för församlingen under hela dess framtid. De händelser, som skulle känneteckna de af slutande scenerna af denna världens historia, blefvo i hufvuddrag framställda för honom; och där upptecknade han de uppenbarelser han erhöll från Gud. När hans röst ej längre kunde vittna om honom, som han älskade och tjänade, skulle de budskap, som han fick på denna öde ö vara som en brinnande lampa, som upplyste de troende om Herrens planer och beslut rörande alla jordens nationer.Ag 564.4
Bland Patmos’ klippor och stenblock samtalade Johannes med sin Skapare. Han skådade tillbaka öfver sitt förflutna lif, och hans hjärta uppfylldes af frid vid tanken på de välsignelser, som han fått mottaga. Han hade fört ett kristligt lif, och i tron kunde han säga: “Vi veta, att vi hafva öfvergått från döden till lifvet”. Så förhöll det sig icke med kejsaren, som hade bannlyst honom. Han kunde endast skåda tillbaka på blodiga krigsfält och plundring, på ruinerade hem, på gråtande änkor och faderlösa barn — alltsammans en frukt af hans äregiriga åtrå efter öfvermakt.Ag 565.1
På sin afstängda vistelseort kunde Johannes närmare sätta sig in i den gudomliga maktens uppenbarelser, sådana de framställas i naturens bok såväl som på skriftens inspirerade blad. Han fann behag i att begrunda skapelsens verk och att beundra den gudomlige arkitekten. Under flydda år hade hans ögon skådat skogbeklädda kullar, grönskande dalar och bördiga slätter, och det hade alltid varit ett nöje för honom att i den sköna naturen spåra Skaparens visdom och makt. Han var nu omgifven af scener, som för många skulle synas dystra och motbjudande; men för Johannes var förhållandet helt annat. Hans omgifningar voro visserligen kala och ödsliga, men det blåa himlahvalfvet öfver honom var lika klart och skönt som öfver hans älskade Jerusalem. I de vilda, storslagna klipporna, i de hemlighetsfulla bråddjupen, i himlarymdernas härlighet kunde han inhämta stora och viktiga lärdomar. Allt förkunnade Guds makt och härlighet.Ag 565.2
Öfverallt omkring sig såg aposteln bevis på den flod, som hade öfversvämmat jorden på grund af att invånarna öfverträdt Guds lag. De väldiga klippblock, som uppslungats från hafvens djup och från jordens inre, när stora vattenmassor brusto fram ur jorden, påminde honom kraftigt om denna utgjutelse af Guds vrede. I rösten af många vatten, djup ropande till djup, kunde profeten igenkänna Skaparens röst. Hafvet, som piskades till raseri af de obarmhärtiga vindarna, voro för honom en bild af en vanärad Guds vrede. De väldiga vågorna, som vräkte sig med förskräcklig våldsamhet mot klipporna, hvilka såsom af en osynlig hand hejdade deras framfart, vittnade om den Allsmäktiges allt behärskande makt. Å andra sidan insåg han, huru svaga och dåraktiga de dödliga människorna äro, hvilka, fastän blott i stoftet krälande maskar, högmodas i sin inbillade visdom och makt och stålsätta sina hjärtan mot världsalltets härskare, såsom om Gud vore endast sådan, som de själfva äro. Klipporna påminde honom om Kristus, hans fasta Klippa, hos hvilken han kunde finna skydd för all fara. Från den bannlsyte aposteln på det klippiga Patmos hördes brinnande böner, och ur hans hjärta uppsteg en innerlig längtan efter Gud.Ag 566.1
Berättelsen om Johannes gifver oss en slående belysning på huru Gud kan bruka åldriga arbetare i sin tjänst. När Johannes blef bannlyst till ön Patmos, tänkte många, att hans tjänstetid var slut och att det gamla brutna röret kunde sönderfalla när som helst. Men Herren hade ännu bruk för honom. Han var bannlyst från sitt förra verksamhetsfält, men han upphörde dock icke att vittna om sanningen. Till och med på Patmos vann han nya vänner, och flera blefvo där omvända. Han hade ett glädjens budskap för dem, i det han förkunnade en uppstånden Frälsare, som i himmelen manade godt för sina barn, ända till dess han återvänder för att taga dem till sig. I sin höga ålder mottog Johannes flera uppenbarelser från himmelen, än han gjort under hela sitt föregående lif.Ag 567.1
Man borde hysa den ömmaste aktning för dem, som uppoffrat hela sitt lif i Guds verk. Dessa ålderstigna arbetare hafva troget stått på sin post under lifvets stormar och pröfningar. De torde nu vara svaga och bräckliga, men de äga ännu förmågor, som de kunna bruka i Guds verk. Fastän de äro utarbetade och ur stånd att bära de tunga bördor, som de yngre kunna och böra bära, kunna de gifva högst värderika råd.Ag 567.2
De torde hafva begått misstag, men af dessa hafva de lärt att undvika faror och villfarelser, och på grund däraf kunna de gifva visa råd. De hafva utstått profvet, och ehuru de hafva förlorat något af sina fysiska krafter, skjuter Herren dem icke åt sidan, utan han skänker dem särskild nåd och visdom.Ag 567.3
De, som hafva tjänat sin Mästare, när det var förenadt med svårigheter att verka för honom, de, som uthärdat under knappa omständigheter och förblifvit trogna, då endast få anammat sanningen, dessa böra hedras och respekteras. Herren önskar, att de yngre arbetarna skola vinna visdom, styrka och mognad genom att umgås med dessa trogna män. Må de yngre lära sig inse, att de äro storligen gynnade därigenom, att hafva sådana arbetare bland sig. Må de därför gifva dem en hedrad plats i sina rådplägningsmöten.Ag 567.4
När de, som hafva tillbringat hela sitt lif i Kristi tjänst, nalkas slutet af sin jordiska tjänstetid, skall den Helige Ande leda dem till att omtala de erfarenheter, som de hafva haft i förbindelse med Guds verk. Guds förunderliga styrelse med sitt folk och hans stora godhet, i det han frälst dem i pröfningens stund, böra omtalas för dem, som nyss kommit till tron. Gud önskar, att de gamla och bepröfvade tjänarna skola stå på sin post och utföra sin del för att frälsa män och kvinnor från att dragas ned i det ondas mäktiga malström. Han vill, att de skola bära den kristnes vapenrustning, till dess han bjuder dem att aflägga densamma.Ag 568.1
De kristna kunna från aposteln Johannes’ erfarenhet under tider af förföljelse draga en förunderlig lärdom, full af styrka och tröst. Gud hindrar icke de ogudaktiga från att utföra sina stämplingar, men han vänder deras onda anslag till nytta och välsignelse för dem, som fasthålla sin tro och förblifva trogna under pröfningar och strider. Ofta måste evangelii tjänare utföra sitt arbete under förföljelsens stormar, bittert motstånd och vanärande orättvisa. Under sådana förhållanden bör han ihågkomma, att den erfarenhet, som vinnes i pröfningens och lidandets glödheta ugn, är värd all den smärta, som han måste ut- stå. På detta sätt drager Gud sina barn närmare till sig, att han må visa dem deras svaghet såväl som sin styrka. Han lär dem att förlita sig på honom. Sålunda bereder han dem att möta svårigheter, att fylla ansvarsfulla platser och att uppfylla det kall, för hvilket Gud gifvit dem deras förmågor.Ag 568.2
I alla tidsåldrar hafva Guds utvalda vittnen varit utsatta för smädelse och förföljelse för sanningens skull. Josef blef beljugen och förföljd, emedan han stod fast i sin kyskhet och ärbarhet. David, Guds utvalde tjänare, blef af sina fiender jagad såsom ett villebråd. Daniel blef kastad i lejongropen, emedan han ej ville vara otrogen mot sin Gud. Job blef beröfvad sina jordiska ägodelar samt fick lida kroppsliga plågor, till dess han afskyddes af sina vänner och släktingar, men förblef under allt detta orubbligt trogen mot Gud. Jeremia kunde ej hindras från att tala ord, som Gud hade gifvit honom att tala, och hans vittnesbörd uppväckte konungens och furstarnas vrede till den grad, att han blef kastad i en vämjelig grop. Stefanus blef stenad, emedan han predikade Kristus och honom korsfäst. Paulus blef kastad i fängelse, hudflängd, stenad, ja, slutligen dödad, emedan han var Guds trogne budbärare bland hedningarna. Och Johannes blef bannlyst till ön Patmos “för Guds ords och Jesu Kristi vittnesbörds skull”.Ag 569.1
Dessa exempel på människors ståndaktighet bevisa, att Herren troget uppfyller sina löften, att han alltid är nära med sin uppehållande nåd. De utgöra ett vittnesbörd om trons kraft att motstå världens förföriska makt. Det är ett trons verk att i mörka stunder hvila trygg under Guds skyddande vingar samt att känna sig förvissad om, att vår Fader styr vår farkost, då den slungas omkring af storm och våg. Endast trons öga kan skåda bortom tidens gräns och rätteligen uppskatta värdet af de eviga tingen.Ag 569.2
Jesus gifver ej sina efterföljare någon förhoppning om att vinna jordisk ära och rikedom eller att få lefva ett lif, som är fritt från pröfningar. Däremot uppmanar han dem att följa honom på själfförsakelsens och vanärans stig. Den, som kom för att återlösa världen, måste kämpa mot det ondas makter. Onda människor och onda änglar bildade en obarmhärtig sammanslutning mot Fridsfursten. I hvarje ord och handling uppenbarade han gudomlig medlidsamhet, och denna hans olikhet med världens framkallade den bittraste fientlighet.Ag 570.1
Så skall det förhålla sig med alla, som vilja lefva gudeligen i Kristus Jesus. Förföljelse och vanära träffa alla, som äro ledda af Kristi Ande. Förföljelsens beskaffenhet är olika i olika tider, men själfva principen eller den anda, som underblåser den, är samma anda, som dödat Herrens utvalda ända sedan Abels dagar.Ag 570.2
Under alla tidsåldrar har satan förföljt Guds trogna barn. Han har plågat dem och dödat dem. Men i själfva döden hafva de segrat. De ha visat sig vara i besittning af hans kraft, som är mäktigare än satan. Ogudaktiga människor kunna plåga och dräpa kroppen, men de kunna icke komma åt det lif, som är doldt med Kristus i Gud. De kunna inspärra män och kvinnor inom fängelsets murar, men de kunna icke inspärra anden.Ag 570.3
Genom pröfning och förföljelse blir Guds härlighet, hans karaktär, uppenbarad i hans utvalda. De på Kristus troende, som hatas och förföljas af värl- den, blifva uppfostrade och utbildade i Kristi skola. På jorden vandra de på den smala vägen, och de blifva luttrade i lidandets ugn. De följa Kristus genom heta strider, och de lida själfförsakelse och bittra missräkningar, men det är på detta sätt de få lära sig syndens afskyvärdhet och förbannelse. Då de äro delaktiga i Kristi lidanden, kunna de skåda bortom denna världens mörker in i härligheten därofvan och säga: “Jag håller före, att denna tidens lidanden äro att akta för intet mot den härlighet, som på oss kommer att uppenbaras”. Ag 570.4
* * * * *