Kapitel XV—Befrielse ur fängelse.
“Vid samma tid bar konung Herodes händer på några af församlingen för att misshandla dem”.Ag 141.1
Vid denna tid regerade Herodes Agrippa öfver Judeen under romerske kejsaren Klaudius. Herodes var äfven tetrark i Galileen. Han bekände sig till den judiska tron och var synbarligen mycket nitisk med hänsyn till att uppfylla den judiska lagens ceremonier. Han önskade stå i gunst hos judarna, ty han hoppades därigenom kunna försäkra sig om sina ämbetsplatser och sina hederstitlar. I denna afsikt förföljde han Kristi församling, förödande de troendes hus och egendom samt kastande församlingens ledare i fängelse. Bland dessa var Jakob, Johannes’ broder, som han lät döda med svärd, såsom en annan Herodes hade låtit halshugga Johannes döparen. Då han såg, att detta behagade judarna väl, lät han äfven sätta Petrus i fängelse.Ag 141.2
Det var under påskhögtiden dessa grymheter föröfvades. På samma gång judarna firade sin förloss- ning ur Egyptens träldom och visade stort nit för Guds lag, öfverträdde de hvarje princip i denna lag genom att förfölja och döda dem, som trodde på Kristus.Ag 141.3
Jakobs död förorsakade stor sorg och förskräckelse bland de troende. När så äfven Petrus sattes i fängelse, började hela församlingen fasta och bedja.Ag 142.1
Herodes rönte stort bifall af judarna, därför att han lät döda Jakob, ehuru somliga klandrade det privata sätt, hvarpå denna handling utfördes, påstående, att en offentlig afrättning skulle ha verkat mera afskräckande på de troende och dem, som sympatiserade med dem. Herodes kvarhöll därför Petrus i fängelse i afsikt att än mera tillfredsställa judarna genom att offentligen afrätta honom. Det antyddes emellertid, att det vore förenadt med fara att afrätta den åldrige aposteln inför allt det folk, som då var församladt i Jerusalem. Man fruktade, att ett sådant skådespel kunde väcka känslor af sympati hos den stora folksamlingen.Ag 142.2
Prästerna och de äldste fruktade äfven, att Petrus kunde taga tillfället i akt att hålla ett af dessa kraftiga tal, som så ofta föranledt folket att närmare begrunda Jesu lif och karaktär — tal, som de med alla sina argument aldrig kunnat motbevisa. Petrus’ nit i att framhålla sanningen om Kristus hade ledt många att anamma evangelium, och rådsherrarna fruktade, att man skulle af konungen fordra hans frigifvande, om han gåfves tillfälle att försvara sin tro inför en så stor skara af folk, som kommit till staden för att tillbedja.Ag 142.3
Genom att Petrus’ afrättning på grund af föregifna orsaker uppsköts till efter påskhögtiden, fingo för samlingens medlemmar tid för djup hjärterannsakning och innerlig bön. De bådo utan återvändo för Petrus, ty det tycktes för dem omöjligt att undvara honom i verksamheten. De insågo, att de voro i en belägenhet, i hvilken de behöfde Guds särskilda hjälp, om Kristi församling ej skulle blifva omintetgjord.Ag 142.4
Emellertid kommo tillbedjare från alla nationer till templet, som blifvit invigdt för gudsdyrkan och som stod där i sin bländande skönhet och prakt, glittrande af guld och ädelstenar. Men Jehova kunde ej längre finnas i detta härliga palats. Som nation hade Israel skilt sig från Gud. När Kristus vid slutet af sin jordiska verksamhet betraktade det inre af detta tempel, sade han: “Se, edert hus skall lämnas eder öde”. Hittills hade Guds Son kallat templet sin Faders hus, men då han nu trädde ut ur dess praktfulla rum, upphörde för evigt Guds närvaro i det tempel, som byggts för hans ära.Ag 143.1
Dagen för Petrus’ afrättning blef slutligen bestämd, men de troende fortforo ännu i bön. Och medan deras sympati och alla deras krafter togos i anspråk under brinnande bönerop om hjälp, vakade Guds änglar öfver aposteln i hans fängelsecell.Ag 143.2
Herodes kom ihåg, hur apostlarna vid ett annat tillfälle kommit ut ur fängelset, och han vidtog därför särskilda försiktighetsmått. För att omintetgöra alla möjligheter för undflykt sattes Petrus under bevakning af sexton soldater, som i olika afdelningar skiftesvis bevakade honom dag och natt. I sin cell satt han ständigt mellan två soldater och var bunden med två kedjor, hvilka voro fästade omkring handleden af en af dessa soldater. Han kunde således ej röra sig, utan att soldaterna märkte det. Med fängelseportarna väl tillbommade och med en stark bevakning vid dem fanns ingen utsikt till räddning eller flykt. Men i människans yttersta nöd får Gud tillfälle att visa sin kraft.Ag 143.3
Petrus förvarades i en cell, som var uthuggen i själfva klippan, och ingången därtill var starkt tillspärrad, och de vakthafvande soldaterna höllos ansvariga för fångens kvarhållande i fängelset. Men riglar och bommar och den romerska vakten, hvilket allt synbarligen gjorde det omöjligt för någon mänsklig hjälp att komma till fångens undsättning, skulle göra Guds seger ännu mera fullständig i räddningen af Petrus. Herodes upplyfte sin hand mot allsmäktig Gud, men han skulle blifva grundligt besegrad. Gud skulle nu få tillfälle att visa sin makt genom att rädda det dyrbara lif, som judarna sökte förgöra genom sina stämplingar.Ag 144.1
Vi ha kommit till den sista natten, innan Petrus skulle afrättas. En mäktig ängel utsändes från himmelen att rädda Petrus. De starka portarna, som inneslöto Guds helige tjänare i den dystra fängelsecellen, öppnas utan människohänder. Den Högstes ängel träder in, och portarna tillslutas utan minsta ljud. Han träder in i cellen, och där ligger Petrus i en fullkomlig förtröstans lugna slummer.Ag 144.2
Det ljus, som omgifver ängeln, upplyser hela cellen, men väcker icke aposteln. Icke förrän han beröres af ängelns hand och han hör en röst säga: “Stå genast upp!” vaknar han så mycket, att han kan se sin cell upplyst af himmelens ljus och en ängel i strålande härlighet stående inför honom. Ofrivilligt lyder han de uttalade orden, och då han upplyfter sina händer, blir han varse, att kedjorna hafva fallit af.Ag 144.3
Åter ljuder den himmelske hudbärarens röst till honom:“Omgjorda dig och tag på dig dina skor”. Och åter fogar Petrus sig ofrivilligt efter den gudomliga befallningen, ty alltsammans tyckes för honom som en dröm eller syn. Ännu en gång höres ängeln tala: “Tag på dig din mantel och följ mig”. Så skrider han mot dörren, åtföljd af den vanligen så språksamme Petrus, som dock nu är stum af öfverraskning. De stiga båda öfver vakten och nå den starkt tillbommade porten, som öppnas af sig själf och tillslutes åter, medan vakten både inom och utom förblifver tyst och stilla på sin post.Ag 145.1
De nå den andra porten, som likaledes är bevakad både inom och utom. Den svänger upp lika ljudlöst som den första, och så snart de gått igenom, tillslutes den lika ljudlöst. På samma sätt passera de genom den yttre porten och befinna sig slutligen på gatan. Inga ord uttalas, och intet ljud af fotsteg höres. Omgifven af ett bländande sken, skrider ängeln framåt, åtföljd af Petrus, som ännu är förvirrad och tror alltsammans vara en dröm. Sålunda fortsätta de en gata fram, och då ängeln nu fullbordat sin mission, försvinner han helt plötsligt.Ag 145.2
Det himmelska ljuset försvann så småningom, och Petrus fann sig själf omsluten af djupt mörker, men så snart hans ögon blifvit vana därvid, minskades det, hvarvid han upptäckte, att han var ute på gatan, där den kyliga nattluften svalkade hans panna. Han insåg nu, att han var fri och befann sig på en gata, där han ofta förr varit och den han morgonen förut väntat se för sista gången.Ag 145.3
Petrus sökte nu återkalla i minnet, hvad han genomgått under de senaste ögonblicken. Han kom ihåg, att han hade insomnat mellan två soldater och att han då var bunden samt att man aftagit honom sandalerna och den yttre manteln. Nu fann han vid undersökning, att han var fullständigt klädd. Hans svullnade handleder voro ej längre fjättrade. Han visste nu, att hans frigörelse ej var blott en drömbild eller en syn, utan en stor verklighet. Följande dag skulle han hafva blifvit förd ut för att afrättas, men se, en ängel hade befriat honom ur fängelset och räddat honom från döden! “Då nu Petrus kom till sig igen, sade han: Nu vet jag för visso, att Herren har utsändt sin ängel och räddat mig från Herodes’ hand och från allt hvad judarnas folk har väntat”.Ag 145.4
Aposteln gick genast till det hus, där bröderna voro församlade och där de voro förenade i innerlig bön för honom. “När han klappade på dörren till porten, kom en tjänsteflicka vid namn Rode ut för att höra hvem det var. Och då hon igenkände Petri röst, lät hon i glädjen icke upp porten, utan lopp in och berättade, att Petrus stod utanför porten. Och de sade till henne: Du är från dina sinnen. Men hon bedyrade, att så var. Då sade de: Det är hans ängel. Men Petrus fortfor att klappa, och när de öppnade, fingo de se honom och blefvo bestörta. Då vinkade han åt dem med handen, att de skulle tiga, och omtalade för dem, huru Herren hade fört honom ut ur fängelset”. Och Petrus gick “därifrån och begaf sig till en annan ort”. De troendes hjärtan voro nu fyllda af glädje och tacksägelse, därför att Gud hört och besvarat deras böner och räddat Petrus ur Herodes ‘ hand.Ag 146.1
Följande dag var en stor skara folk samlad för att bevittna apostelns afrättning. Herodes skickade ämbetsmän till fängelset för att hämta Petrus, som skulle föras till afrättningsplatsen under stor förevisning af skyltvakter öch vapenglitter ej allenast för att man skulle hindra fångens flykt, utan äfven för att injaga fruktan hos alla, som sympatiserade med honom, och för att visa konungens makt.Ag 146.2
När fångvaktarne vid fängelsedörren funno, att fången hade undkommit, grepos de af fasa. Det hade blifvit dem strängt förelagdt, att de med sitt lif voro ansvariga för fångens lif, och på grund häraf hade de vidtagit särskilda och utomordentliga försiktighetsmått. När ämbetsmännen kommo för att hämta fången, voro soldaterna ännu vid fängelsedörren, som ännu var riglad och tillbommad, och kedjorna voro ännu fästa omkring soldaternas handleder. Men fången var borta.Ag 147.1
När rapporten om Petrus’ flykt bragtes till Herodes, blef han utom sig af vrede och raseri. Han beskyllde fångvaktarna för otrohet och befallde, att de skulle dödas. Herodes visste, att ingen mänsklig makt hade kunnat rädda Petrus, men han ville ingalunda erkänna, att en gudomlig makt omintetgjort hans planer, utan trotsade fräckt Gud.Ag 147.2
En kort tid efter Petrus’ underbara befrielse ur fängelset for Herodes till Cesarea. Under sin vistelse där tillställde han en stor fest, som var afsedd att väcka folkets beundran och vinna dess bifall. Denna fest bevistades af nöjeslystna från alla håll, och man hängaf sig åt fråsseri och vindrickande. Med stor pomp och ståt visade Herodes sig inför folket och höll ett oratoriskt festtal. Han var klädd i en af silfver och guld skimrande skrud, som glittrade i solens ljus och bländade åskådarnas ögon. Hans impone- rande, majestätiska utseende och hans vältalighet gjorde ett kraftigt intryck på den samlade folkskaran. Redan berusade af vin, blefvo de lätt hänryckta och bedårade af hans utseende och hans vältaliga ord, och vilda af förtjusning öfverröstade de honom med smicker och loford, ropande, att ingen dödlig kunde hafva ett sådant utseende eller vara i besittning af sådan vältalighet. De förklarade vidare, att de alltid respekterat honom som en regent, men skulle nu tillbedja honom som en gud.Ag 147.3
Somliga af de röster, som nu så förhärligade denne nedrige syndare, hade några år förut höjt det vilda ropet: Bort med Jesus! Korsfäst honom! Korsfäst honom! Judarna hade förkastat Kristus, hvars kläder voro grofva och ofta trådslitna, men dock omslöto ett hjärta af gudomlig kärlek. Under detta ringa yttre kunde deras ögon icke se lifvets och härlighetens Herre, ej ens då hans makt uppenbarades inför dem i gärningar, som intet mänskligt väsen kunde utföra. Men de voro nu färdiga att som en gud tillbedja en högmodig konung, under hvars ståtliga skrud af silfver och guld fanns ett fördärfvadt och grymt hjärta.Ag 148.1
Herodes visste, att han ej förtjänade denna hyllning och de loford, som han blef föremål för, men han mottog dock folkets afgudadyrkan såsom om han varit en gud. Hans hjärta klappade af segerfröjd, och ett uttryck af tillfredsställd stolthet hvilade öfver hans ansikte, då han hörde ropet: “Guds röst är detta och icke en människas”.Ag 148.2
Men plötsligt kom en förskräcklig förändring öfver honom. Hans ansikte blef blekt som döden och förvridet af smärta. Stora droppar af svett fram- pressades ur hans porer. Han stod för ett ögonblick såsom förstenad af smärta och fasa; därpå vände han sitt dödsbleka ansikte mot sina förskräckta vänner och ropade med förtviflan: Den, som I upphöjen såsom en gud, har träffats af döden.Ag 148.3
Under den mest kvalfulla ångest bars han bort från denna scen af ståt och glam. Ett ögonblick förut hade han varit det stolta föremålet för en ofantlig folkskaras hyllning och loford; nu insåg han, att han var i händerna på en långt mäktigare härskare, än han själf var. Han begynte lida af samvetsagg. Han kom ihåg den oefterlåtliga förföljelse, han utöfvat mot Kristi efterföljare. Han erinrade sig den grymma befallning han gifvit, att den oskyldige Jakob skulle af rättas och hur han beslutit att döda aposteln Petrus. Han påminde sig, hur han i grämelse och raseri öfver sin missräkning hade utkräft en orättfärdig hämnd af fångvaktarna. Han kände, att Gud nu begynt att straffa den skoningslöse förföljaren. Han fann ingen lisa i kroppslig smärta och hjärteångest, och han kunde ej heller vänta någon.Ag 149.1
Herodes kände väl den lag, som säger: “Du skall inga andra gudar hafva jämte mig”. Och han visste, att då han mottog folkets hyllning, fyllde han sitt syndamått och ådrog sig Jehovas rättvisa vrede.Ag 149.2
Samma ängel, som hade kommit från den kungliga salen i liimmelen för att rädda Petrus, var det sändebud, som bragte Guds vrede och straffdom öfver Herodes. Ängeln vidrörde Petrus för att väcka honom från hans slummer. Men detta var ett helt annat vidrörande än det, hvarigenom den ogudaktige konungens stolthet slogs ned, då den Allsmäktiges straffdom drabbade honom. Under denna vedergäl- lande kemsökelse från Gud dog Herodes under stor ångest och kroppslig smärta.Ag 149.3
Denna uppenbarelse af gudomlig rättvisa hade en kraftig inflytelse öfver folket. Ryktet, att Kristi apostel hade genom ett underverk blifvit räddad från fängelse och död, medan hans förföljare träffats af Guds förbannelse, utbredde sig i alla länder och föranledde många att tro på Kristus.Ag 150.1
Alla dessa erfarenheter — Filippus blir af en ängel visad vägen till en sanningssökare, Kornelius får genom en ängel ett budskap från Gud, en ängel befriar Petrus ur fängelse, där han satt under dödsdom — alla dessa visa, hvilken innerlig förbindelse, som existerar mellan himmelen och jorden.Ag 150.2
Dessa berättelser om änglabesök borde uppmuntra och stärka Guds tjänare. I vår tid lika mycket som i apostlarnas dagar fara himmelska sändebud hit och dit på jorden, sökande att trösta de bedröfvade, att beskydda de oomvända, och för att vinna människors hjärtan för Kristus. Vi kunna icke se dem personligen, men de äro icke desto mindre med oss, ledsagande, styrande, skyddande.Ag 150.3
Himmelen och jorden komma nära hvarandra genom den hemlighetsfulla stegen, hvars fot står på jorden, medan dess öfre ände når den Eviges tron i himmelen, och på hvars strålande trappsteg Guds änglar ständigt fara upp och ned, förande de nödställdas och lidandes böner till vår himmelske Fader samt bringande välsignelse och hopp, uppmuntran och hjälp till människors barn. Dessa ljusets änglar omgifva själen med en himmelsk atmosfär och lyfta den uppåt mot det osynliga och eviga. Yi kunna ej se deras gestalter med våra naturliga ögon. Endast med våra andliga ögon kunna vi urskilja himmelska ting. Endast det andliga örat kan upptäcka harmonien hos de himmelska rösterna.Ag 150.4
“Herrens ängel slår sitt läger omkring dem, som frukta honom och befriar dem”. Gud gifver sina änglar i uppdrag att rädda hans utvalda från olycka, att skydda dem från “pesten, som går fram i mörkret” och från “farsoten, som ödelägger vid middagens ljus”. Änglar hafva gång efter annan talat med människor, såsom en vän talar med sin vän, samt räddat dem ur fara. Ofta hafva änglars uppmuntrande ord gifvit de trogna nytt mod och lyft deras sinnen upp öfver det jordiska, så att de i tron kunnat se de hvita kläderna, kronan och segerpalmerna, som skola räckas segervinnarna, när de en gång samlas omkring den stora hvita tronen.Ag 151.1
Det är änglarnas mission att komma i innerlig beröring med de pröfvade, de lidande, de frestade. De betjäna outtröttligt dem, för hvilka Kristus har dött. När syndare blifva förda till Frälsaren, skynda änglar till himmelen med den glada nyheten därom, och då blir det fröjd bland den himmelska härskaran. Det “varder glädje i himmelen öfver en enda syndare, som bättrar sig, mer än öfver nio och nittio rättfärdiga, som ingen bättring behöfva”. En rapport föres till himmelen öfver hvarje framgångsfull ansträngning att fördrifva mörkret och utbreda budskapet om Jesus. När sådana handlingar omtalas inför Fadern, utgår ett brus af glädje från den himmelska härskaran.Ag 151.2
Himmelens herradömen och väldigheter äro djupt intresserade i den strid, som Guds tjänare under synbarligen ogynnsamma omständigheter utkämpa på jorden. Nya eröfringar göras, nya ärekransar vinnas, i det de kristna samlas omkring sin Frälsares banér och gå ut för att kämpa trons goda kamp. Hela änglahären står till tjänst för Guds ödmjuka, förtröstande folk, och då Herrens arbetskår här på jorden uppstämmer sina lofsånger, förenar den himmelska sångkören sina röster med den i lof och tacksägelse till Gud och hans Son.Ag 151.3
Vi behöfva lära bättre förstå änglarnas heliga mission. Hvarje Guds barn bör ihågkomma, att himmelska väsen äro ständigt närvarande för att hjälpa. Osynliga himmelska härar omgifva ständigt dem, som ödmjukt tro Guds löften och förtrösta på honom. Keruber, serafer och änglar, som äro “starka hjältar”, stå på Guds högra sida, och de äro “alla tjänsteandar, som utsändas till tjänst för deras skull, som skola ärfva frälsning”.Ag 152.1