Kapitel XLVII—Paulus' sista fångenskap.

Paulus’ arbete bland församlingarna, sedan han blifvit frikänd i Rom, undslapp icke hans fienders uppmärksamhet. Ända sedan förföljelsen började under Neros regering hade de kristna allestädes varit under lagens bann. Efter en tid kommo de otrogna judarna på den idén att lägga skulden på Paulus för branden i Rom. Icke en enda af dem tänkte för ett ögonblick, att han var skyldig; men de visste, att den ringaste skymt af möjlighet för en sådan beskyllnings trovärdighet skulle besegla hans dom. Grenom deras bemödanden blef Paulus åter arresterad och skyndsamt bortförd i sin sista fångenskap.Ag 483.1

På denna sin sista resa till Rom åtföljdes Paulus af flera af sina forna kamrater, medan andra gärna önskade dela hans öde, men blefvo af honom afrådda från att sålunda blottställa sina lif. Hans utsikter voro denna gång långt mindre gynnsamma än under hans förra fångenskap. Förföljelsen under Nero hade storligen förminskat de kristnas antal i Rom. Tu- sentals hade lidit martyrdöden för sin tro, och många hade lämnat staden, medan de, som voro kvar, voro mycket nedslagna och förskräckta.Ag 483.2

Paulus belf genast efter sin ankomst till Rom kastad i en dyster fängelsecell för att förblifva där, tills han fullbordade sitt lefnadslopp. Eftersom han var anklagad för att hafva anstiftat ett af de värsta brott, som kunde utöfvas mot staden och nationen, var han föremål för allmänt förakt.Ag 484.1

De få vänner, som delat apostelns bördor med honom, begynte nu lämna honom. Somliga lämnade honom helt och hållet, medan andra reste ut till olika församlingar i någon mission, och bland dessa voro Fygellus och Hermogenes de första. Sedan öfvergaf Demas den förföljde aposteln, därtill skrämd af hotande faror och svårigheter. Kreskens blef af Paulus sänd till församlingarna i Galatien, Titus till Dalmatien, Tykikus till Efesus. I sitt bref till Timoteus sade Paulus rörande denna erfarenhet: : Endast Lukas är hos mig”. ^{12 Tim 4:1.} Aldrig förr hade aposteln behöft sina bröders närvaro och tjänst så mycket som nu, försvagad som han var af ålder, möda och svårigheter samt inspärrad i en mörk och fuktig cell i ett romerskt fängelse. Den hjälp han kunde få af Lukas, sin älskade lärjunge och trogne vän, var honom till stor tröst och iståndsatte honom att meddela sig med sina bröder och med världen utomkring.Ag 484.2

Under denna pröfvande tid gladdes Paulus öfver att ofta få besök af Onesiforus. Denne hjärtevänlige efesier gjorde allt han kunde för att bringa ljus och lättnad till Paulus i hans eljes så dystra fångenskap. Hans älskade lärare var i fängelse för sanningens skull, medan han själf var i frihet; han sparade där- för inga bemödanden för att göra Paulus’ tillstånd mera drägligt.Ag 484.3

I det sista bref, som aposteln skref, säger han om denne trogne lärjunge: “Herren gifve Onesiforus' hus barmhärtighet; ty han har ofta vederkvickt mig och har icke blygts för min boja, utan då han var i Rom, sökte han mig mycket flitigt och fann mig. Herren gifve honom, att han måtte finna barmhärtighet hos Herren på den dagen. Och all den tjänst, som han har gjort i Efesus, känner du själf bäst”. ^{22 Tim. 1:16-18.}Ag 485.1

Grud har själf nedlagt i människohjärtat en åtrå efter kärlek och sympati. Under sin djupa ångest i Gretsemane längtade Frälsaren själf efter lärjungarnas sympati. Och fastän Paulus ej visade, att han lät sig påverkas af sina svårigheter och lidanden, längtade han dock efter sina bröders närvaro och medlidsamhet. Onesiforus ‘ besök, som vittnade om denne broders trohet under en tid, då Paulus var ensam och öfvergifven, bragte glädje och tröst till en, som hade uppoffrat sitt lif för att betjäna andra.Ag 485.2

* * * * *