Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Apostlagärningarna - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel XXXV—Frälsning för judarna.

    Efter många oundvikliga förhinder ankom Paulus slutligen till Korint, den stad, där han arbetat under så djup ängslan och som äfven sedan han lämnade den varit föremål för hans innerliga omsorg. Han fann, att många af dem, som kommo till tron där, ännu älskade honom såsom den, som först delgifvit dem evangelii ljus. När han hälsade på dessa lärjungar och fick erfara bevis på deras trohet och nit, fröjdade han sig, att hans arbete i Korint ej hade varit förgäfves.Ag 367.1

    De troende i Korint, hvilka en gång varit så benägna att förglömma sin höga kallelse i Kristus Jesus, hade utvecklat en stark kristlig karaktär. Deras ord och handlingar visade, hvad Guds nåds omskapande kraft förmår göra, och de hade nu en kraftig inflytelse för det goda i denna hufvudort för hedendom och vidskepelse. I umgänget med sina älskade kamrater i arbetet och med dessa trogna bröder fann aposteln hvila för sin trötta och ängsliga själ.Ag 367.2

    Under sin vistelse i Korint fann Paulus tid att skåda framåt till nya och vidsträcktare verksamhetsfält. Hans påtänkta resa till Rom upptog nu särskildt hans tankar. En af hans käraste förhoppningar och mest omhuldade planer var att se den kristna tron få fast rotfäste i den då kända världens stora medelpunkt. En församling hade redan blifvit upprättad i Rom, och aposteln önskade erhålla de närvarande kristnas samverkan i det arbete, som han hade i sinnet att utföra i Italien och andra länder. För att bereda vägen för inträde bland dessa bröder, af hvilka många ännu voro främlingar för honom, sände han dem ett bref, i hvilket han tillkännagaf sin afsikt att besöka Rom samt sin förhoppning att plantera korsets fana i Spanien.Ag 368.1

    I sitt bref till romarna framhöll Paulus evangelii stora principer. Han framställde sina åsikter i de frågor, som då voro under diskussion inom judiska och hedniska församlingar, samt visade, att de förhoppningar och löften, som en gång särskildt tillhört judarna, erbjödos nu äfven åt hedningarna.Ag 368.2

    Med stor klarhet och kraft framställde aposteln läran om rättfärdiggörelse genom tron på Kristus. Han hade den förhoppningen, att andra församlingar äfven kunde draga nytta af den undervisning, som han sände till de kristna i Rom. Men huru dunkelt var likväl ej hans förutseende rörande den vidtomfattande inflytelse, som hans ord skulle utöfva! Under alla tidsåldrar har den stora sanningen om rättfärdighet genom tron utgjort ett kraftigt fyrbåksljus, som lyst förlorade syndare in i lifvets hamn. Det var detta ljus, som förskingrade det mörker, som omtöcknade Luthers sinne, och för honom uppenbarades Je- su blods kraft att rena från synd. Samma ljus har för tusentals af synden betryckta själar upplyst vägen till den sanna källan till förlåtelse och frid. För detta bref till församlingen i Rom har hvarje kristen stor orsak att prisa Gud.Ag 368.3

    I detta sitt bref omtalade Paulus fritt den börda han kände för judarna. Ända sedan han blef omvänd hade han hyst en innerlig längtan att hjälpa sina judiska bröder till en klarare uppfattning af evangelii budskap. “Mitt hjärtas önskan och min bön till Gud är för dem, att de må blifva frälsta”, förklarade han.Ag 369.1

    Detta var ej blott en tillfällig känsla hos aposteln. Han bad ständigt till Gud för israeliterna, som ej hade lyckats erkänna Jesus af Nasaret som den utlofvade Messias. Han försäkrade de troende i Rom: “Jag talar sanning i Kristus — jag ljuger icke; mitt samvete bär mig vittnesbörd i den Helige Ande — att jag har stor sorg och oaflåtligt kval i mitt hjärta. Ty jag önskade, att jag själf vore förbannad ifrån Kristus för mina bröders skull, som äro mina anförvanter efter köttet, hvilka äro israeliter, hvilka barnaskapet tillhör och härligheten och förbunden och lagstiftningen och gudstjänsten och löftena, och hvilka fäderna tillhöra, och från hvilka Kristus är efter köttet, hvilken är Gud öfver allting, välsignad evinnerligen. Amen”.Ag 369.2

    Judarna voro Guds utvalda folk, genom hvilket han hade för afsikt att välsigna hela människosläktet. Gud hade upprest många profeter bland dem. Dessa hade förutsagt, att en Återlösare skulle komma och att han skulle blifva förkastad och dödad af dem, som borde hafva varit de första att igenkänna honom som den utlofvade Messias.Ag 369.3

    Profeten Esaia skådade ned genom seklerna och såg, huru profet efter profet och slutligen äfven Guds Son blefvo förkastade, och han fick en ingifvelse att skrifva om huru Återlösaren blef anammad af dem, som aldrig förut varit räknade bland Israels barn. Paulus hänvisar till denna profetia och säger: “Och Esaia dristar sig till och säger: Jag har blifvit funnen af dem, som icke sökte mig, jag ar blifvit uppenbar för dem, som icke frågade efter mig. Men om Israel säger han: Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträfvigt folk”.Ag 370.1

    Men oaktadt Israel förkastade Guds Son, förkastade Gud icke Israel. Lyssna till Paulus, i det han fortsätter med sitt argument: “Så säger jag nu: Icke har väl Gud förkastat sitt folk? Bort det; ty äfven jag är en israelit, af Abrahams säd, af Benjamins stam. Gud har icke förkastat sitt folk, hvilket han hade förut känt. Eller veten I icke hvad skriften säger om Elias, huru han uppträder inför Gud mot Israel, sägande: Herre, de hafva dräpt dina profeter och nedbrutit dina altaren, och jag har blifvit lämnad allena kvar, och de fara efter mitt lif? Men hvad säger honom Guds svar? Jag har låtit kvar åt mig sju tusen män, som icke hafva böjt knä för Baal. Likaså finnes ock i denna tiden en kvarlefva enligt utkorelsen af nåd”.Ag 370.2

    Israel hade stapplat och fallit, men detta gjorde det icke omöjligt för dem att stå upp igen. Som svar på frågan: “Icke hafva de väl stött emot, på det att de skulle falla”? svarar aposteln: “Bort det; utan genom deras fall har frälsningen vederfarits hedningarna, för att väcka dem till ifver. Men har nu deras fall blifvit världens rikedom och deras förminskning blifvit hedningarnas rikedom, huru mycket mer deras fullhet! Men till eder, hedningar, säger jag: Så vidt jag nu är hedningarnas apostel, ärar jag mitt ämbete, om jag tilläfventyrs kan uppväcka dem, som äro mitt kött, till ifver, och frälsa några af dem. Ty om deras förkastelse är världens försoning, hvad skall då deras upptagande blifva annat än lif ifrån de döda”?Ag 370.3

    Det var Guds afsikt att hans nåd skulle uppenbaras såväl bland hedningarna som bland israeliterna. Detta hade blifvit tydligt framställdt i gamla testamentets profetior. Aposteln gör bruk af några af dessa profetior i sitt argument. “Har icke krukomakaren makt öfver leret”, frågar han, “till att af samma massa göra ett käril till heder, ett annat till vanheder? Men om Gud, ehuru han vill visa sin vrede och kungöra sin makt, med stor långmodighet har fördragit sin vredes käril, som voro tillredda till förtappelse, och det för att uppenbara sin härlighets rikedom öfver sin barmhärtighets käril, hvilka han förut har beredt till härlighet! Såsom sådana har han ock kallat oss, icke allenast af judarna, utan ock af hedningarna, såsom han ock säger hos Osea: Det, som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk, och den icke älskade, henne skall jag kalla den älskade ; och det skall ske, att på den ort, där det har varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk, där skola de kallas den lefvande Gudens barn”. 1Se Os. 1:10.Ag 371.1

    Men oaktalt Israel afföll som nation, fanns det en ansenlig kvarlefva af sådana judar, som skulle blifva frälsta. Vid tiden för Frälsarens första ankomst funnos trogna män och kvinnor, som med glädje hade mottagit Johannes döparens budskap och därigenom ledts till att ånyo forska i profetiorna, som förutsade Messias. Den första kristna församlingen bildades af dessa trogna judar, som erkände Jesus af Nasaret vara den, efter hvilkens ankomst de hade längtat. Det är denna kvarlefva Paulus åsyftar i följande förklaring: “Är förstlingen helig, så är ock hela degen helig, och om roten är helig, så äro ock grenarna heliga”Ag 371.2

    Paulus liknar de öfverblifna i Israel vid ett ädelt oljeträd, från hvilket somliga af grenarna blifvit afbrutna, medan han liknar hedningarna vid grenarna af ett vildt oljeträd, hvilka blifvit inympade i det goda trädet. Härom skrifver han till de troende hedningarna: “Om några af grenarna hafva blifvit afbrutna, och du, som är af ett vildt oljeträd, har blifvit inympad bland dem och med dem delaktig af oljeträdets rot och fetma, så förhäf dig icke öfver grenarna. Men om du förhäf ver dig, så bär du ju icke roten, utan roten dig. Du torde då säga: Grenarna blefvo afbrutna, på det att jag skulle inympas. Rätt så; de blefvo afbrutna genom otron, men du står genom tron. Var icke stolt i ditt sinne, utan var i räddhåga. Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, torde han icke heller skona dig. Så se nu Guds godhet och stränghet, stränghet mot dem, som föllo, och godhet mot dig, så framt du förblifver i godheten; annars varder ock du afhuggen”.Ag 372.1

    Genom otro och förkastande af himmelens plan rörande Israel hade detta folk som en nation förlorat sin förbindelse med Gud. Men de grenar, som hade blifvit skilda från det ursprungliga trädet, kunde Gud åter inympa i det sanna trädet, åter förena dem med det sanna Israel — kvarlefvan, som förblifvit trogen mot sina fäders Gud. Aposteln säger om dessa af- brutna grenar: “Äfven de skola inympas, om de icke förblifva i otron, ty Gud är mäktig att åter inympa dem”. Och till hedningarna skrifver han: “Om du har blifvit afhuggen från det af naturen vilda oljeträdet och mot naturen inympad i ett ädelt oljeträd, huru mycket mer skola då ej dessa, som äro naturliga grenar, inympas i sitt eget oljeträd! Ty jag vill icke, mina bröder, att I skolen vara i okunnighet om denna hemlighet — på det att I icke mån anse eder själfva för vise — att förhärdelse har endels träffat Israel till dess hedningarnas fullhet har ingått”.Ag 372.2

    “Och så skall hela Israel varda frälst, såsom det är skrifvet: Från Sion skall förlossaren komma, och han skall bortskaffa ogudaktigheterna från Jakob. Och detta skall vara mitt förbund med dem, då jag borttager deras synder. Efter evangelium äro de fiender, för eder skull, men efter utkorelsen äro de älskade, för fädernas skull. Ty Guds nådegåfvor och kallelse äro sådana, att han icke ångrar dem. Ty såsom ock I fordom icke trodden på Gud, men nu hafven fått barmhärtighet genom dessas otro, så hafva nu ock dessa icke trott, på det att genom den barmhärtighet, som har vederfarits eder, äfven de måtte få barmhärtighet. Ty Gud har inneslutit alla under otro, på det att han skulle förbarma sig öfver alla”.Ag 373.1

    “O hvilket djup af rikedom och visdom och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! Ty hvem har känt Herrens sinne? Eller hvem har varit hans rådgifvare? Eller hvem har gifvit honom något förut, så att det skulle varda honom återbetaldt? Ty af honom och genom honom och till honom äro alla ting. Honom vare ära i evighet! Amen”. Sålunda visar Paulus, att Gud är mer än mäktig att omskapa såväl judarnas hjärtan som hedningarnas samt skänka alla, som tro på Kristus, de välsignelser, som lofvades åt Israel. Han upprepar Esaias ord om Guds folk: “Är än antalet af Israels barn såsom sanden i hafvet, så skall blott kvarlefvan varda frälst, ty en afgörande och kort räkenskap skall Herren hålla på jorden; Och såsom Esaia har förutsagt: Om Herren Sebaot icke hade lämnat oss säd öfrig, så hade vi blifvit såsom Sodom och hade blifvit lika Gomorra”.Ag 373.2

    Vid den tid, då Jerusalem blef förstördt och templet lades i ruiner, blefvo många tusen judar sålda för att tjäna som trälar i hedniska länder. De förskingrades nu bland världens hednafolk som vrak på en öde strand. Under aderton hundra år hafva judarna ströfvat omkring från land till land öfver hela världen, och ingenstädes hafva de fått lof att återvinna sin forna ställning som en nation. Missrepresenterade, hatade, förföljda från tid till tid, hafva de fått en smärtsam lott.Ag 374.1

    Oaktadt den förskräckliga dom, som uttalades öfver judarna som en nation på den tid, då de förkastade Jesus af Nasaret, har det i alla tidsåldrar funnits ädla och gudfruktiga judar bland både män och kvinnor, som i tysthet uthärdat sina lidanden. Gud har hugsvalat deras hjärtan under hemsökelser och har haft medlidande med dem i deras beklagliga ställning. Han har hört de brinnande böner, som uppstigit från sådana, som af uppriktigt hjärta sökt att få en rätt uppfattning af hans ord. Somliga hafva fått nåd att i den ödmjuke nasaréen, som deras förfäder förkastade och korsfäste, se Israels sanne Messias. I den mån deras sinnen fattat betydelsen af de för dem väl kända profetior, som så länge varit fördunklade af traditioner och misstolkningar, hafva deras hjärtan uppfyllts af tacksamhet till Gud för den outsägliga gåfva, hvilken han skänkt hvarje människa, som anammat Kristus såsom sin personlige Frälsare.Ag 374.2

    Det är denna klass af judar Esaia åsyftar i denna sin profetia: “Så skall blott kvarlefvan varda frälst”. Från Paulus’ dagar intill närvarande tid har Gud genom sin Ande kallat såväl judar som hedningar till omvändelse. “Gud har icke anseende till personen”, förklarar Petrus. Paulus betraktade sig själf såsom stående “i skuld både hos greker och barbarer” såväl som hos judarna; men han medgaf alltid, att judarna hade en afgörande fördel öfver alla andra, “främst det, att Guds utsagor blifvit dem ombetrodda”. Han förklarar, att evangelium “är en Guds kraft till frälsning för hvar och en, som tror, för juden först, så ock för greken; ty i detta uppenbaras Guds rättfärdighet af tro till tro, såsom det är skrifvet: Den rättfärdige skall lefva af tro”. Det är om detta Kristi evangelium, lika gällande för judar som för hedningar, som Paulus talar, då han i detta bref till romarna säger, att han “skämmes icke vid evangelium”.Ag 375.1

    När detta evangelium blir i sin fullhet framställdt för judarna, skola många bland dem anamma Kristus som Messias. Bland kristna predikanter finnas i allmänhet endast få, som känna sig förpliktade att verka för det judiska folket; men till dem, som så ofta blifvit försmådda, såväl som till alla andra skall budskapet om nåd och hopp i Kristus blifva förkunnadt.Ag 375.2

    Vid förkunnandet af evangelii afslutande budskap, då ett särskildt verk skall utföras för folk, som förut varit försummade, väntar Gud af sina budbärare, att de skola särskildt intressera sig för judarna, som de finna förskingrade i alla delar af världen. Vid framhållandet af gamla testamentets skrifter i ljuset af nya testamentet för att förklara Jehovas eviga uppsåt skall detta ämne blifva för många bland judarna som dagningen till en ny skapelse, som själens uppvaknande på nytt. Då de få se den evangeliska tidsålderns Kristus omtalad i gamla testamentets skrifter och få klart för sig, att nya testamentet är en tydlig förklaring af det gamla, skola deras slumrande sinnesförmågor vakna, och de skola erkänna Kristus såsom världens Frälsare. Många skola genom tron anamma Jesus såsom sin återlösare. För dem blifva då dessa ord uppfyllda: “Åt alla dem, som mottogo honom, gaf han makt att blifva Guds barn, dem, som tro på hans namn”. 2Joh. 1:12.Ag 375.3

    Bland judarna finnas sådana, som i likhet med Saulus, äro mäktiga i skrifterna, och dessa skola med förunderlig kraft framhålla oföränderligheten af Guds lag. Israels Gud skall låta detta äga rum i vår tid. Guds arm är ej för kort, att den ej kan frälsa. I det hans tjänare i tro verka för de länge försummade och föraktade skall hans frälsning uppenbaras.Ag 376.1

    “Därför säger Herren så till Jakobs hus, han, som förlossade Abraham: Nu skall Jakob icke mer behöfva blygas, nu skall hans ansikte ej vidare blekna; ty när han, när hans barn få se mina händers verk ibland sig, då skola de hålla mitt namn heligt, de skola hålla Jakobs Helige helig och förskräckas för Israels Gud. Ty de förvillade skola då få förstånd, och de knorrande skola mottaga lärdom”. 3Es. 29:22-24.Ag 376.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents