Kapitel XXI—På fjärran trakter.

Tiden hade kommit, då evangelium skulle förkunnas utom gränserna af Mindre Asien. Vägen begynte öppnas, så att Paulus och hans medarbetare kunde gå öfver till Europa. Vid Troas, som ligger nära Medelhafvet, “visade sig en syn för Paulus om natten: En macedonisk man stod och bad honom och sade: Far öfver till Macedonien och hjälp oss”.Ag 210.1

Denna kallelse var oafvislig och medgaf ej något dröjsmål. “När han hade sett synen”, säger Lukas, som följde med Paulus, Silas och Timoteus på deras resa till Europa, “sökte vi strax att fara därifrån till Macedonien, emedan vi däraf förstodo, att Herren hade kallat oss att predika evangelium för dem. Yi afseglade således från Troas och foro vägen till Samotrace och dagen därefter till Neapolis och därifrån till Filippi, som är den första staden i den delen af Macedonien och ett nybygge”.Ag 210.2

“På sabbaten”, fortsätter Lukas, “gingo vi utom porten längs med en flod, där man plägade bedja, och satte oss ned och talade med de kvinnor, som hade sammankommit. Och en kvinna, som fruktade Gud, vid namn Lydia, en purpurkrämerska från staden Tyatira, hörde på, och Herren öppnade hennes hjärta”. Lydia mottog sanningen med glädje. Hon och hennes hus blefvo omvända och döpta, och hon bad apostlarna att stanna hos henne, så länge de voro där på platsen.Ag 210.3

Då dessa korsets budbärare gingo omkring och lärde folket, följde en tjänsteflicka, som hade en spådomsande, efter dem och ropade: “Dessa människor äro Guds, den Högstes, tjänare, som för oss förkunna frälsningens väg. Och detta gjorde hon många dagar”.Ag 211.1

Denna kvinna var ett af satans förnämsta redskap, som skaffade sina herrar mycken inkomst med sin spådom. Hennes inflytelse hade bidragit till att stärka afguderiet. Satan visste, att hans rike var angripet, och han använde denna kvinnas spådom såsom ett medel att mostå Guds verk, ty han hoppades på detta sätt kunna blanda sitt sofisteri med de sanningar, som predikades af dem, som kommit dit med evangelii budskap. Det vissnesbörd, som hon gaf, var till skada för sanningens sak, emedan det drog tankarna bort från apostlarnas lära och bragte evangelium i vanrykte, hvarigenom många föranleddes att tro, att apostlarna, som talade genom Guds Ande och kraft, voro drifna af samma ande, som denna satans tjänarinna.Ag 211.2

För en tid ägnade apostlarna detta motstånd ej någon uppmärksamhet. Men då det slutligen blef odrägligt, befallde Paulus genom ingifvelse af den Helige Ande den onde anden att lämna kvinnan. Hon tystnade med ens, och detta bevisade, att apostlarna voro Guds tjänare samt att demonen eller den onde anden hade erkändt, att de voro det, och lydt deras befallning.Ag 211.3

Då den onde anden lämnat henne och hon blifvit återställd till sitt rätta sinne, valde hon att blifva en Kristi efterföljare. Då fruktade hennes herrar, att det var ute med deras inkomst från hennes spådom, och om de tilläte apostlarna att fortfara med sitt evangeliska arbete, komme deras inkomst att snart . helt och hållet taga slut.Ag 212.1

I staden funnos många andra, som voro intresserade i den vinst, som erhölls genom sataniska bedrägerier, och dessa fruktade nu för inflytelsen af en kraft, som kunde så med ens göra slut på deras affär, och de begynte därför offentligen sätta sig mot Guds tjänare. De fasttogo apostlarna och förde dem inför stadens styresmän, anförande denna anklagelse mot dem: “Dessa människor, som äro judar, väcka stor oro i vår stad och förkunna stadgar, hvilka det icke är tillåtet för oss, som äro romare, att antaga eller hålla”.Ag 212.2

Folket råkade nu i vildt uppror och reste sig mot lärjungarna. Den rådande upploppsandan bifölls af myndigheterna, som refvo ytterkläderna från apostlarna och befallde, att de skulle hudflängas. “Och sedan de hade mycket slagit dem, kastade de dem i fängelse och befallde fångvaktaren att säkert bevaka dem. Och när denne hade fått en sådan befallning, kastade han dem i det inre fängelserummet och fastsatte deras fötter i stocken”.Ag 212.3

Apostlarna ledo sålunda förfärliga smärtor på grund af den ställning de måste intaga i fängelset, men de klagade icke. I sin mörka och ödsliga cell uppmuntrade de i stället hvarandra med bön till Gud samt lofsånger, därför att de aktats värdiga att lida smälek för hans namns skull. Deras hjärtan försmäktade ej, ty de brunno af innerlig kärlek till sin Frälsares sak. Paulus tänkte på de förföljelser, som genom hans bemedling bragts öfver Kristi lärjungar, och han fröjdade sig öfver, att han nu kunde se och känna kraften af de härliga sanningar, som han en gång föraktade.Ag 212.4

De andra fångarna förvånades öfver att höra bön och sång från det inre fängelserummet. De voro vana vid att höra skrik och klagan, förbannelser och svordomar störa nattens stillhet, men aldrig förr hade de hört bön och sång från den dystra cellen. Både vakten och fångarna förundrade sig öfver detta och frågade sig själfva, hvem det kunde vara, som kunde så fröjda sig midt under köld, hunger och smärta.Ag 213.1

Emellertid återvände styresmännen till sina hem och rosade sig själfva öfver att de genom att i tid inskrida lyckats afvärja ett upplopp. Men på vägen fingo de höra vidare detaljer om de mäns karaktär och verksamhet, hvilka de hudflängt och satt i häkte. De sågo den kvinna, som hade blifvit befriad från satans inflytelse, och de förvånades öfver den förändring, som försiggått i hennes anletsdrag och hennes uppträdande. Hon hade förut varit till mycket besvär för staden, men nu var hon stilla och fredlig. De insågo, att de män, hvilka de pålagt den romerska lagens stränga straff, med all sannolikhet voro oskyldiga, och de voro förtretade på sig själfva för hvad de gjort samt beslutade sig att följande morgon gifva befallning om att apostlarna skulle hemligen befrias och ledsagas utom staden, där de kunde vara trygga för den rasande pöbeln.Ag 213.2

Men på samma gång dessa människor voro grymma och hämndgiriga eller brottsligen försumliga med hänsyn till det stora ansvar, som hvilade på dem, kom dock Gud nådeligen ihåg sina tjänare. Hela himmelen var intresserad i de män, som ledo förföljelse för Kristi skull, och änglar utsändes att besöka fängelset. Jorden bäfvade, då deras fötter vidrörde densamma. De starkt tillbommade fängelseportarna öppnades, och bojorna lossnade från fångarnas händer och fötter, och fängelset upplystes af ett klart ljus.Ag 214.1

Fångvaktaren hade förvånats öfver de sånger och böner, han hört från de fängslade apostlarna. När de fördes in i sin cell, hade han sett deras svullna kropp och blödande sår, och han hade själf befallt, att deras fötter skulle sättas i stocken. Han hade väntat att från dem få höra bittra klagorop och förbannelser, men han fick i stället höra lofsånger. Medan han lyssnade till dessa, föll han i djup sömn, ur hvilken han väcktes af den jordbäfning, som skakade fängelsets murar.Ag 214.2

Förskräckt rusade han upp och såg alla fängelseportarna stå öppna, och han intogs af fruktan, att fångarna möjligen hade flytt. Han kom ihåg, med hvilka stränga order Paulus och Silas blifvit anförtrodda åt honom kvällen förut, och han var viss om, att han komme att få lida döden för sin skenbara försumlighet. I sin bittra ångest häröfver tyckte han det vara bättre att få dö för egen hand än att underkasta sig en vanhederlig afrättning. Han drog därför sitt svärd och stod just i begrepp att döda sig själf, då han fick höra Paulus tilltala honom med dessa uppmuntrande ord: “Gör dig själf intet ondt; ty vi äro alla här”. Hvarje fånge var kvar på sin plats till följd af den gudomliga makt, som utöfvades af en medfånge.Ag 214.3

Den stränga behandling apostlarna rönt af fångvaktaren hade ej väckt någon hämndkänsla hos dem. Paulus och Silas voro i stället besjälade af Kristi anda. Deras hjärtan voro så uppfyllda af Frälsarens kärlek, att de hyste ej något agg mot sina förföljare.Ag 215.1

Fångvaktaren släppte sitt svärd och befallde, att man skulle skaffa dit ljus, hvarpå han skyndade sig in i det inre fängelserummet. Han önskade se, hurudana män dessa fångar voro, som med sådan vänlighet återgäldade den grymhet de fått röna. Framkommen till apostlarna föll han ned på golfvet inför dem och bad om deras förlåtelse. Sedan förde han dem ut på den yttre gården och frågade” Herrar, hvad skall jag göra, att jag må varda frälst”?Ag 215.2

Fångvaktaren skälfde af fruktan, då han såg Guds vrede uppenbarad i jordbäfningen. När han trodde, att fångarna undkommit, var han färdig att taga sig själf afdaga. Men allt detta syntes nu som en småsak i jämförelse med den nya, besynnerliga fruktan, som intagit honom, och den längtan han kände efter att äga den ro och glädje, som apostlarna visade under lidande och förolämpning. Han såg huru deras ansikten voro upplysta af himmelens ljus. Han visste, att Gud genom ett underverk räddat deras lif, och nu fingo spåkvinnans ord en egendomlig kraft för honom: “Dessa människor äro Guds, den Högstes, tjänare, som för oss förkunna frälsningens väg”.Ag 215.3

Under djup förödmjukelse bad han apostlarna visa honom vägen till lifvet. “Tro på Herren Jesus Kristus, så varder du och ditt hus frälst”, svarade de. Och de “talade Herrens ord för honom och för alla dem, som voro i hans hus”. Fångvaktaren tvådde därpå apostlarnas sår och betjänade dem på andra sätt. Och han och hela hans hus blefvo döpta. En helig inflytelse förnams bland fångarna, och allas sinnen blefvo öppnade, så att de lyssnade till de sanningar, apostlarna framställde. De voro öfverbevisade om, att den Gud, som dessa män tjänade, hade genom ett underverk befriat dem från fångenskapen.Ag 215.4

Invånarna i Filippi hade blifvit mycket förskräckta genom jordbäfningen, och när styresmännen följande dag fingo underrättelse om hvad som händt under natten, blefvo de förskräckta och sände rättstjänare att försätta apostlarna i frihet. Men Paulus förklarade: “De hafva hudflängt oss offentligen utan rannsakning och dom, ehuru vi äro romare, och kastat oss i fängelse, och nu vilja de hemligen utdrifva oss. Nej, icke så; utan må de själfva komma och föra oss ut”.Ag 216.1

Apostlarna voro romerska medborgare, och det var olagligt att hudflänga en romare utan för de värsta brott och att beröfva honom hans frihet utan lämplig rannsakning. Paulus och Silas hade blifvit offentligen häktade, och nu nekade de att blifva frigifna utan en offentlig förklaring från styresmännen.Ag 216.2

När detta berättades för styresmännen, blefvo de förskräckta, ty de befarade, att apostlarna skulle anklaga dem inför kejsaren. De gingo därför genast till fängelset och bådo Paulus och Silas om ursäkt för den orättvisa och grymhet, som begåtts mot dem, och de förde dem personligen ut ur fängelset och bådo dem att lämna staden. De fruktade för apostlarnas inflytelse öfver folket och för den makt, som så underbart uppenbarats och räddat dessa oskyldiga män.Ag 216.3

Apostlarna handlade i öfverensstämmelse med den undervisning de fått af Kristus och ville ej tvinga sig på någon, som icke önskade mottaga dem. “De gingo ut ur fängelset och gingo in till Lydia, och när de hade sett bröderna och förmanat dem, foro de bort”.Ag 217.1

Men de ansågo icke sin verksamhet i Filippi vara fruktlös. De hade rönt mycket motstånd och förföljelse; men Guds mellankomst till deras fördel och omvändelsen af fångvaktaren och hans hus mer än godtgjorde den vanära och det lidande de hade genomgått. Ryktet om deras orättvisa häktande och deras underbara befrielse spreds öfver hela denna trakt, och därigenom blef apostlarnas mission känd för många, som eljes ej skulle ha fått upplysning därom.Ag 217.2

Paulus’ verksamhet i Filippi medförde upprättandet af en församling där, hvars medlemsantal ständigt ökades. Hans nit och gudsfruktan och framför allt hans beredvillighet att lida för Kristi skull utöfvade en djup och varaktig inflytelse på de omvända. De värderade de dyrbara sanningar, för hvilka apostlarna hade uppoffrat så mycket, samt hängåfvo sig själfva af hela sitt hjärta åt sin Återlösares sak.Ag 217.3

Att denna församling ej undslapp förföljelse kan man se af ett uttryck i Paulus’ bref till filipperna. Han säger: “Åt eder har den nåden blifvit gifven, att icke allenast tro på Kristus, utan ock lida för hans skull, emedan I hafven samma kamp, som I hafven sett hos mig och nu hören om mig”. Så fasta voro de dock i tron, att han förklarar: “Jag tackar min Gud, vid all min hågkomst af eder, då jag alltid i alla mina böner för eder alla gör bönen med glädje, för edert deltagande i evangelium från den första dagen intill nu”. ^{1Fil. 1:29, 30, 1-5.}Ag 217.4

Förskräcklig är den kamp, som äger rum mellan de goda och de onda makterna i viktiga medelpunkter, till hvilka sanningens budbärare kallas att verka. Paulus säger:“Vi hafva icke strid mot blod och kött, utan mot herradömen, mot väldigheter, mot världshärskarne i detta mörker, mot ondskans andemakter i himlarymderna”. ^{2Ef. 6:12.} Ända intill tidens slut kommer att pågå en bitter strid mellan Guds församling och dem, som stå under kontroll af onda änglar.Ag 218.1

Den tidigare församlingens kristna blefvo ofta kallade att möta mörkrets makter ansikte mot ansikte. Genom sofisteri och förföljelse sökte fienden vända dem bort från den sanna tron. Och i närvarande tid, när alla jordiska tings slut nalkas med hastiga steg, gör satan förtviflade ansträngningar att fånga världen i sina snaror. Han uppfinner många planer för att upptaga människornas sinnen och vända uppmärksamheten bort från de sanningar, som äro väsentliga för frälsning. I hvarje stad verkar satan ifrigt för att organisera till partier alla dem, som strida mot Guds lag. Ärkebedragaren söker införa förvillande och till uppror uppviglande element, och människor uppeldas af ett nit, som icke är i öfverensstämmelse med kunskap.Ag 218.2

Ogudaktigheten håller på att utvecklas till en aldrig förr uppnådd grad, och många af evangelii predikanter ropa:“Frid och säkerhet”. Men Guds trogna budbärare skola stadigt fortsätta i sitt arbete. Iklädda himmelens rustning, skola de oförskräckt gå framåt till seger, aldrig gifvande efter i striden, förrän hvarje själ, som de kunna nå, lyssnat till sanningens budskap för denna tid.Ag 218.3