EN BILD PÅ GUDS FÖRSAMLING

Den palatsliknnande byggnad som Salomo och hans medarbetare uppförde för Gud och för tillbedjan av honom hade en utomordentlig skönhet och oöverträffad prakt. Tempelbyggnaden var smyckad med dyrbara stenar och omgavs av rymliga gårdar med storslagna uppfartsvägar. Den var beklädd med snidad ceder och polerat guld. Med sina broderade förhängen och rika inredning var den en passande symbol för Guds levande församling på jorden. Genom tidsåldrarna har den hållit på att byggas i överensstämmelse med de gudomliga mönstren med material som har liknats vid ”guld, silver och ädelstenar”, ”skurna för palats” (1 Kor. 3:12; Ps. 144:12). I detta andliga tempel är Kristus hörnstenen. ”I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren” (Ef. 2:20, 21).FMM 26.2

Till sist stod templet färdigt. Det hade planerats av David och byggts av hans son Salomo. ”Allt som Salomo hade föresatt sig att utföra i Herrens hus ... lyckades väl” (2 Krön. 7:11). David hade starkt önskat att palatset som nu krönte berget Morias höjder verkligen skulle bli en boning ”inte för en människa, utan för Herren Gud” (1 Krön. 29:1). Därför återstod den högtidliga invigningen då det formellt tillägnades Herren och tillbedjan av honom.FMM 26.3

Platsen där templet hade byggts hade länge betraktats som en helig plats. Det var här som Abraham, de troendes fader, hade visat sin villighet att offra sin ende son i lydnad för Herrens befallning. Här hade Gud förnyat välsignelsens förbund med Abraham. Det innefattade det härliga messianska löftet till mänskligheten om att den skulle bli befriad genom offret av den Allrahögstes Son (se 1 Mos. 22:9, 16-18). Det var här som Gud hade svarat genom eld från himlen när David offrade brännoffer och syndoffer för att hejda mordängelns hämnande svärd (se 1 Krön. 21). Och nu var Herrens tillbedjare än en gång här för att möta sin Gud och förnya sin trohetsed till honom.FMM 26.4

Tidpunkten som hade valts för invigningen var den mest gynnsamma. Den hölls i den sjunde månaden, när folket från alla delar av kungariket brukade samlas i Jerusalem för att fira lövhyddohögtiden. Denna högtid var i allra högsta grad en glädjefest. Eftersom skördearbetet var avslutat och det nya årets mödor ännu inte hade börjat, var människorna fria från bekymmer och kunde ägna sig åt stundens heliga, glädjande inflytande.FMM 26.5