TRO PÅ GUDS FÖRLÅTELSE

När folket föll ner för Herren, bekände sin synd och bad om förlåtelse uppmuntrade deras ledare dem att tro att Gud hörde deras böner i enlighet med sitt löfte. De skulle inte bara sörja, gråta och ångra sig. De måste också tro att Gud förlät dem. De måste visa sin tro genom att berätta om hans barmhärtiga gärningar och prisa honom för hans godhet. ”Res er”, sa dessa lärare, ”och prisa HERREN er Gud, från evighet till evighet” (Neh. 9:5).FMM 450.1

Den församlade folkmängden stod sedan med händerna utsträckta mot himlen och sjöng följande sång:FMM 450.2

”Lovat vare ditt härliga namn,
som är upphöjt över allt lov och pris.
Du ensam är Herren
Du gjorde himlarna och himlarnas himmel
och hela deras härskara,
jorden och allt som är på den,
haven och allt som är i dem,
och du håller dem alla vid liv.
Himlens härskara tillber dig”FMM 450.3

(Neh. 9:5, 6).

När lovsången upphörde berättade församlingens ledare Israels historia. De visade hur stor Guds godhet hade varit mot dem, men också hur stor deras otacksamhet hade varit. Sedan slöt hela församlingen ett förbund om att hålla alla Guds bud. De hade blivit straffade för sina synder. Nu erkände de att Gud hade handlat rättfärdigt med dem och lovade högtidligt att hålla hans lag. Man ville att detta skulle bli ”ett fast förbund” och bevaras i varaktig form som ett minne av vad de hade åtagit sig att göra (Neh. 9:38).FMM 450.4

Därför skrevs förbundet ut, och prästerna, leviterna och furstarna un dertecknade det. Det skulle vara en påminnelse om deras plikt och en barriär mot frestelse. Folket avlade en högtidlig ed ”att leva efter Guds lag, som gavs genom Guds tjänare Mose, och att hålla fast vid och följa alla Herrens, vår Herres, bud, lagar och stadgar” (Neh. 10:29). Eden som de avlade vid det här tillfället innefattade ett löfte att inte ingå blandäktenskap med landets folk.FMM 450.5