DEPRIMERAD, TRÖTT OCH HUNGRIG

Elia hade förväntat sig mycket av det under som inträffade på Karmel. Han hade hoppats att efter denna uppvisning av Guds makt skulle Isebel inte längre ha något inflytande över Ahabs sinne, och att en snabb reformation skulle ha genomförts i hela Israel. Hela dagen uppe på Karmel hade han arbetat utan mat. När han visade Ahabs vagn vägen till Jisreels stadsport var han fortfarande vid gott mod, trots den fysiska ansträngning som han hade arbetat under.FMM 110.1

Men en reaktion av det slag som ofta följer på en stark tro och en ärorik framgång utsatte Elia för press. Han fruktade att reformationen som hade börjat på Karmel inte skulle bli varaktig. Därför blev han deprimerad. Han hade liksom blivit upphöjd till berget Pisgas topp, och nu var han nere i dalen. Medan han leddes av den Allsmäktiges kraft hade han klarat det svårast tänkbara trosprov.FMM 110.2

Under denna tid av modlöshet, då Isebels hot ljöd i hans öron och Sa tan fortfarande tycktes ha framgång genom denna gudlösa kvinnas planer, förlorade han däremot sitt fäste i Gud. Han hade blivit gränslöst högt upphöjd, och hans fall blev fruktansvärt stort. Eftersom Elia glömde Gud flydde han utan uppehåll tills han befann sig i en hemsk öken, ensam. Fullständigt utmattad satte han sig ner för att vila under en ginstbuske. Medan han satt där önskade han sig döden. ”Nu är det nog, HERRE”, sa han. ”Ta mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder” (1 Kung. 19:4).FMM 110.3

Han var flykting långt borta från de platser där människor bodde, och hans mod var krossat av bitter besvikelse. Därför ville han aldrig mer se en människa. Till sist föll han i sömn, fullständigt utmattad.FMM 110.4