FÖRLORADE GLÄDJEN I LIVET

Genom sin egen bittra erfarenhet lärde Salomo känna tomheten i det liv som söker sitt högsta goda i jordiska ting. Han upprättade altaren åt hedniska gudar bara för att upptäcka tomheten i deras löfte om ro för själen. Dystra och plågsamma tankar bekymrade honom natt och dag. För honom fanns inte längre någon glädje i livet eller någon frid i hjärtat, och framtiden var mörk av misströstan.FMM 52.3

Men Herren övergav honom inte. Genom budskap med tillrättavisningar och genom stränga domar försökte han väcka kungen till att inse att hans förhållningssätt var syndigt. Herren drog bort sin skyddande omvårdnad och tillät fiender att oroa och försvaga kungadömet. ”HERREN reste upp en motståndare till Salomo. Det var edomiten Hadad ... Gud reste upp ännu en motståndare till Salomo. Det var Rezon, ... ledare för ett rövarband”, som ”var fientligt inställd till Israel, och han blev kung över Aram. En av Salomos tjänare hette Jerobeam ... en duglig man.” ”Jerobeam gjorde uppror mot kungen” (1 Kung. 11:14-28, 26).FMM 52.4

Genom en profet överlämnade Herren slutligen ett budskap till Salomo som gjorde honom bestört: ”Eftersom det är så med dig och eftersom du inte har hållit mitt förbund och mina stadgar som jag har gett dig, ska jag rycka riket ifrån dig och ge det åt din tjänare. Men för din far Davids skull ska jag inte göra det så länge du lever. Först ur din sons hand ska jag rycka det” (1 Kung. 11:11, 12).FMM 52.5

Vid detta domsutslag som uttalades mot Salomo och hans hus var det som om han vaknat från en dröm. Med väckt samvete såg han sin dårskap i dess rätta ljus. Han var straffad i sin ande, försvagad till kropp och sinne, och utledsen och törstig vände han sig från jordens tomma brunnar för att än en gång dricka ur livets källa. För honom hade lidandets fostran till sist fullbordat sitt arbete. På grund av sin oförmåga att vända sig bort från sin dårskap hade han länge plågats av fruktan för fullständig undergång.FMM 52.6

Men i budskapet som gavs honom kunde han nu urskilja en stråle av hopp. Gud hade inte fullständigt övergett honom utan var beredd att befria honom från en träldom som var grymmare än graven, och från vilken han inte hade kraft att befria sig själv.FMM 53.1