SKULLE LÖFTENA UPPFYLLAS?

Vid tiden då Josia började regera, liksom många år tidigare, frågade sig de uppriktiga i Juda om Guds löften till det gamla Israel någonsin kunde uppfyllas. Ur mänsklig synpunkt sett tycktes Guds syfte med det utvalda folket vara nästan omöjligt att förverkliga. Tidigare århundradens avfall hade ökat i styrka under de år som gått. Tio av stammarna hade skingrats bland hedningarna. Bara Judas och Benjamins stammar fanns kvar. Även de verkade befinna sig på moralens och den nationella ruinens brant.FMM 262.4

Profeterna hade börjat förutsäga den fullständiga förstörelsen av den vackra staden där templet som byggts av Salomo stod, och där alla deras världsliga förhoppningar om nationell storhet hade sin medelpunkt. Kunde det vara så att Gud höll på att överge den avsikt han själv sagt sig ha, nämligen att befria dem som satte sin tillit till honom? Kunde de som förblev trogna mot Gud hoppas på bättre dagar, trots de långvariga förföljelserna av dem som var trogna och trots de gudlösas skenbara framgång?FMM 262.5

Habackuk gjorde sig till tolk för dessa ängsliga frågor. Då han såg de trognas situation på sin tid beskrev han nöden som han upplevde i sitt hjärta med följande fråga: ”HERRE, hur länge ska jag ropa på hjälp utan att du hör, ropa högt till dig över våld utan att du räddar? Varför låter du mig se ondska, och hur kan du själv se på sådant elände? Fördärv och våld är inför mig, det uppstår tvister och gräl. Därför blir lagen utan kraft, och rätten kommer aldrig fram. Den ogudaktige omringar den rättfärdige och rätten förvrängs” (Hab. 1:2-4).FMM 263.1

Gud svarade på sina trofasta barns rop. Genom språkröret som han hade utvalt uppenbarade han sitt beslut att straffa det folk som hade vänt sig bort från honom för att tjäna hedniska gudar. Även vid den här tiden fanns det människor som ställde frågor angående framtiden. Medan några av dem levde skulle han på ett underbart sätt styra de härskande folkens angelägenheter och föra babylonierna till makten.FMM 263.2

Dessa kaldeer, ”skrämmande och fruktade”, skulle plötsligt falla in i Judas land som ett straff som Gud hade sänt (Hab. 2:7). Judas furstar och de mest framstående i folket skulle föras bort i fångenskap till Babylon. Städer och byar i Juda och de uppodlade åkrarna skulle läggas öde. Ingenting skulle skonas.FMM 263.3