KAPITEL 31—HOPP FÖR ALLA FOLK

Under hela sin tjänst gav Jesaja ett tydligt vittnesbörd om Guds avsikt med hedningarna. Andra profeter hade nämnt Guds plan, men de blev inte alltid förstådda. Jesaja fick i uppdrag att göra en sanning mycket klar för Juda, nämligen att i Guds Israel skulle det finnas många som inte var Abrahams biologiska släktingar. Denna undervisning stämde inte med hans tids teologi, men ändå förkunnade han utan fruktan budskapen som Gud hade gett honom. På så sätt gav han hopp till många längtande hjärtan som sträckte sig efter de andliga välsignelser som lovats till Abrahams säd.FMM 250.1

Hedningarnas apostel riktar uppmärksamheten på detta karaktärsdrag i Jesajas undervisning när han skriver sitt brev till de troende i Rom. ”Jesaja går så långt”, förklarar Paulus, ”att han säger: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig” (Rom. 10:20).FMM 250.2

Israeliterna verkade ofta vara oförmögna eller ovilliga att förstå Guds avsikt med hedningarna. Ändå var det just denna avsikt som hade gjort dem till ett utvalt folk och gett dem deras ställning som ett oberoende folk bland jordens olika folkslag. Abraham, deras far som Gud först slöt förbund med, hade kallats att gå ut från sin släkt till de områden som låg längre bort, för att vara ett ljus för hedningarna. Löftet till honom omfattade även hans efterkommande som skulle bli lika talrika som sanden i havet.FMM 250.3

Men det var inte på grund av något själviskt syfte som han skulle bli grundare till ett stort folk i Kanaans land. Guds förbund med honom omfattade alla jordens folk. ”Jag ska välsigna dig”, förklarade Herren, ”och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska alla släkter på jorden bli välsignade” (1 Mos. 12:2, 3).FMM 250.4