“Vaken och bedjen”

Han reste sig upp, och gick tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Han sade till Petrus: “Så litet förmådden I då vaka en korr stund med mig! Vaken och bedjen, att I icke m1n komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.” (Vers 40, 41.) Vid det viktigaste tillfället - då Jesus särskilt bett lärjungarna att vaka med honom - fann han dem sovande. Han visste att sv1ra strider och fruktansvärda frestelser låg ramför dem. Han hade tagit dem med sig för att de skulle bli till hjälp för honom och för att den händelse de skulle bevittna en natten och de lärdomar de skulle få, skulle göra ett outplånligt intryck på deras sinnen. Detta var nödvändigt för att deras tro inte skulle svika dem, och för att de skulle bli styrkta för de prov som låg framför dem.VFF1 238.3

Men i stället för att vaka med Kristus var de nedtyngda av sorg och föll i sömn. Även den frimodiga Petrus, som endast några f1 timmar tidigare hade deklarerat att .han, om så behövdes, skulle lida och dö för sin Herre, hade somnat. Vid detta mycket kritiska ögonblick, när Guds Son behövde deras sympati och hjärtefyllda böner, fann han dem sovande. De förlorade mycket kraft genom att sova vid detta tillfälle. Frälsaren hade velat stärka dem för det stora trosprov som de snart skulle bli utsatta för. Om de hade använt denna sorgfyllda tid till att vaka tillsammans med sin Frälsare, och i bön till Gud, skulle Petrus inte ha lämnats få sina egna, svaga böjelser att förneka sin Herre i prövningens stund.VFF1 239.1

Guds Son gick för andra gången bort för att bedja i det han säger: “Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan. jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.” (Vers 42.) Återigen kom han till sina lärjungar och fann dem sovande. Deras ögon var tunga av sömn. Dessa sovande lärjungar representerar en församling som sover när Guds sökelsetid är nära. Det är en tid då mörkrets tjocka moln lägrar sig över mänskligheten. Om man då sover är det mycket ödesdigert.VFF1 239.2

Jesus har lämnat oss denna varning: “Vaken, ty I veten icke när husets herre kommer, om han kommer på aftonen eller våd midnattstiden eller i hanegället eller på morgonen; vaken, s1 att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt kommer.” (Mark. 13: 35,36.) Gud väntar att hans församling skall vaka hur svårt det än är, och hur lång eller kort tiden än blir. Sorg är ingen ursäkt för att vara mindre vaksam. Svårigheter skulle inte leda till vårdslöshet utan till dubbel vaksamhet. Kristus har genom sitt exempel inriktat församlingen på kraftens källa/ i tider av nöd, svårigheter och bekymmer. Själva vaksamhetens attityd utmärker församlingen såsom Guds folk. Genom detta tecken är de väntande avskilda från världen och visar att de är pilgrimer och främlingar på jorden.VFF1 239.3

Återigen vände sig Frälsaren bort från sina sovande lärjungar och bad för tredje gången samma ord. Därefter kom han tillbaka till dem och sade: “Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära, då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer.” (Matt. 26: 45.) Hur grymt för lärjungarna att behöva tillstå att sömnen tillslöt deras ögon och sömnaktigheten minskade deras uppmärksamhet, under det att deras gudomlige Herre uthärdade sådan outsäglig, själslig ångest! Om de hade varit vakna skulle de inte ha förlorat sin tro när de såg Guds Son dö på korset.VFF1 240.1

Denna viktiga vaknatt skulle ha utmärkts av deras ädla kamp och bön, vilken skulle ha gett dem kraft att bevittna Guds Sons outsägliga ångest. Det skulle ha förberett dem, när de bevittnade hans lidande på korset, så att de hade förstått något av den övermäktiga ångestens natur, vilken han uthärdade i Getsemane örtagård. De skulle vidare ha varit bättre ‘Skickade att påminna sig orden han talade till dem om ‘Sitt lidande, sin död och uppståndelse. Mitt i denna förskräckliga, mörka och prövande timma, skulle några hoppets strålar ha lyst upp mörkret och uppehållit deras tro.VFF1 240.2

Kristus hade talat om för dem långt tidigare att detta skulle komma att äga rum, men de förstod honom inte. Hans lidande var en ohygglig upplevelse för hans lärjungar och därför behövde de ha vakat i bön. Deras tro behövde ytterligare ha stärkts genom en osynlig kraft när de skulle uppleva mörkrets makters triumf.VFF1 240.3