Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vägledning För Församlingen I. - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Enhet i handling och dom

    Gud vill ha sitt folk fostrat och lett in i en handlingens harmoni, för att de skall kunna se öga mot öga och ha samma tänkesätt och bedömning. För att detta skall kunna förverkligas, finns det mycket som måste göras. Det mänskliga hjärtat måste underkuvas och förvandlas. Gud avser att det alltid skall finnas ett levande vittnesbörd i församlingen. Det kommer alltid att vara nödvändigt att tillrättavisa och uppfordra, och en del kommer att behöva bli skarpt tillrättavisade, såsom fallet kräver. Vi hör ursäkten: ,,0, jag är så känslig. Jag kan inte stå ut med klander!” Om dessa personer skulle uttrycka det ela korrekt, borde de säga: “Jag är så egenkär, så självtillräcklig och så stolt, att jag inte vill ta emot några order. Jag vill inte bli tillrättavisad. Jag kräver rätten att ha mitt eget omdöme. Jag har rätt att tro och tala som jag behagar.” Herren önskar inte att vi skall ge avkall på vår individualitet. Men vilken människa är en passande domare att säga hur långt denna fråga om individuellt oberoende skall sträckas?VFF1 373.2

    Petrus uppfordrar sina bröder: “Så skolen I ock, I yngre, å eder sida underordna eder de äldre. Ikläden eder alla, i umgängelsen med varandra, ödmjukheten såsom en tjänaredräkt. Ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd’.” (1 Petr. 5: 5.) Aposteln Paulus uppfordrar bröderna i Filippi till enhet och ödmjukhet: “Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fast hellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer äu sig själv. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. Varen så till sinnes, som Kristus Jesus var.” (Fil. 2: 1-5.) Återigen uppmanar Paulus sina bröder: “Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid det goda. Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa varandra i inbördes hedersbevisning.” (Rom. 12: 9, 10.) När han skriver till efesierna säger han: “Underordnen eder varandra i Kristi fruktan.” (Ef. 5: 21.)VFF1 373.3

    Israels historia framställer för oss förvillelsens stora fara. Många saknar känsla för sin egen naturs syndfullhet, och inte heller upplever de den nåd, som ges genom förlåtelsen. De lever i mörker, under frestelser och stor förvillelse. De är långt borta från Gud. Trots det känner de stor tillfredsställelse med sina liv, fastän deras handlingssätt är avskyvärt inför Gud. Dessa människor kommer alltid att vara i strid med Guds Andes ledning, och då i synnerhet mot dess tillrättavisning. De önskar inte bli störda. Då och då har de själviska farhågor och goda avsikter, och ibland angelägna tankar och övertygelser. Den djupa erfarenheten saknas emellertid, då de inte är förenade med den eviga Klippan. De inser aldrig hur nödvändigt det tydliga vittnesbördet är. Synden förefaller dem inte så förskräcklig, på grund av att de inte vandrar i ljuset, såsom Kristus är i ljuset.VFF1 374.1

    Det finns ännu en annan grupp människor, som har ett ljus och en särskild övertygelse, och en verklig erfarenhet av Guds Andes påverkan, men som övervinns även mängd frestelser från Satan. De värdesätter inte det ljus som Herren har gett dem. De aktar inte på de varningsord och de tillrättavisningar som Guds Ande ger dem. De lever under fördömelsen. Dessa kommer alltid att vara oeniga med det direkta vittnesbördet därför att det fördömer dem.VFF1 374.2

    Gud har avsett att hans folk skulle vara en enhet, att de skulle kunna se varandra i ansiktet och ha samma åsikt och omdöme. Detta kan inte åstadkommas utan ett klart utpekande, levande vittnesbörd i församlingen. Kristi bön var att hans lärjungar skulle vara ett, såsom han var ett med sin Fader. “Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; jag beder, att de alla må vara ett och att, såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro, att du har sänt mig. Och den härlighet, som du har givit åt mig, den har jag givit åt dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett - jag i dem och du i mig - ja, för att de skola vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå, att du har sänt mig och att du har älskat dem, såsom du har älskat mig.” (Joh. 17: 20-23.)VFF1 375.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents