Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vägledning För Församlingen I. - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Davids bön

    Konung Davids innerliga bön, när han bad att Herren inte skulle överge .honom då han blev gammal, och vad som låg bakom den, visades för mig. David såg att de flesta gamla omkring honom var olyckliga och att detta karaktärsdrag särskilt tilltog med aren. Om personer av naturen var snåla och själviska, sa blev dessa drag än mer motbjudande när de blev äldre... Om de var avundsjuka, retliga och otåliga, blev dessa drag an mer synliga när de blev gamla.VFF1 182.1

    David kände sig missmodig när han såg att konungar och ädla människor som tycktes ha Guds fruktan som ögonmärke under sin mandomskraft, blev avundsjuka på sina bästa vänner och sina närmaste när de blev gamla. De levde i en ständig fruktan för att det var själviska motiv som ledde deras vänner att visa intresse för dem. De lyssnade till antydningar och främlingars vilseförande råd när det gällde dem som de borde lita på. Deras obehärskade avundsjuk: flammade ibland upp som en eld, därför att deras omdöme på grund av åldern blivit avtrubbat. Deras ha-begär var förfärligt. Ofta tänkte de sig att deras egna barn och anhöriga gick och önskade att de skulle dö, för att de skulle få deras plats och få deras ägodelar och även den hedersbevisning som getts dem. Somliga var så besatta av sin avundsjuka och sin själviskhet att de skulle kunnat förgöra sina egna barn.VFF1 182.2

    David märkte att även om en del under sina bästa år hade varit rättfärdiga, så hände det att de, när åldern gjorde sitt inträde, förlorade sin självkontroll. Satan utnyttjade detta och påverkade deras sinnen i det att han gjorde dem oroliga och otillfredsställda. Han såg att många kände sig övergivna av Gud och utsatte sig för fiendernas hån och smädelser. David blev mycket bekymrad. Han var orolig när han såg fram emot sin egen ålderdom. Han fruktade att Gud skulle lämna honom och att han skulle bli lika olycklig som andra gamla personer vars liv han hade lagt märke till, och att han skulle utsättas för Herrens fienders klander. Med denna börda på sitt hjärta bad han följande allvarliga bön: “Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.” “Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under. Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.” (Ps. 71: 9, 17, 18.) David kände det som en nödvändighet att skydda sig mot det onda som följer med åldrandet.VFF1 183.1

    Det är ofta så att gamla personer är ovilliga att förstå och erkänna att deras psykiska kraft avtar. De får tiden att gå genom att ta på sig omsorger som tillhör deras barn. Satan spelar ofta på deras känsloliv och leder dem att känna en ständig ångest när det gäller deras pengar. De är deras avgud. De ruvar över dem med girig omsorg. De går miste om många av livets glädjestunder och arbetar över sin förmåga, hellre än att använda de medel som de har. På så sätt lever de i en ständig brist genom en fruktan att de någon gång i framtiden skall komma att lida brist. All denna oro har sitt upphov hos Satan. Han påverkar de organ som gör att de känner en slavisk fruktan och en själviskhet som fördärvar själens finaste drag och förgör den upphöjda känslan och tanken. Sådana personer är inte själsligt friska när det gäller pengar. Om de ville vara där Gud önskar de skulle vara kunde deras ålderdomstid vara den bästa och lyckligaste. De borde ha all orsak att lita på sina barns ärlighet och omdömesgilla handlingssätt och låta dessa göra dem lyckliga. Om de inte gör så, kommer Satan att utnyttja deras avtagande psykiska styrka och handla i stället för dem. De borde kunna lägga bort sina bördor och bekymmer och söka fylla sin tid med så uppmuntrande och lyckliga ting som de kan, och på så sätt mogna för himmelen.VFF1 183.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents