Ned i djupet

Även tvivel ansatte Guds döende Son. Han kunde inte se bortom gravens portar. Inget ljust hopp försäkrade honom om att han skulle komma ut från graven som segrare och att hans Fader skulle godta hans offer. Världens synd, med all dess förskräcklighet, fick Guds Son känna till det yttersta. Faderns avsky för synden och dess straff, som är döden, var allt han kunde uppfatta i detta häpnadsväckande mörker. Han frestades att frukta att synden var så avskyvärd för Fadern att den inte kunde försonas av Sonen. Den ohyggliga tanken att hans Fader för alltid hade lämnat honom framtvingade detta skärande rop från korset: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt. 27: 46.)VFF1 244.2

Kristus kände mycket av det som syndare kommer att känna när Guds vredes “skålar” utgjuts över dem. Fullständig förtvivlan, likt dödens töcken, kommer att sänka sig ned omkring den skyldige och då kommer han att till fullo förstå hur dödsbringande synden är. Frälsningen har blivit köpt åt dem genom Guds Sons lidande och död. Den kan bli deras, om de villigt och glatt tar emot den, men ingen tvingas att lyda Guds lag. Om de vägrar att ta emot den himmelska förmånen och väljer syndens bedrägeri och nöjen, har de gjort sitt val och slutet blir att de får sin lön, som är Guds vrede och den eviga döden. De kommer att för alltid skiljas från Jesu närhet, vars offer de har förkastat. De kommer att ha förlorat ett liv i lycka och offrat den eviga härligheten för en kort tids njutning i synd.VFF1 245.1

Tro och hopp vacklade i Kristi dödsångest därför att Gud hade undandragit honom vissheten om sitt bifall och gillande, vilket Kristus hitintills hade haft. Världens Återlösare litade på det vittnesbörd som tidigare hade styrkt honom, att hans Fader godtog hans gärningar och hade behag till hans arbete. I sin dödsångest, när han utgav sitt dyrbara liv, måste han i tro lita på honom som det alltid hade varit hans glädje att lyda. Han uppmuntras inte av klara, ljusa hoppets strålar. Allt är inneslutet i ett tryckande mörker. Mitt i detta mörker tömmerVFF1 245.2

Återlösaren denna mystiska lidandets bägare ända till botten. Vägrad det ljusa hoppet och tillförsikten i triumfen, vilken kommer att vara hans i framtiden, utropar han med hög röst: “Fader, i dina händer befaller jag min ande.” (Luk. 23: 46.) Han känner till Faderns karaktär, som innefattar rättfärdighet, nåd och hans stora kärlek och i underdånighet faller han i hans händer. Mitt i naturens häftiga skakningar hör de förvånade iakttagarna den döende Golgatamannens ord.VFF1 245.3

Naturen deltar i sin upphovsmans lidande. Den bävande jorden, de lösslitna klipporna förkunnade att det var Guds Son som dog. Det kom en förskräcklig jordbävning. Förlåten i templet revs itu uppifrån och ända ned. Förskräckelse grep avrättningsplutonen och åskådarna när de betraktade den av mörker dolda solen och kände hur själva marken under dem skakade, och såg och hörde hur stora klippblock slets loss. Översteprästernas hån och förakt tystades när Kristus överlämnade sin Ande i sin Faders händer. Den förvånade hopen började dra sig bort från platsen, famlande i mörkret för att finna vägen tillbaka till staden. De slog sig för bröstet när de gick därifrån i förskräckelse och vågade knappast tala annat än i viskningar till varandra: “Det är en oskyldig person som har mördats. Tänk, om det verkligen är så att han var den som han hade påstått - Guds Son?”VFF1 245.4