Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vägledning För Församlingen I. - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    En inte uppskattad välsignelse

    Min uppmärksamhet riktades tillbaka till åren 1843-44. Då fanns det en helighetens anda som inte längre finns. Vad har hänt med Guds bekännande egendomsfolk? Jag upptäckte samhörighet med världen, ovillighet att lida för sanningens sak. Jag såg stor brist när det gällde att underordna sig Guds vilja. Min uppmärksamhet fördes ändå längre tillbaka till Israel efter det att de hade lämnat Egypten. Gud hade nådefullt fört dem ut från Egypten för att de skulle kunna tillbedja honom utan någon begränsning eller något hinder. Han gjorde stora under för dem. Han prövade dem genom att föra dem in i svåra förhållanden. Efter alla underbara gärningar för sitt folk, och efter alla befrielser ur farorna, klagade de ändå mot sin Gud. Trots allt gott som Gud hade gjort för dem i det att han så många gånger räddade dem från faror, klagade de när han lät någon prövning komma i deras väg. Deras uttryck var: “Ack, att vi hade fått dö för Herrens hand i Egyptens land.” (2 Mos. 16: 3.) De längtade så efter Egyptens purjolök och vitlök.VFF1 36.3

    Jag såg, att många som bekände sig tro på Guds budskap för denna tid tycker det är egendomligt att Israels barn klagade på resans besvärligheter, och att de, sedan de sett allt vad Gud hade gjort för dem, ändå var så otacksamma och glömde bort allt som de både varit med om. Ängeln sade: “Ni har handlat sämre än de.” Jag såg att Gud har gett budskapet för vår tid så tydligt och klart till sina tjänare, att det inte kan motstås. När det förkunnas, kan de vara övertygade om seger. Sanningens motståndare kan inte bortförklara det oemotsägliga evangeliet. Ljuset har getts så klart, att Guds tjänare kan stå upp var som helst och låta sanningen klar och sammanhängande hemföra segern. Denna stora välsignelse har inte värdesatts och inte en gång uppskattats. Om några besvärligheter uppkommer, ser sig en del tillbaka och tänker att de har haft det mycket svårt. En del av Guds egna tjänare vet inte ens vad renande prövningar innebär. Många gånger skapar de svårigheter för sig, tänkta svårigheter. De har så lätt för att bli missmodiga, sårade och överkänsliga och skadar därigenom sig själva och inte minst Guds verk. Satan förstorar svårigheterna och inger dem sådana tankar som, om de får bli kvar, kommer att ödelägga deras inflytande och användbarhet.VFF1 37.1

    En del har känt att de måste sluta i Guds verk och i stället arbeta med sina händer. Jag såg att om Gud skulle ta bort sin hand från dem, och de lämnades åt sjukdom och död, så skulle de börja förstå vad svårigheter verkligen är. Det är fruktansvärt att knota och klaga mot Gud. Det är så lätt att glömma bort att den väg de måste färdads är svår och besvärlig. Det är en korsets och självförnekelsens väg, där de inte kan förvänta att allt skall gå lätt och utan möda, som om de färdades på den breda vägen.VFF1 37.2

    Jag såg att en del av Guds tjänare, även Ordets förkunnare, har så lätt att bli missmodiga och sårade. De tycker sig vara försummade och orättvist behandlade, när de inte är det. De tycker att de har en hård lott. De förstår inte hur de skulle känna sig om Guds uppehållande band skulle dras bort och de fick gå igenom verklig själsångest. De skulle då få uppleva sådant som är tio gånger värre än förut, när de var i Guds verk. Även om de då hade prövningar och bekymmer, så hade de dock Guds välbehag.VFF1 38.1

    Det finns en del som verkar för Gud, och som inte vet när de verkligen har det lätt och bekymmersfritt. De har fått försaka så litet och känner så litet till vad verklig brist, slitsamt arbete ellersjälsbetungande bördor innebär, att de tror sig ha det, när de i verkligheten har det lätt och behagligt. När de är gynnade av Gud, och nästan är fria från själsångest, så förstår de det inte, utan de tror att de har stora prövningar. Jag såg att om inte sådana personer bar en självförsakelsens anda, och är beredda att arbeta med glädje utan att spara sig, kommer Gud inte att kunna använda dem. Han kommer inte att erkänna dem som sina självuppoffrande tjänare, utan kommer att finna sådana som är villiga att arbeta, inte ovilligt utan med iver, och som förstår när de har det lugnt och tryggt. Guds tjänare måste känna en själens börda i det att de under tårar ropar till Gud mellan förhuset och altaret: “Herre, skona ditt folk.” (Joel 2: 17.)VFF1 38.2

    En del av Guds tjänare bar gett sitt liv för att ,Gud skall få använda dem i sin tjänst intill dess att deras kroppar är nedbrutna och de är nästan utslitna av andligt arbete, omsorger, möda och försakelser. Andra har inte haft, och skulle inte vilja ta på sig, något ansvar. Ändå tycker just sådana att de har det svårt just därför att de aldrig bar erfarit vad svårigheter innebär. De har inte godtagit Kristi lidande och kommer inte heller att göra det så länge de visar så mycken svaghet och så litet mod, utan älskar bekvämlighet så mycket. Gud har visat mig, att det behövs en självrannsakan bland förkunnarna, så att de tröga, långsamma och självupptagna skulle rensas bort, och kvar skulle endast finnas en ren, trogen och självuppoffrande skara. En som inte söker finna ut hur de skall få det bra utan som arbetar troget med Ordets förkunnelse, villiga att lida och uthärda “lit för Kristi skull, och för att rädda dem för vilka Kristus dog. Må dessa arbetare känna ett ve över sig om de inte predikar evangeliet, men alla känner inte så.VFF1 38.3

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents