De två vägarna

Vid Battle Creek-konferensen den 27 maj 1856 fick jag i en syn se sådant, som angår församlingen i allmänhet. Guds majestät och härlighet visades mig. Ängeln sade: “Gud är fruktansvärd i sitt majestät, och ändå förstår ni det inte. Fruktansvärd i sin vrede, men ändå retar ni honom dagligen. ‘Kämpen för att komma in genom den trånga dörren.’ ‘Ty vid och bred är den väg som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den:” (Luk. 13: 24; Matt. 7: 13, 14.) Dessa vägar är tydligt angivna, åtskilda och går i motsatta riktningar. Den ena leder till evigt liv, den andra till evig död. Jag såg skillnaden mellan dessa vägar och de människor som färdas på dem. Vägarna är också helt olika, ty den ena är bred och jämn, medan den andra är smal och .ojämn. De grupper som färdas på dessa båda vägar är också helt olika till karaktär, i liv, i klädedräkt och i samtalsämnen.VFF1 35.1

De som färdas på den smala vägen talar om den glädje och lycka de kommer att få vid slutet av resan. Deras ansikten får ofta sorgsna, men ofta strålar de även av helig glädje. De klär sig inte som den andra gruppen som färdas på den breda vägen, inte heller talar och handlar de ‘som andra gör. De har fått en mönsterbild. Smärtornas man, ‘som var förtrogen med krankhet, öppnade den vägen för dem och färdades själv den vägen. Hans efterföljare ser hans fotspår och blir tröstade och uppmuntrade. Han nådde målet och tryggheten. Så kan också de göra om de följer i hans fotspår.VFF1 35.2

Alla som färdas den breda vägen är upptagna med sig själva, hur de skall klä ‘sig, hur de skall finna nöjen och förströelser. De ägnar sig åt munterhet och skämt och tänker inte på resans mål - på den säkra tillintetgörelse de har framför sig vid färdens slut. Varje dag kommer de närmare detta mål, men som dårar rusar de åstad fortare och fortare. O, hur förskräckligt detta föreföll mig!VFF1 36.1

Jag såg att många som färdades på den breda vägen hade dessa ord skrivna på sig: “Död för världen. Alltings slut är nära. Var därför också ni redo.” De liknade alla de oförståndiga runt omkring dem, utom det att de hade en skugga av sorg över sig, vilken jag kunde lägga märke till i deras anletsdrag. Deras samtalsämnen liknade de lättsinnigas och tanklösas omkring dem, men då och då pekade de med stor tillfredsställelse på de valspråk de hade på sina kläder och uppmanade de övriga att skaffa likadana. De vandrade på, den breda vägen, men bekände sig tillhöra dem som vandrade den smala vägen. De övriga på den breda vägen utbrast: “Det finns ingen skillnad på oss. Vi är lika i tal, ,i klädsel och i handling.”VFF1 36.2