Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vägledning För Församlingen I. - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Falska andegåvor

    En fanatismens anda har behärskat en särskild klass sabbatsfirande adventister. De har druckit, men endast helt litet, ur sanningens källa och är obekanta med den tredje ängelns anda och budskap. Ingenting kan göras för denna grupp förrän deras fanatiska synpunkter har förändrats. . .VFF1 170.1

    En del av dessa personer har en del andliga övningar, vilka de kallar gåvor, och påstår att Herren har gett dessa åt församlingen. De har ett meningslöst pladder som de kallar okända tungomål, vilket inte endast är okänt för människor utan också för Herren och hela himmelen. Sådana gåvor förmedlas av människor som får hjälp av den store förvillaren. Fanatism, falsk upprymdhet, falskt tungotal och högljudda möten har menats vara Guds gåvor, vilka han skulle ha gett ull forsamlingen. En del har förvillats på denna punkt. Frukten av allt detta har inte varit god. “Av deras frukt skolen I kanna dem.” (Matt. 7: 16.) Fanatism och högljuddhet har betraktats ‘som trons särskilda bevis.VFF1 170.2

    En del är inte tillfredsställda med en sammankomst om de inte har “en mäktig och härlig stund”. De arbetar för detta och åstadkommer upprymdhet och känslosvall. Men sådana sammankomsters inflytande är inte till någon nytta. När känslornas härliga flykt är borta sjunker de längre ned än de var före sammankomsten, därför att deras lyckokänslor inte korn från den rätta källan. De mest givande sammankomsterna för andlig tillväxt är sådana som karakteriseras av allvar och hjärterannsakan, då var och en söker att känna sig själv och med allvar och djup ödmjukhet söker att lära av Kristus. . .VFF1 170.3

    Det finns många oroliga andar, vilka inte vill finna .sig i ordning och disciplin. De tycker att deras frihet skulle bli begränsad om de skulle lägga sitt eget omdöme åt sidan, och underordna sig deras omdöme, vilka har större erfarenhet. Guds verk kan inte gå framåt om det inte finns en strävan efter ordning och en önskan att bannlysa varje fanatisk, oordningsam och nedbrytande anda i våra sammankomster. Intryck och känslor är inte säkra bevis på att en person är ledd av Herren. Satan kommer, om man inte är på sin vakt, att ge känslor och intryck. Dessa är inte säkra ledare.VFF1 171.1

    Alla borde noggrant bekanta sig med tecknen på vår tro, och det främsta studiet skulle vara hur de kan fullkomna sin bekännelse och bära frukt som kan förhärliga Gud. Ingen skulle välja en sådan väg som gör dem frånstötande för icketroende. Våra samtal skulle vara rena, anspråkslösa, upphöjda och vårt liv utan anmärkning. En lättsinnigt gycklande anda skulle fördömas. Det finns inget bevis för att Guds nåd verkar i en sådan persons hjärta, även om han talar och beder vackert under gudstjänsten, men sedan ger sig hän åt ett grovt och omdömeslöst tal och handlingssätt när gudstjänsten är slut. Sådana är dåliga representanter för vår tro och en förbannelse för Guds sak.VFF1 171.2

    Det finns en egendomlig blandning av synpunkter bland bekännande sabbatsfirare i . .. En del är inte i harmoni med samfundet. Trots att de fortsätter att ha de befattningar de nu har, är de utsatta för Satans frestelser och kommer att påverkas av fanatism och en felaktig anda. En del har fantasifulla synpunkter ‘som förblindar deras ögon för viktiga och vitala trosläror, vilket leder dem att tycka att deras fantasier står på samma nivå som värdefulla sanningar. Uppenbarelsen av sådant och den anda mm följer dem gör att sabbatsfirandet, som de menar sig tro på, blir motbjudande för känsliga, icketroende människor. Det skulle vara långt bättre för adventbudskapets utveckling och framgång om sådana personer skulle lämna leden. . .VFF1 171.3

    Predikanter som undervisar i Ordet, borde vara noggranna medarbetare och borde framställa sanningen i dess renhet och enkelhet. De borde se till att “hjorden” får ett “rent foder”.VFF1 172.1

    Det finns “irrstjärnor” som utger sig för att vara predikanter, sända av Gud. De förkunnar sabbatssanningen på plats efter plats, men har sanningen uppblandad med villfarelse och sprider sina motstridande åsikter till människorna. Satan har fört in dem för att intelligenta och förståndiga icke-troende skall känna motvilja. En del av dessa förkunnare har mycket att säga om de andliga gåvor mm de särskilt utövar. De hänger sig själva åt vilda, upprymda känslor och åstadkommer ett oväsen, vilket de kallar för tungomålstalets gåva. En viss grupp av människor förefaller att bli tilltalade av dessa egendomliga tecken. En främmande anda härskar över dessa människor, vilka skulle trampa ned vem som helst som skulle anmärka på dem. Guds Ande deltar inte i detta verk och åtföljer inte sådana arbetare. De har en annan anda. Trots detta har sådana predikanter framgång bland vissa människor. Detta försvårar det arbete som Guds utsända tjänare skall utföra. Dessa tjänare är lämpliga att förkunna och förklara sabbaten och gåvorna i deras rätta ljus för människorna och deras inflytande och exempel är värt att efterfölja.VFF1 172.2

    Sanningen borde framställas på ett sätt som gör den tilltalande för intelligenta människor. Vi har inte blivit förstådda som ett folk, utan man ser på oss såsom fattiga, svaga, intellektuellt värdelösa och mindervärdiga. Därför är det oerhört viktigt för alla som undervisar och tror sanningen, att bli så påverkade av dess heliga inflytande, att deras harmoniska och upphöjda liv skall visa de icke-troende att de har blivit vilseledda när det gäller detta folk. Hur viktigt är det inte att sanningens tak befrias från allt mm påminner om falsk fanatisk upprymdhet, så att sanningen kan bedömas efter sina egna förtjänster och uppenbara dess enkla renhet och upphöjda karaktär.VFF1 172.3

    Jag såg att det är i högsta grad nödvändigt för dem som predikar sanningen att uppträda korrekt och att avsky allt egendomligt och underligt, och framställa sanningen i dess renhet och klarhet. Jag blev hänvisad till Titus 1: 9: “Han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem mm säga emot.” I vers 16 talar Paulus om människor som menar att de känner Gud, men som i sina gärningar förnekar honom, i det att de är “odugliga till allt gott verb. Därefter uppmanar han Titus: “Du åter må tala, vad ‘som är den sunda läran värdigt. Förmana de äldre männen att vara nyktra, att skicka sig värdigt och tuktigt, att vara sunda i tro, i kärlek, i ståndaktighet. Förmana likaledes de äldre kvinnorna att skicka sig, såsom det höves heliga kvinnor, att icke gå omkring med förtal, icke vara trälar under begäret efter vin, utan lära andra, vad gott är, för att fostra dem till tuktighet. Förmana de yngre kvinnorna att älska sina män och sina barn, att föra en tuktig och ren vandel, att vara goda husmödrar och att underordna sig sina män, så att Guds ord icke bliver ‘smädat. Förmana likaledes de yngre männen att skicka sig tuktigt. Bliv dem i allo ett föredöme i goda gärningar och låt dem i din undervisning finna oförfalskad renhet och värdighet, med sunt, ostraffligt tal så att den som står oss emot måste blygas, då han nu icke har något ont att säga om oss.” (Tit. 2: 1-8.) Denna undervisning har nedskrivits för att vara till hjälp för alla som Gud har kallat att förkunna Ordet, men även till nytta och hjälp för dem som lyssnar till det.VFF1 173.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents