Hänsyn och samverkan

Guds sändebud skall arbeta tillsammans på ett vänligt, hänsynsfullt sätt, i det att de söker “överträffa varandra i inbördes hedersbevisning”. (Rom. 12:10.) Det får inte förekomma någon ovänlig kritik. Ingen får ödelägga någon annans arbete. Var och en åt vilken Herren har anförtrott ett budskap, har en särskild uppgift. Var och en har sin egen personlighet, som han inte bör låta uppgå i någon annans. Ändå bör var och en arbeta i samverkan med sina medtroende. I sitt arbete bör alla de som arbetar för Gud i allt väsentligt vara överens. Ingen bör betrakta sig själv som något slags förebild och tala nedsättande om sina medarbetare eller behandla dem som underlägsna honom själv. Under Guds ledning bör var och en fullfölja den uppgift han fått sig tilldelad, respekterad, älskad och uppmuntrad av sina medarbetare. Tillsammans skall de fullgöra sitt uppdrag.LFT 258.1

De här principerna framställer Paulus utförligt i sitt första brev till församlingen i Korint. Han talar om “Kristi tjänare” som “förvaltare av Guds hemligheter”. Och om deras arbete förklarar han: “Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss. Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må befinnas vara trogen. För mig betyder det likväl föga att I — eller överhuvud någon mänsklig domstol — sätten eder till doms över mig. Ja, jag vill inte ens sätta mig till doms över mig själv. Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig. Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå av Gud den berömmelse som honom tillkommer.” — 1 Kor. 4:1-5.LFT 258.2

Ingen människa har fått befogenhet att döma mellan Guds olika budbärare. Endast Gud kan bedöma människans arbete. Han kommer att ge åt var och en den lön hon förtjänar.LFT 259.1

När aposteln fortsätter hänvisar han direkt till den jämförelse som hade gjorts mellan hans arbete och Apollos’ arbete: “Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som gällde det mig och Apollos; ty jag vill, att I skolen i fråga om oss lära eder detta: ‘Icke utöver vad skrivet är.’ Jag vill icke, att I skolen stå emot varandra, uppblåsta var och en över sina lärare. Vem säger då, att du har något företräde? Och vad säger du, som du icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det dig givet?” — 1 Kor. 4:6, 7.LFT 259.2

Paulus framhåller tydligt och klart för församlingen de faror och de umbäranden som han och hans medarbetare tåligt har uthärdat i sin tjänst för Kristus. “Ännu i denna stund”, förklarar han, “lida vi både hunger och törst, vi måste gå nakna, vi få uppbära hugg och slag, vi hava intet stadigt hemvist, vi måste möda oss och arbeta med våra händer. Vi bliva smädade och välsigna likväl; vi lida förföljelse och härda dock ut; man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så ännu alltjämt. Detta skriver jag, icke för att komma eder att blygas, utan såsom en förmaning till mina älskade barn. Ty om I än haden tio tusen uppfostrare i Kristus, så haven I dock icke många fäder; det var ju jag som i Kristus Jesus genom evangelium födde eder till liv.” — 1 Kor. 4:11-15.LFT 259.3