Himlarna öppnade sig

När präster och rådsherrar hörde detta, blev de utom sig av vrede. Mer lika rovdjur än människor rusade de mot Stefanus, under det att de gnisslade tänder. I de grymma ansiktena över honom kunde fången läsa sitt öde, men han vacklade inte. För honom var dödens fruktan över. För honom innebar inte de rasande prästerna och den upphetsade pöbeln någon skräck. Hela scenen framför honom försvann från hans blick. För honom stod himmelens portar öppna, och i det att han såg in genom dem såg han Guds tronsals härlighet och Kristus, som just hade rest sig från sin tron, stå färdig att stödja sin budbärare. Med ord av triumf utropade Stefanus: “Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.”LFT 96.1

I det att han beskrev den underbara scen som han betraktade, blev det mer än hans förföljare kunde uthärda. De stoppade fingrarna i öronen så att de inte skulle höra hans ord. Under höga rop rusade de i raseri på honom, alla på en gång “och förde honom ut ur staden”. “Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: ‘Herre Jesus, tag emot min ande.’ Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: ‘Herre, tillräkna dem icke denna synd.’ Och när han hade sagt detta, av somnade han.”LFT 96.2

Ingen laglig dom hade dömts över Stefanus, men de romerska myndigheterna hade mutats med stora penningsummor och gjorde inte någon undersökning av saken.LFT 96.3

Stefanus’ martyrdöd gjorde ett djupt intryck på alla som var vittne till den. Minnet av Guds tecken på hans ansikte, hans ord som påverkade alla som hörde honom, blev kvar i åskådarnas minne och vittnade om sanningen i det som han hade förkunnat. Hans död blev en svår prövning för församlingen, men den resulterade i Saulus’ omvändelse. Han kunde nämligen inte ut sitt minne utplåna martyrens tro och fasthet och den härlighet som hade vilat över hans ansikte.LFT 97.1

Under hela Stefanus’ rannsakan och död tycktes Saulus ha varit behärskad av en frenetisk iver. Efteråt var han förargad över sin egen hemliga övertygelse att Stefanus hade hedrats av Gud, samtidigt som han vanhedrades av människor. Saulus fortsatte att förfölja Kristi efterföljare, jagade dem, grep dem i deras hus och överlämnade dem till prästerna och rådsherrarna för att kastas i fängelse och dödas. Hans iver att föra denna förföljelse vidare, gjorde att panik utbröt bland de kristna i Jerusalem. De romerska myndigheterna gjorde inte någon särskild ansträngning att hejda det grymma verket. I hemlighet vägledde de judarna för att blidka dem och tillförsäkra sig deras välvilja.LFT 97.2

Efter Stefanus’ död valdes Saulus till medlem av Sanhedrin som belöning för sin insats vid detta tillfälle. Under en tid var han ett kraftigt instrument i Satans händer för att utföra sitt uppror mot Guds Son. Men snart skulle denne skoningslöse förföljare komma att ivrigt arbeta för att bygga upp den församling, som han nu försökte bryta ned. En som var mäktigare än Satan hade utvalt Saulus till att ta martyren Stefanus’ plats, att lida för hans namn och att fjärran och nära förkunna budskapet om frälsning genom Kristi blod.LFT 97.3