En sista vädjan

Mitt i detta tumult stod aposteln lugn och samlad. Han förtröstade på Gud. Han visste att himmelens änglar fanns runt omkring honom. Han ville inte lämna templet utan att göra ett försök att framställa evangelium for sina landsmän. När man skulle föra in honom i borgen sade han till översten: “Tillstädjes det mig att säga något till dig? Lyslas svarade: “Kan du tala grekiska? Är du då icke den egyptier som för en tid sedan ställde till ‘dolkmännens’ uppror, de fyra tusens och förde dem ut i öknen?” Paulus svarade: ‘Jag är en judisk man från Tarsus, medborgare alltså i en betydande stad i Cilicien. Men jag beder dig, tillstäd mig att tala till folket.”LFT 381.1

Paulus’ begäran beviljades och “då gav Paulus från trappan, där han stod, med handen ett tecken åt folket”. Denna gest tilldrog sig folkets uppmärksamhet och hans gestalt manade till respekt. “Och sedan där hade blivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska och sade: ‘Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till mitt försvar.’ När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu mer stilla. Och han fortsatte:LFT 381.2

‘Jag är en Judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas lag i all dess stränghet. Och jag var en man, som nitälskade för Gud, såsom I allasammans i dag gören. Ingen kunde förneka det som aposteln sade, eftersom detta var väl känt för många som ännu bodde i Jerusalem. Han talade om sin tidigare iver då han förföljde Kristi efterföljare ända till döden. Han berättade om de förhållanden som hade samband med hans omvändelse. Han beskrev hur hans stolta sinne hade underkuvats och hur han hade böjt sig för den korsfäste nasarén. Om han hade försökt att argumentera med sina motståndare skulle de hårdnackat ha vägrat att lyssna till honom. Men när han berättade om sin egen upplevelse, följdes denna av en överbevisande kraft som tillfälligt tycktes uppmjuka och besegra deras sinnen.LFT 382.1

Sedan försökte han visa, att han inte hade börjat arbeta bland de icke-judiska folken av eget val. Han hade helst velat arbeta för sitt eget folk. Men just i detta tempel hade Guds röst talat till honom i en helig vision och sagt till honom: “Gå, jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna.LFT 382.2

Hittills hade folket lyssnat med spänd uppmärksamhet. Men när Paulus berättade om hur han hade valts till en Kristi representant, bland de icke-judiska folken, greps de på nytt av raseri. De var vana vid att betrakta sig själva som det enda folk som Gud gynnade. De ville inte tillåta att de föraktade icke-judiska folken fick del av de förmåner som hittills ansetts uteslutande tillhöra dem själva. De överröstade Paulus och ropade: “Bort ifrån jorden med den människan! Det är icke tillbörligt, att en sådan får leva.”LFT 382.3

Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade stoft upp i luften, bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så att han finge veta, varför de så ropade mot honom.LFT 383.1

Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade Paulus till den hövitsman som stod där: ‘Är det lovligt för eder att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och rannsakning?’ När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och underrättade honom härom och sade: ‘Vad är det du tänker göra? Mannen är ju romersk medborgare.’ Då gick översten dit och frågade honom: ‘Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?’ Han svarade: ‘Ja,’ Översten sade då: ‘Mig har det kostat en stor summa penningar att köpa den medborgarrätten.’ Men Paulus sade: ‘Jag däremot har den redan genom födelsen.’ Männen, som skulle hava förhört honom, drogo sig då strax undan och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta, att han var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på att han hade låtit fängsla honom.LFT 383.2

Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus anklagades av judarna, lät han dagen därefter taga av honom bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom inför dem.LFT 383.3

Aposteln ställdes nu inför samma domstol som han själv hade varit medlem av före sin omvändelse. Då han nu stod där inför de judiska rådsherrarna var han lugn och samlad. Hans ansiktsuttryck uppenbarade Kristi frid. “Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: ‘Mina bröder, allt intill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gott samvete.’” När de hörde Paulus’ ord väcktes deras hat på nytt. “Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom, att de skulle slå honom på munnen.” Vid denna omänskliga befallning utbrast Paulus: “‘Gud skall slå dig, du vitmenade vägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändå bjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!’ Då sade de som stodo där bredvid: ‘Smädar du Guds överstepräst?’ Paulus svarade: ‘Jag visste icke, mina bröder, att han var överstepräst. Det är ju skrivet: ‘Mot en hövding i ditt folk skall du icke tala onda ord.’LFT 383.4