Han levde som han lärde

Paulus var rädd för att han själv inte skulle kunna hålla måttet med hänsyn till vad han förkunnade för andra. Han visste att hans arbete för andra skulle vara förgäves, om han inte i sitt eget liv rättade sig efter de principer som han hyllade och förkunnade. Hans samtal, hans inflytande, hans bestämda föresats att avstå ifrån själviska njutningar måste visa, att hans religion inte bara var en bekännelse utan en daglig och levande förening med Gud. Detta var ett mål som han ständigt hade framför sig och ivrigt strävade efter att nå, nämligen “rättfärdigheten av Gud på grund av tro”. (Fil. 3:9.)LFT 295.1

Paulus visste att hans kamp mot det onda skulle pågå så länge han levde. Han insåg att han ständigt var i behov av den största vaksamhet över sig själv, så att inte jordbundna önskningar och benägenheter skulle övervinna hans andliga iver. Han kämpade ständigt till det yttersta mot naturliga böjelser. Han glömde aldrig det ideal som skulle uppnås. Detta ideal sökte han nå genom lydnad för Guds lag. Sina ord, sina handlingar, sina benägenheter, allt ställde han under Guds Andes kontroll.LFT 295.2

Det var denna uppriktiga föresats att segra i kampen för det eviga livet, som Paulus längtade efter att få se förverkligad hos Kristi efterföljare i Korint. Han visste att de, för att uppnå det mål som Kristus hade förelagt dem, skulle ha en livslång kamp framför sig. Från denna skulle de inte kunna få någon befrielse. Han uppmanade dem att kämpa redbart dag för dag och sträva efter sann gudsfruktan och en högtstående moral. Han vädjade till dem att lägga åt sidan allt som hindrade dem och att jaga mot fullkomningens mål i Kristus.LFT 295.3

Paulus framhöll får de troende i Korint det forna Israels upplevelser — de välsignelser som belönade deras lydnad och de straffdomar som följde på deras överträdelser. Han påminde dem om hur Gud genom tecken och under hade fört dem ut ur Egypten under skydd av molnstoden om dagen och eldstoden om natten. Så färdades de tryggt genom Röda Havet medan egyptierna som försökte komma genom havet på samma sätt, allesammans dränktes. Genom dessa underverk hade Gud erkänt Israel som sin församling. De “åto alla samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck — de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus.” Under hela sin ökenvandring var Kristus israeliternas ledare. Den slagna klippan var en symbol på Kristus, som skulle bli slagen får människornas överträdelser, för att frälsningen skulle komma alla till del.LFT 296.1

Trots att Gud var så välvillig mot israeliterna, lät han sina domar drabba dem på grund av att de kände begär efter den lyx som de hade lämnat bakom sig i Egypten. Det var på grund av deras synd och uppror som Guds domar kom över dem. Aposteln förmanade Kristi efterföljare i Korint att dra lärdom av israeliternas upplevelse. “Detta skedde oss till en varnagel”, förklarade han, “för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill.” Han visade hur begärelse efter det onda och ett sedeslöst liv hade kommit dem att utöva synder som drog Guds vrede över dem. Den gudsfruktan som de hade, när de lyssnade till lagens förkunnelse från Sinai berg hade de förkastat, när de satte sig ner fär att äta och dricka och därefter stod upp för att leka och för att tillbedja den gyllene kalven, som de hade tillverkat och som skulle representera Gud. Efter det att de hade deltagit i en festmåltid som hade samband med tillbedjan av Baalpeor slogs många hebréer ned på grund av sitt tygellösa liv. Guds vrede väcktes. På hans befallning blev “tjugutre tusen” slagna av pesten på en enda dag.LFT 296.2