Uppenbarelsen

Uppenbarelsen

På apostlarnas tid var Kristi efterföljare fyllda av verksamhetsiver och entusiasm. De arbetade så outtröttligt för sin Mästare, att evangelium på ganska kort tid, trots bittert motstånd, förkunnades överallt inom den av dem kända världen. Den iver som Jesu efterföljare på den tiden visade, har återgetts av inspirationen till uppmuntran för de troende under alla tidsåldrar. Om församlingen i Efesus, som Jesus använde som symbol för hela Kristi församling under den apostoliska tidsåldern, förklarar det trovärdiga och sannfärdiga vittnet:LFT 540.1

“Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet, och jag vet, att du icke kan lida onda människor; du har prövat dem som säga sig vara apostlar, men icke äro det, och har funnit dem vara lögnare. Och du är ståndaktig och har burit mycket för mitt namns skull och har icke förtröttats.” — Upp. 2:2, 3.LFT 540.2

Till en början utmärkte sig församlingen i Efesus för barnslig enkelhet och iver. De troende försökte ivrigt följa all Guds undervisning. I sitt liv visade de en uppriktig och innerlig kärlek till Kristus. De gladde sig över att göra Guds vilja, eftersom Frälsaren genom sin Ande bodde i deras sinnen. De var uppfyllda av kärlek till sin Återlösare. Deras högsta önskan var att vinna människor för honom. De hade inte någon tanke på att utnyttja Kristi nåd för egen fördel. De visste betydelsen av sitt uppdrag. Budskapet: “Frid på jorden, bland människor till vilka han har behag”, hade gjort ett så djupt intryck på dem att de ville förkunna frälsningens glada budskap till jordens avlägsnaste trakter. Världen förstod att de hade varit med Jesus. Syndfulla människor ångrade sig, fick förlåtelse, blev renade och helgade och fördes in i gemenskap med Gud genom hans Son.LFT 540.3