Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Löftestiden - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Så har Gud handlat

    Efter det att Markus hade lämnat dem, fortsatte Paulus och Barnabas till Antiokia i Pisidien. På sabbatsdagen gick de in i synagogan och satte sig ned. “Sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände synagogföreståndarna till dem och läto säga: ‘Bröder, haven I något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.’” När de då på detta sätt blivit inbjudna att tala, “stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade: ‘I män av Israel och I som ‘frukten Gud’, hören mig.’” Därefter följde en underbar framställning. Paulus gav en resumé över det sätt på vilket Herren hade handlat med judarna från tiden för deras befrielse från den egyptiska fångenskapen och hur en Frälsare hade blivit utlovad av Davids säd. Han förklarade frimodigt att “av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom Frälsare åt Israel. Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat bättringens döpelse för hela Israels folk. Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: ‘Vad I menen mig vara, det är jag icke. Men se, efter mig kommer den vilkens skor jag icke är värdig att lösa av hans fötter’.” På detta sätt förkunnade han med kraft Jesus som människornas Frälsare, profetiornas Messias.LFT 170.2

    Efter denna framställning sade Paulus: “Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra här I som ‘frukten Gud’, till oss har ordet om denna frälsning blivit sänt. Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas utsagor, vilka var sabbat föreläses.”LFT 171.1

    Paulus tvekade inte att ge klart uttryck för sanningen att de judiska ledarna hade förkastat Frälsaren. “Fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade döden”, förklarade aposteln, “bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom. När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda. Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom hade gått upp från Galiléen till Jerusalem och som nu äro hans vittnen inför folket.”LFT 171.2

    Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss, deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå, såsom ock är skrivet i andra psalmen: ‘Du är min Son, jag har i dag fött dig.’ Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: ‘Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften, som jag i trofasthet har givit åt David.’ Därför säger han ock i en annan psalm: Du skall icke låta din Helige se förgängelsen. När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen; men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen.”LFT 171.3

    Och när han nu hade talat klart och tydligt om uppfyllelsen av de välbekanta profetiorna om Messias, talade Paulus med dem om omvändelse och förlåtelse för synd genom Jesus, deras Frälsare. “Så mån I nu veta”, sade han, “att genom honom syndernas förlåtelse förkunnas för eder, och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad ifrån allt det varifrån I icke under Moses’ lag kunden bliva friade.”LFT 171.4

    Guds Ande gav kraft åt det som sades och människor påverkades. Aposteln hänvisade till Gamla Testamentets profetior. Han förklarade att dessa hade uppfyllts genom Jesus av Nasaret och det som han hade gjort. Detta övertygade många som längtade efter den utlovade Messias och hans ankomst. När Paulus försäkrade att frälsningens glada budskap omfattade både judar och alla andra folk, väckte detta hopp och glädje hos dem som inte genom härkomst kunde betraktas som Abrahams efterkommande.LFT 172.1

    När de sedan gingo därifrån, bad man dem att de nästa sabbat skulle tala för dem om samma sak. Och när församlingen åtskildes, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd.LFT 172.2

    Det intresse som hade väckts i Antiokia i Pisidien genom Paulus’ förkunnelse gjorde att nästan hela staden “följande sabbat kom. . . tillsammans för att höra Guds ord. Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade.LFT 172.3

    Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: ‘Guds ord måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga livet, så vända vi oss nu till hedningarna.’ Ty så har Herren bjudit oss: ‘Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.’”LFT 172.4

    När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få evigt liv. Det blev dem till stor glädje att Kristus erkände dem såsom Guds barn och med tacksamma sinnen lyssnade de till det som förkunnades. Dessa som trodde var mycket ivriga att förmedla evangelii budskap till andra med följd att Herrens ord utbredde sig över hela landet.LFT 173.1

    Århundraden tidigare hade detta “hedningarnas insamlande” beskrivits av profeterna. Deras profetiska uttalanden hade emellertid blivit högst dunkelt förstådda. Hosea hade sagt: “Men antalet av Israels barn skall bliva såsom havets sand, som man icke kan mäta, ej heller räkna; och det skall ske, att i stället för att det sades till dem: ‘I ären icke mitt folk’, skola de kallas ‘den levande Gudens barn’.” Och återigen: “Jag skall plantera henne åt mig i landet och förbarma mig över Lo-Ruhama och säga till Lo-Ammi: ‘Du är mitt folk.’ Och det skall svara: ‘Du är min Gud.’” — Hos. 1:10; 2:23.LFT 173.2

    Frälsaren förutsade också själv under sitt jordiska uppdrag att evangelium skulle förkunnas för de kringboende folken. I liknelsen om vingården förklarade han för de obotfärdiga judarna: “Guds rike skall tagas ifrån eder, och givas åt ett folk som bär dess frukt.” — Matt. 21:43. Och efter sin uppståndelse gav han sina apostlar uppdraget: “Gån ut i hela världen” och “prediken evangelium för allt skapat.” — Mark. 16:15.LFT 174.1

    När Paulus och Barnabas vände sig till den icke-judiska befolkningen i Antiokia i Pisidien, innebar det inte att de upphörde att arbeta för judarna på andra platser, varhelst de fann ett gynnsamt tillfälle att få lyssnare. Senare i Antiokia, i Korint, i Efesus och i andra betydelsefulla befolkningscentra förkunnade Paulus och hans medarbetare evangelium för både judar och icke-judar. Men deras huvudsakliga ansträngningar var från denna tid inriktade på att bygga upp Guds rike inom de icke-judiska områdena, bland människor som bara hade väldigt liten eller ingen kunskap alls om den sanne Guden och hans Son.LFT 174.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents