Den oförgängliga segerkransen

När den troende har kommit så långt, måste han sätta in sin yttersta kraft på att vinna seger. I de korintiska tävlingarna var det under spurten in mot mål som de tävlande satte in sina yttersta krafter för att behålla eller öka farten. När därför en Kristi efterföljare närmar sig sitt mål, skall han pressa sig framåt med till och med större iver och beslutsamhet, än då han först började sin tävlingskamp.LFT 292.1

Paulus framhåller sedan kontrasten mellan kransen av vissnande lagerblad som segraren i tävlingarna får ta emot, och den krona av odödlig härlighet som skall ges till den som med triumf löper på den kristna tävlingsbanan. De gör detta “för att vinna en förgänglig segerkrans”,” förklarar han, “men vi för att vinna en oförgänglig”. För att vinna en förgänglig segerkrans undandrog sig inte de grekiska löparna någon möda eller disciplin. Vi strävar efter en krona som är oändligt mycket mera värdefull, ja, själva det eviga livets krona. Hur mycket större omsorg skulle inte vi lägga in i vår tävlan, hur mycket villigare skulle vi inte vara att göra uppoffringar och tygla oss själva!LFT 292.2

I Hebréerbrevet påpekas den orubbliga beslutsamhet som skulle karakterisera den troendes tävlingskamp för det eviga livet: “Må ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp, som är oss förelagd. Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare.” — Hebr. 12:1, 2. Avund, illvilja, onda tankar och onda ord, girighet — allt detta är en belastning som en Kristi efterföljare måste lägga av, om han skall kunna löpa med framgång i tävlingskampen för det eviga livet. Varje vana eller varje sätt att handla som för till synd och vanärar Kristus, måste läggas bort, hur stort offret än blir. Ingen människa som överträder rättfärdighetens eviga principer kan få himmelens välsignelser. En enda synd som man hänger sig åt, är tillräcklig för att fördärva karaktären och vilseleda andra.LFT 293.1

Om nu din hand är dig till förförelse, sade Frälsaren, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt än att hava båda händerna i behåll och komma till Gehenna, till den eld, som icke utsläckes. Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna. — Mark. 9:43, 45. Om man därför, för att rädda kroppen från döden, får amputera en hand eller en fot eller till och med operera bort ett öga, hur mycket grundligare skulle inte då Kristi efterföljare skilja sig från synden som omöjliggör för oss att få evigt liv.LFT 293.2

De som tävlade i de gamla grekiska spelen hade underkastat sig självförsakelse och sträng disciplin. Men de var ändå inte säkra på att de skulle vinna seger. “I veten ju”, sade Paulus, “att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen.” Hur hårt de löpande än ansträngde sig för att komma i mål, kunde bara en enda hand gripa den eftersträvade segerkransen. Andra kunde anstränga sig till det allra yttersta för att vinna den, men just som de räckte ut handen för att ta den, var det någon annan som grep den eftertraktade trofén.LFT 293.3