Han som uppehåller världarna

Aposteln upphöjer Kristus inför sina med troende som den genom vilken Gud har skapat allt och som den som har möjliggjort deras frälsning. Han förklarar att den hand som uppehåller världarna i rymden och styr dem i deras banor och ständiga rörelse i hela Guds universum, är de händer som naglades vid korset för dem. “Ty i honom skapades allt”, skrev Paulus, “i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt, både tronänglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden. Alltsammans har blivit skapat genom honom och till honom. Ja, han är till före allt annat och alltsammans äger bestånd i honom.” “Också åt eder, som förut varen bortkomna från honom och genom edert sinnelag hans fiender, i det att I gjorden vad ont var, också åt eder har han nu skaffat försoning i hans jordiska kropp, genom hans död, för att kunna ställa eder fram inför sig heliga och obefläckade och ostraffliga.”LFT 441.2

Guds Son sänkte sig ned för att upprätta de fallna. Det var därför han lämnade de syndfria världarna i höjden, de nittionio som älskade honom, och kom till denna jord för att bli “sargad för våra överträdelsers skull” och “slagen för våra missgärningars skull”. (Jes. 53:5.) Han skulle i alla avseenden bli lik sina bröder. Han blev människa sådan som vi är. Han förstod vad det innebar att vara hungrig, törstig och trött. Han fick ny kraft genom mat och utvilad genom sömn. Han var främling och vandrare på jorden — han var i världen, men han påverkades inte av den. Han blev frestad och prövad som nutidens människor frestas och prövas, men ändå levde han ett liv som var fritt från synd. Han uppenbarade Guds väsens egenskaper. Han var mild, medkännande, sympatisk, alltid omtänksam om andra. “Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, . . . och han var full av nåd och sanning.” — Joh. 1:14.LFT 442.1

De troende i Kolosse, som var omgivna av de icke-judiska folkens seder och inflytande, var utsatta för risken att dras bort från evangelii enkelhet. Då Paulus varnade dem för detta, riktade han deras uppmärksamhet på Kristus som deras ende tillförlitlige ledare. “Jag vill nämligen att I skolen veta”, skrev han, “vilken kamp jag har att utstå för eder och för församlingen i Laodicea, och för alla de andra som icke personligen hava sett mitt ansikte. Ty jag önskar att deras hjärtan skola få hugnad, därigenom att de slutas tillsammans i kärlek och komma till en full förståndsvisshets hela rikedom, till en rätt kunskap om Guds hemlighet, vilken är Kristus; ty i honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter fördolda.LFT 442.2

Detta säger jag, för att ingen skall bedraga eder med skenfagert tal. . . . Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i honom och varen rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och befästas i tron, i enlighet med den undervisning I haven fått; och överflöden i tacksägelse. Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom sin tomma och bedrägliga ‘vishetslära’, i det att han åberopar fäderneärvda människomeningar och håller sig till världens makter och icke till Kristus. Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen, och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten, i honom som är huvudet för alla andevärldens furstar och väldigheter.”LFT 442.3

Kristus hade förutsagt att bedragare skulle framträda, genom vilkas inflytande “laglösheten” skulle “förökas” och därigenom skulle “kärleken hos de flesta kallna. (Matt. 24:12.) Han hade varnat Kristi efterföljare för att församlingen skulle utsättas för större faror genom detta onda än genom förföljelse från fienders sida. Gång på gång varnade Paulus Kristi efterföljare för dessa falska lärare. Det var denna fara som de framför alla andra måste skydda sig emot. Om de tog emot falska lärare, skulle de öppna dörrarna för villfarelser, genom vilka fienden skulle fördunkla deras andliga uppfattningsförmåga och rubba de människors förtroende som nyligen hade tagit emot evangelii budskap. Kristus skulle vara den norm efter vilken de skulle pröva de läror som framställdes. Allt som inte överensstämde med hans undervisning, skulle de förkasta. Kristus som blivit korsfäst för människornas synder, Kristus som uppstått från de döda, Kristus som farit upp i höjden — detta var den frälsningens vetenskap som de skulle tillägna sig och som de skulle undervisa om.LFT 443.1