Den slutliga triumfen

Aposteln förde nu de korintiska troendes tankar framåt i tiden till uppståndelsemorgonens segertriumf. Den dagen skall alla de insomnade rättfärdiga bli uppväckta till liv för att sedan för alltid leva tillsammans med sin Herre. “Se”, förklarade aposteln, “jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade, och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skal ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: ‘Döden är uppslukad och seger vunnen.’ Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? . . . Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!”LFT 301.1

Härlig är den seger som väntar de trogna. Aposteln såg de möjligheter som låg framför de troende i Korint. Han försökte därför framställa för dem sådant som skulle lyfta dem över det själviska och sensuella och som förgyller tillvaron med hoppet om odödlighet. Han förmanade dem milt att troget hålla fast vid sin höga kallelse i Kristus Jesus. “Alltså, mina älskade bröder”, vädjade han, “varen fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk, eftersom I veten, att edert arbete icke är fåfängt i Herren.”LFT 301.2

Så försökte aposteln på ett mycket bestämt och uttrycksfullt sätt komma tillrätta med de falska och farliga idéer och sedvänjor som hade blivit framträdande i församlingen i Korint. Han talade rättframt, men i kärlek till dem. I hans varningar och förmaningar lyste ljuset från Guds tron över dem, för att uppenbara dolda synder som befläckade deras liv. Hur skulle de ta emot dem?LFT 302.1

Efter det att brevet hade avsänts började Paulus undra över om det som han hade skrivit möjligen skulle kunna alltför djupt såra dem som han ville hjälpa till ett bättre liv. Han kände en djup oro för att de kanske skulle drivas ännu längre bort. Ibland önskade han att han kunde återkalla sitt brev. De som i likhet med aposteln har känt ett djupt ansvar för sina älskade församlingar eller institutioner, kan bäst förstå hans bekymmer och självanklagelser. Guds budbärare som bär ansvar i hans verk för denna tid, har utan tvivel i sitt arbete fått uppleva samma strider och ängslan som aposteln måste genomgå. Han hade varit bekymrad över stridigheter inom församlingen. Han hade mötts med otacksamhet och utsatts för förtal från dem som han väntat sympati och stöd av. Han hade insett den fara som hotade de församlingar som tillät ogudaktighet att existera bland medlemmarna. Han hade därför känt sig nödsakad att troget bestraffa synden. Samtidigt var han bekymrad över att han kanske hade behandlat dem med för stor stränghet. Med bävande sinne väntade han nu att få höra hur de hade tagit emot hans budskap.LFT 302.2