Er gäller löftet

“Petrus svarade dem: ‘Gören bättring; och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande. Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.’”LFT 43.3

Petrus förklarade för de övertygade människorna, att de hade förkastat Kristus på grund av att de hade blivit bedragna av präster och rådsherrar. Om de fortsatte att se upp till dessa män för att få vägledning och råd, och väntade att de skulle erkänna Kristus, innan de själva vågade göra det, skulle de aldrig ta emot honom. Dessa mäktiga män bekände sig visserligen vara fromma, men deras främsta ambition var att vinna jordisk rikedom och ära. De var inte villiga att komma till Kristus för att få upplysning.LFT 43.4

Under inflytandet av denna himmelska undervisning kom de Skrifter som Kristus hade förklarat för apostlarna att uppfattas av dem som fullkomlig sanning. Den förvirring som hade hindrat dem från att se upplösningen av den gudstjänstordning som hade avskaffats, hade nu skingrats. De fattade med fullkomlig klarhet avsikten med Kristi uppdrag och hans rikes natur. De kunde med kraft tala om Frälsaren. När de förklarade frälsningsplanen för sina åhörare, blev många övertygade och överbevisade. De traditioner och den vidskepelse som prästerna påtvingat dem sveptes undan ur deras sinnen och de tog emot Frälsarens undervisning.LFT 44.1

De som då togo emot hans ord läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer.LFT 44.2

De judiska ledarna hade trott att Kristi verk skulle sluta med hans död. Nu hade de i stället fått uppleva de sällsamma scenerna på Pingstdagen. De hörde apostlarna, utrustade med en kraft och en makt som hittills varit okänd, förkunna Kristus. Deras ord följdes av tecken och under. I Jerusalem, judendomens starkaste fäste, förklarade tusentals öppet sin tro på Jesus av Nasaret som Messias.LFT 44.3

Apostlarna blev förvånade och överväldigade av storheten i denna skörd av människor. De betraktade inte detta som ett resultat av sitt eget arbete. De insåg att de skördade vad en annan sått. Ända sedan Adams fall hade Kristus uppdragit åt utvalda budbärare att förkunna hans vilja och budskap för människorna. Under sitt liv på denna jord hade han sått sanningens säd och vattnat den med sitt blod. De omvändelser, som ägde rum på Pingstdagen, var resultatet av denna sådd, skörden av Kristi arbete, uppenbarelsen av kraften i hans undervisning.LFT 44.4

Enbart apostlarnas argument, hur klara och övertygande dessa än var, kunde inte ha avlägsnat de människors fördomar, som förkastat så många bevis. Men den helige Ande lät dessa argument sjunka in i människors sinnen med gudomlig kraft. Apostlarnas ord blev som skarpa pilar från den Allsmäktige, som övertygade människor om deras fruktansvärda skuld, då de förkastade och korsfäste härlighetens Herre.LFT 45.1

Under Kristi undervisning hade apostlarna lärt sig att förstå sitt behov av Anden. Under Andens fostran fick de sin slutgiltiga utbildning. De gick nu ut för att utföra sitt livsverk. De var inte längre okunniga eller okultiverade. De var inte längre en samling av varandra oberoende enheter eller disharmoniska människor, som stred mot varandra. Deras förhoppningar var inte längre inriktade på världslig storhet. De var “endräktigt” tillsammans: De var av “ett hjärta och en själ”. (Apg. 2:46; 4:32.) Kristus fyllde deras tankar, utvidgandet av hans rike var deras mål. Till sinne och karaktär hade de blivit lika sin Mästare. Omvärlden “kände igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus”. (Apg. 4:13.)LFT 45.2