Lämna vardagens sysslor

Anspråken på Gud är ändå större på sabbaten än under andra dagar. Hans folk lämnar sina vanliga sysselsättningar och använder tiden till betraktelser och bön. De ber honom om fler ynnestbevis på sabbaten än under andra dagar. De ställer krav på hans särskilda uppmärksamhet. De ber om hans mest utsökta välsignelser. Gud väntar inte till efter sabbatens utgång med att besvara dessa böner. Himmelens arbete upphör aldrig, och människorna bör aldrig vila från att göra gott. Sabbaten är inte avsedd att vara en dag i onyttig verksamhet. Lagen förbjuder förvärvsarbete på Herrens vilodag. Det arbete varigenom man tjänar sin dagliga utkomst måste upphöra. Intet arbete för världsliga nöjen eller världslig vinning tillåts på denna dag. På samma sätt som Gud upphörde med sitt skapelsearbete och vilade på sabbaten och välsignade den, så skall människan lämna vardagens sysselsättningar och ägna de heliga timmarna åt uppbyggande vila och gudstjänst, och åt att göra gott. När Jesus arbetade för att bota de sjuka överensstämde detta med lagens anda. Därigenom hedrade han sabbaten. Jesus ställde krav på likaberättigande med Gud, då han utförde sådant arbete som var lika heligt och av samma slag som det som Fadern i himmelen var upptagen med. Men fariséerna blev ännu mer upphetsade. Så vitt de kunde förstå hade han inte bara brutit mot lagen. Genom att kalla Gud sin Fader hade han också förklarat sig vara likställd med Gud.VP 196.2

Hela judafolket kallade Gud sin Fader. Därför borde de inte ha blivit så förbittrade för att Jesus förklarade, att också han stod i samma förhållande till Fadern. Men de anklagade honom för hädelse och avslöjade därmed, att de förstod att han lade den högsta betydelsen i vad han sade.VP 197.1

Dessa Jesu motståndare hade inga argument som de kunde använda mot de gudomliga sanningar med vilka han påverkade deras samveten. De kunde bara hänvisa till sina seder och traditioner. Och dessa föreföll svaga och fadda i jämförelse med de argument Jesus hade tagit från Guds ord och från naturens ständiga kretslopp. Om rabbinerna hade önskat att få upplysning, skulle de ha blivit överbevisade om att Jesus talade sanning. Men de undvek hans argument ifråga om sabbaten. I stället försökte de väcka vrede mot honom därför att han påstod sig vara jämställd med Gud. Rådsherrarnas raseri kände inga gränser. Om de inte hade fruktat för folket skulle präster och rabbiner omedelbart ha röjt Jesus ur vägen. Men folkstämningen var i allt för hög grad på hans sida. Många såg i Jesus den vän som hade botat deras sjukdomar och tröstat dem i deras bekymmer. De ansåg därför att han handlat rätt, när han botade den lame vid Betesda. Tills vidare fick de judiska ledarna lägga band på sitt hat.VP 197.2

Jesus tillbakavisade anklagelsen för hädelse. Mitt bemyndigande att utföra det som ni anklagar mig för, sade han, består i att jag är Guds Son, ett med honom till min natur, min vilja och mina avsikter. Jag samarbetar med Gud i all hans skapande och uppehållande verksamhet. “Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra.” Prästerna och rabbinerna ställde Guds Son till ansvar för att han utförde just den gärning som han hade blivit sänd till världen för att utföra. Genom sin synd hade de skilt sig från Gud. I sitt övermod handlade de oberoende av honom. De var i alla avseenden sig själva nog. De insåg inte att de behövde någon högre visdom som skulle vägleda dem i deras handlingar. Men Guds Son hade överlämnat sig helt åt Faderns vilja och var beroende av hans makt. Så fullständigt hade Jesus uttömt sig själv, att han inte lade några planer för egen del. Han godtog de planer Gud hade för honom. Dag för dag avslöjade Fadern sina planer för honom. Så skulle vi också överlämna oss åt Gud, för att våra liv skulle bli ett förverkligande av hans vilja.VP 197.3

När Moses skulle bygga helgedomen såsom en bostad åt Gud, blev det sagt till honom att han skulle göra allting i överensstämmelse med den mönsterbild som hade visats för honom på berget. Moses var full av iver att fullgöra Guds vilja. De skickligaste och mest konstnärliga män som fanns, sattes i arbete att utföra hans anvisningar. Men inte ens en bjällra, ett granatäpple, en tofs, en frans, ett draperi eller något av helgedomens kärl fick avvika från den modell som hade visats för honom. Gud kallade honom upp på berget och avslöjade för honom de himmelska tingen. Herren övertäckte honom med sin egen härlighet, så att han skulle kunna se förebilden. Efter den blev också allting utfört. På samma sätt hade han för Israel, som han ville göra till sin boning, uppenbarat sitt upphöjda karaktärsideal. Normen visades för dem på berget, då lagen gavs från Sinai och när Herren passerade förbi Moses och förklarade: “Herren! Herren! — En Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd.” — 2 Mos. 34:6, 7.VP 198.1