En enda väg

Det finns inte många vägar till himmelen. Ingen människa kan välja sin egen väg. Jesus säger: “Jag är vägen . . . Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Sedan det första evangeliska budskapet förkunnades, då det i Eden blev sagt att kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud, hade Kristus upphöjts som “Vägen och sanningen och livet”. Han var vägen, då Adam levde, då Abel kom till Gud med blodet av det slaktade lammet, en symbol på Återlösarens blod. Kristus var vägen till frälsning för patriarker och profeter. Han är den enda väg på vilken vi kan få tillträde till Gud.VP 665.3

“Haden I känt mig”, sade Jesus, “så haden I ock känt min Fader; nu kännen I honom och haven sett honom.” Men apostlarna förstod det ännu inte. “Herre, låt oss se Fadern”, utbrast Filippus, “så hava vi nog.”VP 666.1

Överraskad av hans tröghet att förstå, frågade Jesus honom med smärtfylld förvåning: “Så lång tid har jag varit hos eder, och du har icke lärt känna mig, Filippus?” Är det möjligt att du inte ser Fadern i det som han gör genom mig? Tror du inte att jag kom för att vittna om Fadern? “Huru kan du då säga: ‘Låt oss se Fadern’?” “Den som har sett mig, han har sett Fadern.” Kristus hade inte upphört att vara Gud, då han blev människa. Även om han hade sänkt sig ned till att bli människa, hade han alltjämt kvar sin gudomliga natur. Bara Jesus kunde representera Fadern inför människorna. Denna representation hade apostlarna haft förmånen att kunna se i över tre år.VP 666.2

“Tron mig: jag är i Fadern, och Fadern är i mig. Varom icke, så tron för själva gärningarnas skull.” Deras tro kunde tryggt vila på de bevis som allt det utgjorde, som Jesus hade gjort, handlingar som ingen människa av sig själv någonsin hade gjort eller någonsin skulle kunna göra. Det som Jesus hade utfört, vittnade om hans gudomliga ursprung. Genom honom hade Fadern blivit uppenbarad.VP 666.3

Om apostlarna trodde på detta levande samband mellan Fadern och Sonen, skulle deras tro inte svikta, när de finge se Jesu lidande och död för att frälsa en förlorad värld. Jesus försökte leda dem ut ur det svaghetstillstånd som deras tro befann sig i, till den upplevelse som de skulle kunna få ta emot, om de verkligen insåge vad han var — Gud i mänsklig gestalt. Han försökte få dem att förstå att deras tro måste leda fram till Gud och bli förankrad där. Hur ivrigt och uthålligt hade inte vår medkännande Frälsare försökt bereda sina apostlar för den frestelsens storm som snart skulle bryta lös över dem. Han ville att de skulle söka sin tillflykt till honom i Gud.VP 666.4

Under det att Jesus sade detta, lyste Guds härlighet från hans ansikte, och alla som lyssnade till honom, kände en helig vördnad, under det att de med hänförd uppmärksamhet lyssnade till hans ord. De drogs alltmera övertygat till honom, och då de drogs till Jesus i större kärlek, slöt de sig också närmare varandra. De kände att himmelen var påtagligt nära och att de ord som de lyssnade till, var ett budskap till dem från deras himmelske Fader.VP 666.5

“Sannerligen, sannerligen säger jag eder”, sade Jesus vidare. “Den som tror på mig, han skall ock själv göra de gärningar som jag gör!” Frälsaren var ytterst angelägen om att hans apostlar skulle förstå, varför hans gudomliga natur hade förenat sig med mänsklig natur. Han kom till världen för att uppenbara Guds härlighet, för att människorna skulle kunna bli återupprättade genom dess förnyande kraft. Gud hade uppenbarat sig i honom, för att han skulle kunna bli uppenbarad i dem. Jesus gav inte uttryck för några egenskaper eller visade sig äga några krafter som människor inte skulle kunna få genom tro på honom. Hans fullkomliga, mänskliga natur är det som alla hans efterföljare kan få del av, om de vill underkasta sig Gud på samma sätt som han gjorde.VP 667.1

“Ännu större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern.” Med detta menade inte Jesus att apostlarnas arbete skulle bli av mer upphöjd natur än hans, utan att det skulle få större omfattning. Han avsåg inte bara utförandet av underverk utan allt det som skulle hända under den helige Andes medverkan.VP 667.2

Efter det att Jesus hade farit upp till himmelen, fick apostlarna se uppfyllandet av hans löfte. Scenerna kring korsfästelsen, uppståndelsen och himmelsfärden blev levande verkligheter för dem. De såg att profetiorna hade blivit bokstavligt uppfyllda. De studerade Skrifterna och tog emot deras undervisning med en tro och övertygelse, som tidigare vant okänd. De visste nu att den gudomlige läraren var allt det, som han hade utgett sig för att vara. När de talade om sina upplevelser och upphöjde Guds kärlek, uppmjukades människors sinnen och besegrades. Stora skaror kom till tro på Jesus.VP 667.3

Frälsarens löfte till sina apostlar är ett löfte till hans församling ända fram till tidens slut. Det var inte Guds avsikt att hans storslagna plan att återlösa människorna bara skulle leda till obetydliga resultat. Alla som ville göra det som ankom på dem och som förtröstade, inte på vad de själva kunde göra utan på vad Gud kan göra för och genom dem, kommer verkligen att få uppleva uppfyllandet av hans löfte. “Ännu större gärningar skall han göra”, förklarar han, “ty jag går till Fadern.”VP 667.4