Den osjälviska tjänsten

I sitt liv och i sin undervisning har Jesus till fullkomlighet belyst den osjälviska tjänst som har sitt ursprung hos Gud. Gud lever inte för sig själv. Genom att skapa världen och genom att uppehålla allting, utför han ständigt en tjänst för andra. “Han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga!” — Matt. 5:45. Detta tjänandets ideal har Gud överlämnat till sin Son. Jesus gavs för att gå före mänskligheten, så att han genom sitt exempel skulle kunna visa vad det betyder att tjäna. Han levde hela sitt liv under tjänandets lag. Han betjänade alla, hjälpte alla. Därigenom förverkligade han Guds lag i sitt liv, och genom sitt exempel visade han, hur vi skall lyda den.VP 650.1

Gång på gång hade Jesus försökt att ge denna princip en fast förankring hos apostlarna. Då Jakob och Johannes kom med sin begäran om de främsta platserna hade han sagt: “Den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare.” — Matt. 20:26. I mitt rike, sade han, har rang och överhöghetsprinciperna inte något utrymme. Dess enda storhet är ödmjukhetens stolthet. Den enda utmärkelsen ligger i hängivenheten att tjäna andra.VP 650.2

När han hade tvått apostlarnas fötter sade han: “Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder.” Det som Jesus sade, avsåg inte bara att inskärpa seden att visa gästfrihet. Det innebar något mera än att tvätta gästernas fötter för att avlägsna vandringsvägens damm. Jesus instiftade här en religiös tjänst. Genom vår Herres handlande blev denna ödmjukhetens ceremoni gjord till en helgad förordning. Apostlarna skulle fira den, för att de alltid skulle minnas hans undervisning om ödmjukhet och tjänst.VP 651.1

Denna förordning är Jesu instiftade förberedelse för den sakramentala tjänsten. När stolthet, oenighet och strid om vem som skall vara den störste finns ibland oss, kan våra sinnen inte ingå i gemenskap med Kristus. Vi är då inte beredda att ta emot hans kropps och hans blods gemenskap. Det var därför som Jesus förordnade, att minnet av hans ödmjukhet först skulle firas.VP 651.2