Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vändpunkten - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kamp mot mörkrets makter

    En kort stund tidigare hade Jesus stått som en mäktig ceder som trotsade den storm av motstånd som lät sitt raseri gå ut över honom. Hårdnackade viljor och sinnen som var fulla av hat och list, hade förgäves sökt förvirra och övervinna honom. Han framstod i gudomligt Majestät som Guds Son. Nu var han lik ett grässtrå som piskades och böjdes av den vreda stormen. Som en erövrare hade han närmat sig fullbordandet av sitt uppdrag. För varje steg hade han vunnit seger över mörkrets makter. Lik en som redan var förhärligad, hade han hävdat sin enhet med Gud. Med fast och säker röst hade han låtit sina lovsånger ljuda. Han hade talat uppmuntrande och medkännande till sina apostlar. Nu var stunden inne för mörkrets makter. Nu ljöd hans röst i den stilla kvällsluften inte längre triumferande utan fylld av mänsklig ångest. Frälsarens ord bars fram till de sömniga apostlarna: “Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.”VP 690.2

    Apostlarnas första impuls var att gå bort till honom, men han hade bett dem att dröja där och att vaka och bedja. När Jesus kom till dem fann han dem alltjämt sovande. Åter längtade han efter gemenskap. Bara några ord från hans apostlar skulle ha gett honom lindring och brutit den mörkrets trollkraft som nästan överväldigat honom. Men “deras ögon voro förtyngda. Och de visste icke vad de skulle svara honom”. Hans närvaro väckte dem. De såg hans ansikte fläckat av ångestens blodssvett och de fylldes av fruktan. De kunde inte förstå hans själsångest. “Hans utseende var vanställt mer än andra människors.” — Jes. 52:14.VP 690.3

    Jesus gick bort och sökte sig tillbaka till sin ensliga böneplats. Här föll han omkull, överväldigad av skräck i ett stort mörker. Guds Sons mänskliga gestalt bävade under denna prövande stund. Han bad nu inte för sina lärjungar att de inte skulle förlora sin tro, utan för sin egen frestade, plågade själ. Det fruktansvärda ögonblicket hade kommit — det ögonblick som skulle avgöra världens öde. Mänsklighetens öde darrade i vågskålen. Till och med nu kunde Jesus ha vägrat att dricka den kalk som hade utmätts åt straffskyldiga människor. Det var ännu inte för sent. Han kunde ha torkat bort den blodiga svetten från sin panna och överlämnat mänskligheten åt att omkomma i sin ogudaktighet. Han kunde ha sagt: Låt överträdaren ta straffet för sin synd. Jag vill återvända till min Fader. Skulle Guds Son dricka förödmjukelsens och själsångestens bittra dryck? Skulle den oskyldige lida följderna av syndens förbannelse och därigenom rädda de skyldiga? Orden kom skälvande från Jesus: “Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.”VP 691.1

    Tre gånger hade han bett denna bön. Tre gånger hade hans mänskliga natur ryggat tillbaka för detta sista, största offer. Men nu ser världens Återlösare för sin inre syn mänsklighetens historia. Han ser att lagens överträdare måste förgås, om de överlämnas åt sig själva. Han ser människans hjälplöshet. Han ser syndens makt. En förtappad världs olyckor och klagan visar sig för honom. Han ser det öde som väntar dem. Han fattar sitt beslut. Han skall frälsa människan, hur mycket det än skall kosta honom. Han tar emot blodsdopet för att miljoner som är på väg till undergång, skall kunna vinna evigt liv genom honom. Han har lämnat himmelen, där allt är renhet, lycka och härlighet, för att frälsa det enda förlorade fåret, den enda värld som har fallit på grund av överträdelse. Och han vill inte svika sitt uppdrag. Han vill bli försoningen för mänskligheten som har valt att synda. Hans bön ger nu endast uttryck för underkastelse: “Om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.”VP 691.2

    Efter att ha fattat detta beslut föll han döende till marken, från vilken han delvis rest sig upp. Var fanns nu hans apostlar, som så omtänksamt hade kunnat lägga sina händer under den medvetslöse Mästarens huvud och badda den panna som var mer vanställd än andra människors? Frälsaren “trampade vinpressen ensam och ingen av folket bistod honom”. (Jes. 63:3.)VP 692.1

    Men Gud led med sin Son. Änglarna betraktade Frälsarens själsångest. De såg sin Herre omringad av legioner av sataniska väsen och såg hur hans gestalt trycktes ned av en darrande, hemlighetsfull skräck. Det rådde tystnad i himmelen. Ingen harpa hördes. Om dödliga människor kunde ha sett änglahärens förvåning, under det att den i tyst sorg såg hur Fadern avstängde sina strålar av ljus, kärlek och härlighet från sin älskade Son, skulle de bättre förstå hur motbjudande synden är i hans ögon.VP 692.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents