Trygga i hans närhet

Helt annorlunda kände de befriade männen det. De ville vara kvar i sin befriares sällskap. I hans närhet kände de sig trygga för demonerna som hade torterat dem och förstört deras liv. När Jesus just stod i begrepp att stiga i båten höll de sig tätt intill honom, knäböjde vid hans fötter och bad honom att få följa med, så att de alltid kunde få lyssna till hans förkunnelse. Men Jesus bad dem gå hem och tala om hur stora ting Herren hade gjort med dem.VP 337.3

Här fanns ett arbete för dem att utföra. De skulle gå till sina avgudadyrkande anhöriga och berätta om den välsignelse de hade fått av Jesus. Det var inte lätt för dem att skiljas från Frälsaren. Stora svårigheter var förenade med deras framtida umgänge med avgudadyrkande landsmän. Och deras långa isolering tycktes ha gjort dem olämpliga för det uppdrag han gav dem. Men så snart Jesus visade dem deras plikt var de redo att lyda. De berättade inte bara om Jesus för sina familjer och grannar. De gick också igenom Dekapolis och vittnade överallt om hans makt att frälsa och om hans under, då han befriade dem från demonernas makt. Därigenom kunde de få en större välsignelse än om de bara, av hänsyn till sina egna fördelar, hade stannat kvar hos honom. Det är genom att arbeta för och förkunna det glada budskapet om frälsningen, som vi kommer Frälsaren närmast.VP 337.4

Dessa två befriade män var de första missionärer som Jesus sände ut till trakten kring Dekapolis för att förkunna evangelium. Bara under en kort stund hade dessa män förmånen att lyssna till Jesu undervisning. De hade inte ens fått höra något av hans tal. De kunde inte undervisa på samma sätt som apostlarna som dagligen var med Jesus. Men de talade om sin egen personliga övertygelse att Jesus var Messias. De kunde tala om vad de visste, vad de själva hade sett och hört och upplevt av Jesu makt. Det är vad var och en kan göra, som har påverkats av Guds nåd. Den älskade lärjungen Johannes skrev: “Det som var från begynnelsen, det vi hava hört, det vi med egna ögon hava sett, det vi skådade och med egna händer togo på . . . om livets Ord . . . det vi hava sett och hört, det förkunna vi.” — 1 Joh. 1:1-3. Som vittnen för Kristus skall vi berätta det vi vet, det vi själva har sett, hört och känt. Om vi har följt Jesus steg för steg, kommer vi att ha något aktuellt att berätta, om hur han har lett oss. Vi kan berätta hur vi har prövat hans löften och funnit att löftena är sanna. Vi kan tala om vad vi har upplevt av Kristi nåd. Detta är vad vår Herre ber oss berätta om för världen. Om vi inte gör det, går den förlorad.VP 338.1

Även om gerasenerna inte hade tagit emot Jesus överlämnade han dem inte åt det mörker som de hade valt. De bad honom att lämna dem utan att ha lyssnat till honom. De visste inte vad de hade avvisat. Därför sände han åter frälsningens budskap till dem och det genom människor som de inte skulle vägra att lyssna till.VP 338.2

Genom att låra svinen gå under trodde sig Satan kunna vända folket bort från Frälsaren och hindra att evangelium förkunnades i denna trakt. Men just den händelsen satte hela landet i rörelse som ingenting annat kunde ha gjort och riktade uppmärksamheten på Jesus. Även om Frälsaren själv reste sin väg, blev de män som han hade botat, de som vittnade om hans makt. De som hade varit offer för mörkrets furste, blev ljusets kanaler, Guds Sons budbärare. Människorna blev förvånade när de hörde de underbara upplevelserna. Väg bereddes för förkunnande av evangelium i dessa trakter. Då Jesus vände tillbaka till Dekapolis strömmade folket tillsammans omkring honom. I tre dagar kunde folket, inte bara från en enda by, utan tusentals från hela trakten däromkring höra budskapet om frälsningen. Till och med demonernas välde blev lagt under vår Frälsares kontroll och det ondas angrepp vändes till något gott.VP 338.3