Som lösen för mänskligheten

Och nu skulle härlighetens Herre dö som lösen för människosläktet. Då Jesus gav sitt liv, hölls han inte uppe av någon triumferande glädje. Allt var skrämmande mörkt. Det var inte fruktan för döden, som vilade så tungt på honom. Det var inte korsets lidande och skam, som förorsakade hans ohyggliga ångest. Jesus var en smärtornas man, men hans lidande orsakades av en stark känsla av syndens omfattande skadeverkningar, hans kännedom om hur människorna, genom att umgås med det onda, hade förlorat förståelsen för dess avskyvärda natur. Jesus såg vilket fast grepp synden hade om människornas sinnen och hur få det var som var villiga att låta sig befrias från dess makt. Han visste att mänskligheten utan Guds hjälp måste förgås. Han såg skaror gå under inom räckhåll för oändlig nåd och hjälp.VP 757.1

På Jesus som vår ställföreträdare och trygghersgarant lades all vår skuld. Han räknades som överträdare, för att han skulle återlösa oss från lagens förbannelse. Den skuld, som varje Adams efterkommande ådragit sig, tyngde hans sinne. Guds vrede mot synden, det fruktansvärda uttrycket för Guds avsky för överträdelsen, fyllde hans Sons sinne med bestörtning. Hela Jesu liv hade varit ett glatt budskap om Faderns barmhärtighet och förlåtande kärlek till en fallen värld. Frälsning för de största syndare var hans målsättning. Men under den fruktansvärda skuldbördan som han bar på, kunde han nu inte se Faderns försonande drag. Att Fadern gömde sitt ansikte för Sonen under denna stund av djupaste ångest, fyllde honom med en så stark smärta, att den aldrig kan helt förstås av oss människor. Så stor var hans ångest, att han knappt var medveten om sina fysiska smärtor.VP 757.2