Kris i Galiléen

Då Jesus förbjöd folket att utropa honom till konung, visste han att han hade nått en vändpunkt i sitt liv. De folkskaror som ville upphöja honom på tronen idag, skulle i morgon vända sig bort ifrån honom. När deras själviska ärelystnad hade gått om intet, skulle deras kärlek vändas i hat och deras lovsång i förbannelser. Men även om han visste detta, gjorde han inte något för att avvända krisen. Redan från början hade han varit noga med att inte ge sina anhängare något hopp om jordisk belöning. Till den av dem som kom och ville bli hans medarbetare, hade han sagt: “Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats, där han kan vila sitt huvud.” — Matt. 8:20. Om människor hade kunnat få världen tillsammans med Jesus, skulle stora skaror ha erbjudit honom sin tron. Men en sådan tjänst kunde han inte ta emot. Av dem som nu slöt sig till honom, var det många som hade känt sig tilltalade av hoppet om ett jordiskt rike. Detta självbedrägeri måste han förhindra. Den djupa andliga undervisningen i undret med bröden hade de inte förstått. Detta måste också klargöras. Och denna nya uppenbarelse skulle föra med sig ett än mer ingående prov.
Kapitlet bygger på Johannesevangeliet 6:22-71.VP 378.1

Undret med bröden hade omtalats vida omkring. Mycket tidigt nästa morgon strömmade folket till Betsaida för att träffa Jesus. De kom i stora skaror till fots och med båt. De som hade lämnat honom kvällen förut, kom tillbaka i förhoppning om att få träffa honom igen. Det hade ju inte funnits någon båt som kunde föra honom över till andra sidan. Men deras efterforskningar var förgäves. Många vände tillbaka till Kapernaum där de fortsatte att söka honom.VP 378.2

Under tiden hade han kommit tillbaka till Gennesaret efter bara en dags frånvaro. Så snart det blev känt att han hade gått iland, sprang folket “omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit, där man hörde att han var”. (Mark. 6:55.) En stund senare gick han in i synagogan. Där fann honom folket som hade kommit från Betsaida. Av hans närmaste medarbetare fick de veta hur han hade kommit över sjön. Stormens raseri, de många timmarnas roddtur mot hårda vindar, hur Jesus hade uppenbarat sig, då han kom gående på vattnet, den fruktan som detta hade väckt, hans lugnande ord, Petrus’ vågstycke och dess resultat, stormens plötsliga upphörande och båtens ögonblickliga landning, allt detta berättades i detalj för de undrande folkskarorna. Många lät sig emellertid inte nöja med detta utan samlade sig omkring Jesus och frågade: “Rabbi, när kom du hit?” De hoppades att han själv skulle berätta om undret.VP 379.1