Vår sak att avgöra

Gud tvingar inte människorna att avstå från sin vantro. Framför dem ligger ljus och mörker, sanning och villfarelse. Det är deras sak att avgöra vilket de vill ta emot. Vi har utrustats med förmåga att skilja mellan rätt och orätt. Guds avsikt är att vi inte skall bestämma oss på grund av övertalning utan på grund av sakskäl genom att vi omsorgsfullt jämför Bibeltext med Bibeltext. Hade judarna kunnat höja sig över sina fördomar och jämfört de skrivna profetiorna med det som utmärkte Jesu arbete och liv, skulle de ha funnit full överensstämmelse mellan profetiorna och deras uppfyllelse i den anspråkslöse galiléns liv och gärning.VP 457.1

Många blir idag förförda på samma sätt som judarna. Religiösa lärare läser Bibeln i ljuset av sin egen uppfattning och enligt traditionerna, men folket studerar själva inte Bibeln, bedömer själva inte vad som är sanning och litar inte på sitt eget omdöme utan överlåter sitt andliga liv i sina ledares händer. Förkunnande av och undervisning i Bibeln är ett av de medel som Gud har anvisat för evangelii utbredande, men vi måste pröva varje människas undervisning med Bibeln. Var och en som studerar Bibeln under bön och med önskan att lära känna dess undervisning, kommer att få gudomlig upplysning. Han kommer att förstå Bibeln. “Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå, om denna lära är från Gud.” — Joh. 7:17.VP 457.2

På sista dagen i högtiden sände prästerna och rådsherrarna ut rättstjänare för att gripa Jesus, men de återvände med oförrättat ärende. “Varför haven I icke fört honom hit?” frågade de med vrede. Med ett högst allvarligt ansiktsuttryck svarade de: “Aldrig har någon människa så talat, som den mannen talar.”VP 458.1

Hur förhärdade de än var, påverkades de av Jesu ord. Medan han talade i templets förgård hade rättstjänarna dröjt sig kvar i hans närhet för att få någon anledning att gripa honom. Men medan de lyssnade, glömde de varför de kommit dit. De lyssnade som hypnotiserade. Jesus uppenbarade sig för dem. De såg vad prästerna och rådsherrarna inte ville se, det mänskliga genomstrålat av gudomlig härlighet. De återvände, så fyllda av denna tanke, så gripna av hans ord att de på frågan: “Varför haven I icke fört honom hit?” bara kunde svara: “Aldrig har någon människa så talat, som den mannen talar.”VP 458.2